Kvartals nyhetsbrev

Tack!

Välkommen som prenumerant på Kvartals nyhetsbrev.

Skip to content
Samhälle

En regering ska styra, inte samordna

Harriet Wallberg, regeringens testsamordnare, och socialminister Lena Hallengren (S), på tiden det begav sig innan Wallberg lämnade sitt uppdrag på grund av ”dubbelkommando” i förhållande till Folkhälsomyndigheten. Foto: Jonas Ekströmer/TT

Det är oklart i vilken utsträckning som regeringen förmår att styra riket, skriver Tommy Möller.  För att visa handlingskraft har nuvarande och tidigare regeringar därför tillsatt ett 50-tal samordnare. Så även i coronatider. Men samordnarnas uppdrag överlappar befintliga myndigheters ansvarsområden och skapar ett dubbelkommando. Det var därför regeringens testsamordnare Harriet Wallberg lämnade sitt uppdrag.

Lyssna på texten
Laddar ...
Följ Kvartals poddar: Apple | Spotify
Av Tommy Möller | 10 juni 2020
Eventuella åsikter och slutsatser i texten är skribentens egna.
Profil Inlästa texter I korthet Lästid 7 min Skärmläsarvänlig
I korthet

Alla är bestörta över de höga dödstalen bland äldre och vill att det ska testas mer. Men varför händer ingenting?

Statsministern ger det underförstådda budskapet att det inte är regeringens fel att så få testas och socialministern lägger skulden för trögheten på regionerna.

Med kritiken växer dock kravet på handlingskraft. Då tillsätter regeringen två nationella samordnare. Något som blivit ett vanligt grepp i svensk politik.

De institutionella makt- och ansvarsförhållandena är dock oklara mellan myndigheter och samordnare.

Sverige har gått från centralstyrning (government) till mer målstyrning (governance). Men governancestyrning tycks lämpa sig bäst i vackert väder.

Vad vi bevittnar är en uppmjukning av staten. Och det är oklart i vilken utsträckning som regeringen verkligen förmår att styra riket.

Trots att oenigheten har varit stor om den svenska regeringens linje under coronapandemin har partipolitiken som bekant länge präglats av borgfred. Att kritisera regeringen har framstått som om inte gränsande till landsförräderi så åtminstone ansvarslöst och således politiskt riskabelt. Följaktligen har oppositionspartiernas företrädare valt att sitta still i båten.

Vem bär ansvaret?

Nu har dock konfliktnivån höjts mellan partierna. Regeringen har kritiserats för passivitet. Varför inte mer har gjorts för att skydda de äldre har varit ett återkommande tema, och vidare har trögheten när det gäller att få till stånd tester i den omfattning som alla partier anser nödvändigt fått stor uppmärksamhet. I sak har enigheten varit stor. Alla är bestörta över de höga dödstalen på våra äldreboenden och alla vill att det ska ske omfattande tester. Det är avsaknaden av exekutiv kapacitet som är problemet: varför händer ingenting, trots alla lovvärda föresatser och löften?

Grundproblemet är att de institutionella ansvarsförhållandena är oklara. Kommunerna ansvarar för äldreomsorgen, och även om enstaka röster hörts om varför re

Läs mer Visa mindre

Redan prenumerant?
Testa Kvartal Total!
Första månaden gratis
Ingen bindningstid.
Till erbjudandet
Eller vill du bara läsa denna artikel?
Har du redan ett konto?
Skapa ett gratiskonto för att lyssna på Kvartals poddar helt kostnadsfritt
* Genom att skapa ett gratiskonto prenumererar du på vårt kostnadsfria nyhetsbrev – avsluta när du vill.