Kontrollen över samtalet måste återerövras

att den blir utsatt för riktade åtgärder genom att dess material raderas, plockas bort från sökresultat eller utestängs från program för ekonomisk ersättning som erbjuds till andra.⁴ Det sistnämnda innebär till exempel att Youtube-kanaler plötsligt kan stå helt utan inkomster efter att plattformen ensidigt beslutat att innehållet inte motsvarar vagt formulerade krav i användaravtalen. En sådan åtgärd är ofta en katastrof för skaparna som byggt hela sin affärsmodell på överenskommelsen – och det finns ingen möjlighet att överklaga beslutet.

Att ett fåtal företag har möjlighet att kontrollera den offentliga diskussionen på ett närmast obegränsat vis … är ett demokratiproblem.

Utan att ta ställning i själva sakfrågan, alltså huruvida plattformarna har någon politisk bias idag och om det sker en riktad kampanj mot konservativa eller andra röster, så borde enbart den teoretiska möjligheten att det i framtiden skulle kunna förekomma vara skäl nog att reglera marknaden. Att ett fåtal företag har möjlighet att kontrollera den offentliga diskussionen på ett närmast obegränsat vis, i takt med att andra medieslag allt mer förlorar relevans, eller själva blir beroende av de digitala kanaler där samma nätjättar agerar grindvakter, är ett demokratiproblem.

Problem med pressfrihet

Insikten om att det är farligt för samhället att ett fåtal spelare har för stor makt över informationsspridning är inte ny. Mediekoncentration diskuteras ofta som ett pressfrihetsproblem, och många länder har lagar mot allt för ensidiga ägarbilder – helt enkelt eftersom man insett att detta har konsekvenser för det demokratiska samtalet. Följder som i bästa fall är skadliga och i värsta fall livsfarliga.

Men inga sådana lagar finns för att reglera farorna med digitala plattformar vis-à-vis samhällets behov av en öppen och pluralistisk debatt. Och det är kanske inte så konstigt. För 25 år sedan hade ingen en tanke på att ett fåtal entreprenörer skulle komma att totalt dominera all form av mellanmänsklig kommunikation, inklusive den politiska och mediala diskursen. Och det är till mitten av 1990-talet man måste blicka för att förstå den ordning som råder idag.

Lagen som möjliggjorde internet

Som så ofta i historiska sammanhang är det små, och vid tiden tillsynes oviktiga detaljer, som får enorma konsekvenser för utvecklingen.

Under första halvan av 90-talet, trots att modemen var långsamma tröskverk och upplevelsen var opolerad med dagens mått mätt, började digital kommunikation på allvar bli intressant för den stora massan. Vissa tjänsteleverantörer tog på sig att moderera användarnas innehåll och andra inte. Rättsläget var oklart och snart började lagstiftarna titta på saken. Fram till dess hade nätet till stor del självreglerats och varit en undervegetation med sina egna regler. Vare sig lagstiftare eller polis hade varit speciellt intresserade att lära sig något nytt utan låtit saken bero.

Som så ofta i historiska sammanhang är det små, och vid tiden tillsynes oviktiga detaljer, som får enorma konsekvenser för utvecklingen. Den amerikanska lag som fick namnet Section 230 från 1996 är just en sådan avgörande detalj.⁵ Lagen, del av ett större lagpaket för att reglera kommunikation på internet, beskrivs ibland som orsaken till att internet kunde växa till den enorma informationsresurs det är idag, där vanliga användare också har möjlighet att delta i diskussioner och bidra med material.

De flesta andra länder, inklusive Sverige, fick ungefär vid samma tid en lagstiftning som i stort motsvarar den amerikanska.⁶

Som telefonbolagen

I korthet innebär Section 230, som Trump nu vill reformera, att plattformar inte är juridiskt ansvariga för vad de som använder tjänsten skriver eller säger. Parallellen, hämtad från den verkliga världen, är att telefonbolag inte kan hållas ansvariga för vad som sagts på telefon ­– trots att de faktiskt äger och kontrollerar infrastrukturen. Plattformarna är vidareförmedlare av information och som, utan att ingripa eller förändra budskapen, ger möjlighet till kommunikation.

Alltså, i utbyte mot att företagen skapade en plattform, dit vem som helst hade tillträde, beviljades plattformarna ett straffrättsligt skydd. Det ansågs inte rimligt att företagen skulle kunna ha kontroll över allt som användarna publicerade. Modellen inspirerades av den lagstiftning som omgärdar infrastruktur som tryckerier, postväsende och telefonbolag.

Alternativet för lagstiftarna hade varit att betrakta plattformarna som publicister. En tidning, eller andra medier med en redaktionell process, är inte öppna fora där vem som helst kan välja att publicera sig. Allt passerar genom en redaktör som avgör vad som ska tryckas. New York Times väljer exempelvis själva vad och vilka som ska få publiceras och får därför ensamt också ansvara för den redaktionella linjen, men saknar då också den straffrättsliga frihet som en internetplattform har.

Internet skulle ha blivit som kabel-tv.

Utan tvekan valde lagstiftarna den bättre modellen. Det är otänkbart att internet skulle ha blivit vad det är idag utan det skydd som Section 230 medger. Webbhotell skulle inte våga sälja utrymme till sajter. Diskussionsfora skulle tillämpa förhandsgranskning av alla inlägg. Wikipedia skulle ha fler jurister än skribenter. Facebook, Twitter och Youtube skulle ha stannat som roliga idéer i studentkorridorernas dimma. Internet skulle ha blivit som kabel-tv.

Plattformarnas problem idag är att de plockar russinen ur båda kakorna; de vill både ha publicistisk kontroll över innehållet, inordna det under vad de anser vara acceptabelt, men däremot vill de inte ta juridiskt ansvar för det material som publicerats.

Sanning och yttrandefrihet

Faktagranskning av den typ som Twitter bemödat sig med den senaste tiden är knappast en framkomlig väg. Vare sig praktiskt eller principiellt. Hur kan Iran tillåtas hota Israel med förintelse utan åtgärd⁷ när Trumps påminnelse om statens våldsmonopol innebär en risk för dem som plundrar affärer, anses våldsförhärligande? Och vad är förresten en lögn, egentligen? I slutändan är politik mer en kamp om perspektiv och avväganden mellan målkonflikter än något som handlar om absoluta sanningar.

Mark Zuckerberg, grundare och vd för Facebook, är inne på samma spår i en intervju i respons till Twitters agerande⁸. Privata företag ska inte sätta sig till doms över vad som är sanning eller inte, menar han. Facebook har försökt lösa problemet genom att tillsätta en extern kommitté med uppgift att vara förlikningsmän, vilket inte heller ger ett fullödigt skydd vare sig för individer eller Facebook själva.

Yttrandefrihet är så finurlig att det inte finns ett sanningskriterium för att kunna utnyttja den. Faktiskt är det just vad som gör yttrandefrihet så revolutionerande. Även i de mest repressiva länder är det inga problem att yttra vad som betraktas vara sant. Det är rätten att ha fel, objektivt eller subjektivt, vi måste slå vakt om.  

Lite beroende på politisk tradition är yttrandefrihet antingen naturgiven (den amerikanska traditionen) eller så är den tillhandahållen och garanterad av staten (den europeiska traditionen), men gemensamt för båda är att det är demokratiska församlingar som har kontroll över dess begränsningar.

Idag kan däremot Youtube i praktiken sopa bort hela kanaler från jordens yta utan att närmare behöver motivera sitt beslut.

Historiskt har yttrandefrihet dessutom ofta betraktats som så viktig att den förärats plats i grundlag eller konstitution – allt för att göra den synnerligen svår att ändra och på så vis göra den mindre känslig för tillfälliga nycker i opinion. Eventuella överträdelser av inskränkningar beslutas först i efterhand, och då ofta i särskild ordning (av alla svenska domstolar är det exempelvis endast i tryckfrihetsdomstolarna som det förekommer en jury)⁹, just för att dylika åtal är så otroligt riskabla. Kedjan från avsändare till mottagare är också skyddad på så vis att tryckerier och distributörer av material inte riskerar åtal.

Idag kan däremot Youtube i praktiken sopa bort hela kanaler från jordens yta utan att närmare behöver motivera sitt beslut. Den typen av makt över offentligheten har tidigare bara kunnat utövas av stater.

Är det bara staten som kan censurera?

Rättigheter är ting som begränsar möjligheten för politiker att inskränka friheter och de har historiskt handlat om att reglera relationen mellan stat och individ. Att kodifiera något som en rättighet är att ta bort ämnet från politikens bord. När det gäller censur ansågs staten vara den enda aktör med tillräckligt mycket makt och inflytande för att på allvar kunna hindra publiceringar.

Hela politiska rörelser och protester lever sitt liv på dessa plattformar, långt borta från äldre idealbilder av offentliga fora, tehus, torg och tvållådor.

Ordboksdefinitionen av censur återspeglar denna maktrelation och kräver just myndigheters inblandning¹⁰. Historiskt har inte privata företag kontrollerat så stora delar av offentligheten att de på allvar haft bäring på enskildas yttrandefrihet – de digitala privata offentligheterna som plattformarna utvecklats till är någonting helt nytt. Dagens politiska diskussioner, både mellan makthavare och medborgare samt människor emellan, äger till stor del rum på digitala plattformar som till sitt omfång och inflytande helt saknar motsvarighet i den fysiska världen. Hela politiska rörelser och protester lever sitt liv på dessa plattformar, långt borta från äldre idealbilder av offentliga fora, tehus, torg och tvållådor.

Ingen rimlig motsvarighet

Att företag har makt att besluta vilka politiska röster som får delta i debatten, och i princip diskvalificera budskap eller till och med politiska kandidater på eget bevåg, kan inte anses vara förenligt med yttrandefrihetens syfte och konstruktionen. Arrangemanget känns inte som en rimlig motsvarighet till den tidigare samhälleliga ordningen.

Allt det som mödosamt har mejslats fram för att ge individen makt mot överheten, ersätts på några ögonblick av andra överväganden …

Alla de minutiösa regler som samhällen har enats om för att garantera att individen ska ha en chans mot staten blir irrelevanta i samma ögonblick som den offentlighet som regleras har spelat ut sin roll. Allt det som mödosamt har mejslats fram för att ge individen makt mot överheten, ersätts på några ögonblick av andra överväganden: kommersiella eller rent av politiskt oppositionella.

Stater, inklusive Sverige, har dessutom börjat kräva av plattformarna att de ska vara proaktiva och agera hårdare¹¹. Att kräva av dem att de följer lagen är en sak, men ofta handlar det om att ta bort material som sannolikt inte skulle ha fällts i domstol¹². Att vilja begränsa yttrandefriheten ytterligare för att komma åt hat och trakasserier är en legitim politisk position. Men det är en diskussion vi i så fall måste få ha i demokratiska fora. Staten bör inte outsourca censur till privata intressen och på så vis inte behöva utsätta föreslagna inskränkningar för demokratisk prövning.

Reglering är bra – även för företagen

En ny avvägning mellan medborgarnas behov av fria och öppna arenor är nödvändig. Att riva upp Section 230 är naturligtvis inte rimligt. Det är inte heller vad Trump-administrationen faktiskt föreslår, om man lyssnar på justitieminister William Barr. Dessutom skulle det innebära att Trump själv stod utan plattform eftersom inget socialt media skulle kunna existera om de tvingades till att förhandsgranska allt innehåll som publiceras.

Däremot bör plattformarna få tydliga ramar för hur de får styra innehållet och vilka premisser de måste acceptera. Det mest sannolika är att demokratin tar tillbaka vissa uppdrag från företagen för att säkerställa att rättigheter, som yttrandefrihet, inte bara är ord i en grundlag utan också går att omsätta i praktiken och har relevans i den politiska diskursen. Plattformarna måste åläggas att ta till vara på och garantera individernas rättigheter. Att hänvisa till sina egna regler och riktlinjer duger inte.

En reform av Section 230 borde faktiskt också ligga i plattformarnas intresse, åtminstone på lång sikt. Att försvara yttrandefrihet är nämligen sällan ett särskilt angenämt arbete. Även om de flesta gladeligen ställer upp på yttrandefrihetens principer så blir det ofta känsligare att försvara rätten till yttranden i praktiken. Principen är fin och närmast högtidlig. Praktiken kräver dock att man tar på sig gummistövlar och börjar vada genom det vidrigaste mänskligheten har att erbjuda. För det är det vidriga – inte mittfåran – som behöver yttrandefrihetens skydd. Frågan är om det är rimligt att kräva att företag ska försvara samhällenas mest extrema röster samtidigt som de har en aktiekurs att upprätthålla och ett drev att hålla på armlängds avstånd? En resonligare ordning skulle vara att det demokratiska rättsväsendet får fälla avgöranden. Det skulle göra plattformarnas jobb enklare samtidigt som kontrollen över offentligheten behålls under det demokratiska paraplyet.

En framtidssäkring

En reform av reglerna är också en framtidssäkring för att tydligt reglera vad våra samhällen kräver av dem som tillhandahåller våra arenor. De företag som diskuteras idag är alla sprungna ur närmast libertarianska traditioner från det entreprenöriella Silicon Valley. De är inte väsensskilda från vår rättighetskultur, och i mångt och mycket går företag som Google betydligt längre i sitt försvar av yttrandefrihet än vad man skulle vänta sig – i synnerhet i länder med svaga institutioner. Men vad händer när nästa sociala medium i stället kommer från Kina? Vilka krav ska vårt demokratiska samhälle ställa på kinesiska plattformar för att låta dem ha kontroll över våra politiska diskussioner? Eller ska vi bara rycka på axlarna och säga att användaravtalen gäller? Det snabbväxande kinesiska nätverket Tiktok, som lockar miljoner användare runt om i världen¹³, har precis öppnat kontor i Stockholm som ett led i en kraftig internationell expansion.¹⁴ Framtiden är redan här.

Om vi inte i grunden förändrar ramverket för vår offentlighet och återför lite av makten till individer riskerar våra rättigheter i stället att upphöra. Det vore oerhört tragiskt om våra fundamentala demokratiska principer går förlorade i ett tekniskt paradigmskifte för att vi inte hade kraft eller intresse att hålla dem aktuella, relevanta och anpassade till en digital värld.