Hot mot landets trygghet och välstånd

Jämfört med övriga Norden

Om man leker med tanken att Sverige skulle ligga på samma genomsnittliga nivå som övriga Norden när det gäller vårt asylbeviljande under perioden som diagrammet avser, skulle vi bara ha beviljat uppehållstillstånd till 16 procent av de asylsökande som fått stanna här.

Räknar vi uppehållstillstånd per capita, skulle vi i runda tal kunna fördubbla vår procentsats, eftersom vi ungefärligen har en dubbelt så stor befolkning som var och en av våra grannländer. Det skulle i så fall innebära att en endast cirka en tredjedel av de asylsökande som nu fått stanna hade fått uppehållstillstånd.

Sverige har sedan årtionden tillbaka haft en ännu högre asylinvandring jämfört med övriga Norden, även om det har hänt att Norge och Danmark under några få enskilda år har tagit emot fler asylsökande. Går vi tillbaka 30 år i tiden kan vi se att Sverige mellan 1990 och till och med 1994, då inbördeskriget i forna Jugoslavien pågick, i genomsnitt beviljade drygt 25 000 personer uppehållstillstånd för asyl per år. Det var cirka åtta gånger så stora volymer som övriga Norden tillsammans beviljade under dessa år. Detta trots att den socialdemokratiska regeringen under Ingvar Carlsson införde det så kallade Luciabeslutet den 13 december 1989 som kraftigt begränsade asylrätten till endast konventions- och kvotflyktingar enligt FN.

Två år senare öppnade regeringen Bildt gränserna igen för en ”ny, generös flyktingpolitik” med de folkpartistiska ministrarna Bengt Westerberg och Birgit Friggebo som pådrivare. Detta trots att deras parti endast fått nio procent av rösterna. Parallellen till Miljöpartiet gör sig påmind. ”Humanitära skäl” blev det i särklass vanligaste asylskälet. Ett exempel för att förstå hur stora skillnaderna kunde vara: 1994 gav Sverige nära 45 000 uppehållstillstånd till asylsökande, medan Finland nöjde sig med att låta 316 personer få stanna.³

Om Sverige över tid hade legat på samma nivå vad gäller uppehållstillstånd för asyl per capita som Norge, Danmark och Finland, hade vi varit ett annat land idag. De ”utanförskapsproblem” som vi har skulle då vara hanterbara på samma nivå som övriga Norden.

Invandring har ändrat demografin

Invandringen är den i särklass största orsaken till vårt lands demografiska förändring. Under 2000-talet har den folkbokförda befolkningen med utrikes bakgrund enligt SCB ökat med nästan en och en halv miljon, medan delen med svensk bakgrund har minskat med drygt 23 000 personer. En mer detaljerad redovisning av förändringen i befolkningen från 2002 och till och med förra årets utgång finns i diagrammet nedan.⁴

Frågan kvarstår om siffrorna friserades därför att de politiskt var besvärande.

Fram till 2003 räknade våra myndigheter ”utrikes bakgrund” som liktydigt med att vara utlandsfödd eller född i Sverige med minst en utrikesfödd förälder. Över en natt snävades emellertid definitionen in till att gälla två utrikesfödda föräldrar. Vips försvann en halv miljon personer med invandrarbakgrund och lika många svenskar tillkom i den officiella statistiken. När jag frågade SCB varför man gjorde ett sådant tvärt lappkast blev svaret att ”vi och Migrationsverket tyckte att det var dags för det!” Någon annan förklaring har jag inte fått. Såvitt jag vet har inte riksmedia berättat om detta. Frågan kvarstår om siffrorna friserades därför att de politiskt var besvärande.

Det ärligaste sättet att redovisa befolkningens sammansättning borde i stället vara att dela dem som har en utrikes och en inrikes född förälder i 50/50 vad gäller utländsk respektive svensk bakgrund. Räknar man så har idag drygt 29 procent av hela befolkningen invandrarbakgrund medan de med svensk bakgrund utgör närmare 71 procent.

Många män

Går man lägre ner i åldrarna ökar befolkningen med utrikes bakgrund. Män mellan 15 och 44 år är avgörande för ett samhälles trygghet, eftersom dessa utgör den mest brottsaktiva gruppen. Vid utgången av 2019 utgjorde de folkbokförda männen i Sverige med utländsk bakgrund mer än 36 procent av denna åldersgrupp. Den siffran har ökat år från år.

Den stora andelen män med utländsk bakgrund blir särskilt oroande när vi knyter brottslighet till de områden som många av de brottsmisstänkta kommer ifrån enligt Brå-rapporten från 2005, ”Brottslighet bland personer födda i Sverige och i utlandet”. Rapporten är den senaste som gjorts av svenska myndigheter. Den är dock föråldrad eftersom den innehåller data från 1997 till och med 2001.

Om man jämför olika ursprung har personer från Afrika och Västasien/Mellanöstern i genomsnitt en överrepresentation (det vill säga frekvensen anmälningar vad gäller en grupp i förhållande till dess storlek jämfört med övrig befolkning) på nästan 300 procent för misstanke om något brott. Personer från övriga Norden har en överrepresentation med 70 procent medan Östasien ligger lägst med fyra procent. I rapporten framkom också att utrikes födda var överrepresenterade med 400 procent vad gäller misstanke om våldtäkt. Ser vi till andelen inom gruppen som kommer från Mellanöstern och Afrika är drygt 20 procent brottsmisstänkta, att jämföra med fem procent för dem med svensk bakgrund, vilket avser både män och kvinnor. Det är inte någon överdrift att påstå att om man enbart skulle mäta männens kriminalitet skulle procentandelen vara betydligt högre.⁵

Om vi jämför förändringen av utrikes födda män i gruppen 15 till 44 år mellan 1970 och 2019 i diagrammet ovan, är det mest signifikativa att personer från Asien (i högsta grad Mellanöstern) och Afrika har bytt plats med  invandrare från Norden.

Nordbor (främst finländare) som medverkat till välfärdssamhällets uppbyggnad åldras eller dör, och ersätts i grova drag av invandring från dysfunktionella och konfliktdrabbade länder. Diagrammet speglar också Sveriges väg från arbetskraftsinvandring till asylmottagning. Hela gruppen utrikesfödda mäns andel i denna åldersgrupp är i dag nästan tre gånger större än den var för drygt 50 år sedan, då den utgjorde tio procent.

Bara en dryg tredjedel av dem i arbetsför ålder som kommer från Mellanöstern och Afrika klarar en självförsörjningsgrad på 12 600 kr netto per månad …

Förutom högre kriminalitet i dessa nytillkomna grupper visar också ny forskning⁶ att bara en dryg tredjedel av dem i arbetsför ålder som kommer från Mellanöstern och Afrika klarar en självförsörjningsgrad på 12 600 kr netto per månad (OECD:s definition av den relativa fattigdomsgränsen), och då är även subventionerade jobb inräknade. För utrikes födda tar det i snitt 13–14 år innan 50 procent har uppnått denna låga nivå av självförsörjning. Tidigare mättes ”sysselsättningsgraden”, vilket innebar att en person ansågs vara i arbete om denne hade varit sysselsatt en timme under mätperioden.

Myndigheter försvårar

I den senaste studien från 2005 (som Morgan Johansson har varit ovillig att förnya) har Brå utvidgat åldersspannet tio år för dem som registrerats som brottsmisstänkta samt ändrat kriterierna för mätning av invandrarnas brottslighet från specifika länder till geografiska områden. Detta jämfört med den första studien från 1996. Det är ytterligare ett exempel på hur våra myndigheter genomför förändringar som ger till resultat att eftervärlden får svårare att göra jämförelser över tid. Samma sak gäller för Migrationsverket som hoppat mellan olika definitioner av de asylinvandrare som inte erhållit flyktingstatus. Det har hetat ”de facto-flyktingar”, ”flyktingliknande skäl” och ”humanitära skäl” för att slutligen landa i ”särskilt och synnerligen ömmande omständigheter”.

Stiftelsen Det goda samhället gjorde förra året en omfattande undersökning om invandrares brottslighet, baserad på både äldre och nya uppgifter från BRÅ. Där visade man på att den absoluta majoriteten av registrerade brott gäller personer med utländsk bakgrund. Ett trendbrott var att den högsta överrepresentationen för första gången i någon svensk studie nu finns bland andra generationens invandrare – en stark indikation på att Sverige inte går åt rätt håll.⁷

Det är främst rån mot barn, sprängningar och våldtäkter som ökat 2019.⁸

Skjutningar och bilbränder är, som vi numera vet, också vanligt förekommande. Det är svårt att förneka att brottsligheten blir grövre och det är därför viktigt att göra en uppdaterad helhetsbild av gärningsmännens etnicitet. Detta underströk kriminologiprofessorn Jerzy Sarnecki, då forskare på Brå, när jag intervjuade honom för SVT:s program Norra Magasinet 1988. ”Man måste titta på olika etniska minoriteter”, sade han för 22 år sedan.⁹

Sedan dess har han bytt ståndpunkt, helt i samklang med regeringens linje, till att det inte finns något sammanhang mellan ökad invandring och brottslighet utan att det är de sociala och ekonomiska faktorerna som är avgörande.¹⁰

I så fall skulle alla som lever under knappa omständigheter och/eller i utanförskap bli kriminella.

Mycket i det svenska samhället har förändrats över tid vad gäller befolkningens sammansättning i brottsaktiv ålder. Då håller det inte att mekaniskt upprepa att ”vi redan vet att brottslighet beror på socioekonomiska faktorer”. I så fall skulle alla som lever under knappa omständigheter och/eller i utanförskap bli kriminella. Begrundar man de fakta som presenteras i den här texten, blir det svårt att dra någon annan slutsats än att risken ökar för att Sverige blir ett både fattigare (räknat i BNP per capita) och farligare land att leva i. Som jag ser det måste den utomeuropeiska migrationen skäras ner till ett minimum för att bromsa en sådan fortsatt utveckling.