Sådana formuleringar bidrar inte till att fokus hamnar på sakfrågorna och vi skulle kunna ägna slutrepliken åt att beskriva ”Nätverket för Klimatnytta” mer ingående – ett initiativ från PR-byrån Westander som arbetar professionellt med att driva vindkraftsindustrins intressen i Sverige. Repliken lyfter emellertid ett flertal viktiga frågor där vi kan fördjupa vår analys. En större tidsserie och ett ännu större dataset hade säkert hjälpt oss att förstå branschen ännu bättre.
Replikförfattarna frågar retoriskt varför 2 300 vindkraftverk väntar på godkännande om nu lönsamheten är så dålig. De menar också att vi begår en tankevurpa när vi samtidigt beskriver vindkraften som både olönsam och ett stort hot. Om den var så olönsam hade väl ingen velat bygga mer vindkraft?
Vindkraftsindustrin har förvrängt marknaden
I en normalt fungerande ekonomi skulle invändningen vara alldeles korrekt. Överetablering skulle ha minskat lönsamheten, varpå minskat inträde, utslagning och konsolidering gemensamt hade skiftat en marknad mot jämvikt. Här har vi själva kärnan i problemet: i vindkraftsindustrin har marknaden förvrängts till ett svart hål där kombinationer av elcertifikat, billiga lån, bidrag och skatteupplägg medfört att marknadsekonomins lagar upphört att gälla.
Resultatet blir en bransch som fortsätter att vara ett Klondike trots att det inte finns några vinster att tjäna, där pengarna i stället görs på kombinationer av stöd, räntesnurror, förlustavdrag, kreativa skatte-upplägg och allsköns finansiell ingenjörskonst via ägande i utlandet.
Låt oss börja med det utländska ägandet. Det är naturligtvis inte i sig ett problem att 95 procent av alla vindkraftsparker etablerade 2017–2021 ägs från utlandet eller att andelen ökat med tiden. Det blir dock ett problem när dessa aktörer satt olika kreativa skatteupplägg i system och dessutom inte kan hållas ansvariga för skadorna som åsamkas lokalsamhället.
När de utlandsägda vindkraftsparkerna betalar ränta till moderbolaget, som ofta är beläget i Luxemburg eller Schweiz, tar moderbolaget ofta ut en högre ränta än vad vindkraftsparken betalar till banken. Som exempel kan nämnas att vindkraftsparken Bröcklingberget betalade sju procent ränta till moderbolaget utomlands år 2021 men bara två procent till banken i Sverige. På så vis har bolaget plockat ut 800 000 euro ur Sverige och undkommit beskattning, samtidigt som det svenska bolaget förlorade 1,5 miljoner euro som i sin tur gav upphov till förlustavdrag i Sverige. Moderbolaget råkar dessutom lämpligt nog vara ett tyskt kommanditbolag, vilket leder till mycket begränsad insyn, men spåren leder mot Luxemburg.
Många tvivelaktigheter
Bröcklingberget är inte på något vis ett undantag. Den som läser i årsredovisningarna hittar mängder av tvivelaktigheter. Många anger inte ens någon skillnad mellan ränta till externa parter och räntor inom koncerner, vilket strider mot god redovisningssed och borde väcka frågor från Skatteverket. Man kan förstås fråga sig varför en så stor andel av vindkraftsparkerna väljer att anlita revisorer som accepterar detta.
Ofta har de svenska vindkraftsparkerna ett minimalt aktiekapital på 50 000 kronor och årsredovisningar som i rikedom och beskrivning påminner om ett enmansbolag i hantverkarbranschen snarare än ett företag med anläggningstillgångar på flera miljarder ute på den svenska landsbygden.
Investeringskalkylen bygger alltså på att svenska elkunder måste betala för vindkraften utan att veta om det.
Elcertifikaten är nästa ingrediens i den offentliga finansieringen av vindkraftens svarta hål. Överslagsberäkningar för branschen antyder att de utgjorde 25 procent av omsättningen år 2019, 11 procent år 2020 och sex procent år 2021.
Vindkraft i Ytterberg AB är precis en sådan häxbrygd av elcertifikat och efterskänkningar av lån. 22 procent av omsättningen kom från elcertifikat 2018 och 33 procent 2019, år 2018 fick man efterskänka 11 miljoner till en långivare. Bolaget ägs via Nederländerna.
Investeringskalkylen bygger alltså på att svenska elkunder måste betala för vindkraften utan att veta om det. Vi ser att endast ett fåtal av vindkraftsparkerna uppger hur stor andel av omsättningen som kommer från certifikaten. Stena Renewables är ett undantag, i deras årsredovisning för 2019 anger de att 28 procent av omsättningen kommer från elcertifikat. De flesta vindkraftsparkerna verkar inte själva vilja kännas vid dessa stöd. Från 2020 och framåt kan vi se hur ursprungsgarantierna är nästa bidragsform under uppsegling. Namnen är nya, uppläggen delvis annorlunda, men logiken består: vindkraften erhåller miljardbelopp i stöd men är ändå olönsam och pengar försvinner ner i olika fickor på vägen.
En lyxfälla
I efterhand framstår elcertifikaten som något av en lyxfälla. De har lockat till sig mängder av spekulanter, men det massiva inflödet av aktörer har inneburit att priserna på elcertifikaten sjunkit mycket snabbare än branschens aktörer räknat med, och i nästa skede går botten ur marknaden.
En stor del av vindkraftsindustrins lönsamhetsproblem framstår därmed som strukturella. Man har ingen el att sälja när det inte blåser då priserna är som högst och behovet som störst. När det blåser finns plötsligt ett överutbud och priserna faller för att ibland även bli negativa. Som en liten del i energimixen hade vindkraften kanske både kunnat fungera och även bära en del av sina egna kostnader. Vid dagens nivåer kannibaliserar den på såväl de andra energislagen som elsystemets tillförlitlighet som sig själv.
Även vid finansieringen av vindkraftsparkerna verkar marknadsekonomins tyngdlagar vara satta ur spel. Kommuninvest har under de senaste åren varit kommunsektorns främsta långivare och har gett en mängd ”gröna lån” till kommuner. Det är oklart exakt hur ett ”grönt lån” definieras, men att det är andra villkor än hos SEB eller Swedbank torde vara bortom allt tvivel.
Riksgälden ställer dessutom ut kreditgarantier till ”gröna investeringar”, vilket i praktiken innebär att om låntagaren inte kan betala tillbaka lånet står svenska staten för 80 procent av förlusterna och banken för 20 procent. Gällande de utländska moderbolagen är det ingen som vet varifrån de fått pengarna, men att de backats upp av Europeiska Investeringsbanken eller olika nyfabricerade bidragsinstrument och förtäckta lån från EU framstår som en rimlig gissning.
Att tömma svenska bolag på pengar, göra dem konkursmässiga och ackumulera förlustavdrag framstår plötsligt som en ganska attraktiv affärsidé när framtidens skattebetalare i Sverige och Europa står för investeringskostnaden och risken. Ingen risk är för stor när någon annan står för risken och all uppsida hamnar i händerna på utländska aktörer som av allt att döma behärskar finansiell och redovisningsteknisk ingenjörskonst i den högre skolan.
Med dessa incitamentsstrukturer på plats blir etableringen av vindkraft ofta en synnerligen ogenomtänkt historia. Västerbotten kunde år 2019 stoltsera med 3,9 miljarder i ”gröna lån” hos Kommuninvest och låg då i framkanten gällande grön finansiering. Historien visar dock att rekord i grön finansiering lätt blir till rekord i kapitalförstöring. 2017 invigde Skellefteå Kraft och Fortum Blaikens vindkraftspark. En investering på 3,3 miljarder kronor behövde redan tre år senare skrivas ned med 566 miljoner. Häromveckan aviserade dessutom Skellefteå Kraft att man stänger ner en av sina mindre vindkraftsparker.
Miljöbrott och långa uppehåll
Låt oss även kort ta upp Nysäter Vind och Viksjöhärvan som har blivit föremål för Uppdrag Granskning. I det här fallet var det den tyska turbintillverkaren Nordex som skulle bygga en av Europas största vindkraftsparker och ägandet hamnade i vanlig ordning i utlandet. Med exportgarantier från tyska staten via ECA Hermes, som i sin tur backades av EU kunde så tyska Nordex ta fem miljarder i anspråk för att bygga mer än 100 vindkraftverk på 200 meter i Norrland. Etableringen kantades av miljöbrott och långa uppehåll som försatte 15 småföretag i konkurs.
Under åren 2018–2021 gör Nysäter Vind en total förlust på 294 miljoner. Som tack för att Viksjö med omnejd upplåtit mark får bygden 1,14 miljoner kronor om året i 25 år. Enbart värdet av förlustavdragen för Nysäter Vind uppgår till 60,5 miljoner kronor, det vill säga mer än dubbelt så mycket pengar som lokalsamhället i Viksjö får totalt över en tid på 25 år.
Är ovanstående vindkraftshärvor undantag eller bara toppen av ett isberg? Vi välkomnar fördjupade studier på området. Warren Buffetts högra hand Charlie Munger har sagt ”Show me the incentive and I will show you the result”. Den som förstår incitamentsstrukturen kan också förstå ett resultat.
I vindkraftsindustrin har det funnits stora incitament till snabb etablering, stort risktagande, bristande hänsyn till närmiljön och kreativa skatte-upplägg via utlandet. Resultaten har blivit därefter. Idealister inom politiken och miljörörelsen har ställt enorma syltburkar av billiga krediter och bidrag till förfogande, vilket har skapat ett Klondike där bidragskapitalister åtnjuter en hög, riskfri avkastning på sina egna medel samtidigt som bolagen förlorar pengar i Sverige.