Kvartals nyhetsbrev

Tack!

Välkommen som prenumerant på Kvartals nyhetsbrev.

Du har inte en aktiv prenumeration! Börja prenumerera här
Kvartal
Prenumerera
Kultur | Estoniakatastrofen

Den militära smugglingen på Estonia – när visste regeringen?

Foto: Jaako Avikainen

När blev informationen om transporter av militär materiel ombord på m/s Estonia känd på regeringsnivå? Vid flera tillfällen hävdar man att det skedde först när Uppdrag granskning avslöjade militärtransporterna år 2004, det vill säga tio år efter förlisningen.

I den här artikeln presenterar Peter Axelsson, analytiker med fokus på Östeuropa, uppgifter som pekar på att informationen nådde regeringsnivå tidigare än så. Information om militärtransporterna i ett tidigt skede skulle i så fall kunna förklara de märkliga turerna efter m/s Estonias förlisning såsom den inställda bärgningen, dykförbudet och förslaget på cementövertäckning. Kritiserade beslut som väcker känslor än idag – 25 år senare.

Lyssna på texten
Laddar ...
Följ Kvartals poddar: Apple | Spotify
Av Peter  Axelsson | 26 september 2019
Profil Inlästa texter I korthet Lästid 56 min Skärmläsarvänlig
I korthet

/ Tre månader efter förlisningen fattar regeringen – trots initiala löften om motsatsen – beslut om att inte bärga m/s Estonia.

/ Från politiskt håll hävdar man att den svenska smugglingen av militär utrustning på fartyget blev känd först när Uppdrag granskning avslöjade det tio år efter förlisningen.

/ I den här artikeln presenteras uppgifter som pekar på att information om transporterna nådde regeringsnivå tidigare än så.

/ Artikelförfattaren kartlägger Ingvar Carlssons långvariga och nära samarbete med chefen för Tullverket Ulf Larsson, som var delansvarig för transportupplägget.

/ Vetskap om militärtransporterna i ett tidigt skede skulle kunna vara en förklaring till de märkliga turerna efter m/s Estonias förlisning, såsom den inställda bärgningen.

/ Göran Persson (S) tillsatte en utredare som hade arbetat nära Ingvar Carlsson (S) och som sedan förstörde sitt eget bakgrundsmaterial.

/ Regeringen tillsätter även ett etiskt råd där en majoritet, upp till sju av totalt nio medlemmar, antingen har en koppling till S-regeringen, eller har redan före rådets bildande motsatt sig en bärgning.

Natten till den 28 september 1994 sjunker passagerarfärjan m/s Estonia. Det estniska fartyget, som haft sin kurs mot Sverige, ligger nu på Östersjöns botten.

Sjunkförloppet har gått fort – dramatiskt fort. Majoriteten av passagerarna hinner aldrig ta sig ut och följer med färjan ned till botten. Drygt 850 personer, varav mer än 500 svenskar, omkommer. Bara ett hundratal passagerare kommer att överleva skeppsbrottet. Alltför hög fart under olycksnatten, i en väderlek som gränsar till storm, med eftersatt fartygsunderhåll gör att Estonias förlisning är en mycket tragisk – men inte en helt oväntad – olycka.

Första uppgifterna om smuggling av militär utrustning

De skulle dröja ett tag. Men sedan skulle de återkomma med jämna mellanrum. Ryktena som gjorde gällande att den förlista passagerarfärjan m/s Estonia inte endast använts för att transportera passagerare – utan även för att smuggla känslig materiel av militär karaktär.

Tidigt ute med att rapportera om dessa rykten är SvD, som redan hösten 1995 skriver:1

»[En anhörig som förlorat sin fru i samband med förlisningen] berättar hur han påverkas av den ryktesspridning som florerar angående Estonias eventuella last av dyrbara metaller, radioaktivt material, knark, till och med smugglade flyktingar instängda i containrar. […] Både i rysk och i lettisk press har förekommit intervjuer med dykare som påstår sig ha fått i uppdrag av ryska intressen att bärga en begränsad del av Estonias last.«

Ett par år senare, i mitten på 1997, blir påståendena om militär last mer konkreta. Det är när tv-programmet Efterlyst sänder ett specialprogram om Estonias förlisning som ryktena specificeras. Så här låter det i Efterlyst:2

»Ombord på Estonia under olycksnatten ska det ha funnits två större lastbilar med utsmugglad vapenteknologi från [atomubåtsbasen] Paldiski. Bevakade av tre soldater och en sergeant skulle de ha kommit till Tallinns hamn under dagen och varit de sista fordonen som kördes in på bildäck närmast fören.«

I början av år 2000 återkommer frågan kring militär smuggling när författaren och samhällsdebattören Knut Carlqvist pekar på att den tyska byggherren av m/s Estonia, Meyer Werft, bildat en expertgrupp för att utreda haveriet. I sin rapport om haveriet nämner enligt uppgift den tyska expertgruppen att m/s Estonia burit på militär materiel under förlisningsnatten. Carlqvist återger den tyska expertgruppens uppgifter om vapensmuggling i ett debattinlägg för SvD med rubriken »Bidrog bomber till Estonias undergång?«:3

»Strax före avgången spärrades hamnområdet av och två lastbilar kördes ombord eskorterade av estnisk militär. [Den tyska expertgruppen] har rang och namn på dessa män. Med bilarna följde utländska officerare, som inte står upptagna i passagerarlistan. Mottagare var svenska armén för vidare befordran till annat västland.«

Men medias uppgifter om påstådd militärsmuggling ombord på m/s Estonia granskas aldrig.4

Avgående statsminister Carl Bildt och tillträdande statsminister Ingvar Carlsson på minnesgudstjänst för offren vid färjeolyckan m/s Estonia, oktober 1994. Foto: Pawel Flato / SvD / TT /

Rysslands hänsynslösa skydd av militära hemligheter

Om passagerarfärjan m/s Estonia hade använts för att smuggla ut ryska militärhemligheter så vore smugglingen förenad med fara för färjans passagerare. För när det kommer till kombinationen rysk militär teknologi och risken för att väst ska komma åt dessa försvarshemligheter så har Kreml historiskt sett inte lagt fingrarna emellan – även i de fall Kremls tänkta svarsåtgärder skulle innebära förlust av människoliv.

Faktum är att Sverige har erfarenhet av Sovjets/Rysslands orubbliga inställning till att försvara militära hemligheter kring Östersjön. Den av Sovjet nedskjutna DC 3:an – ett luftangrepp som leder till att åtta svenskar förlorar livet – grundar sig på att Sovjet vill skydda sina militära hemligheter mot svensk-amerikanskt spionage. När den sovjetiska ubåten U 137 går på grund utanför Karlskrona 1981 ska Kreml, enligt fartygets andreman Vasilij Besedins memoarer, ha givit order till sin sovjetiska ubåtsbesättning att spränga den kärnvapenbestyckade ubåten ifall svensk militär skulle få för sig att ta sig ombord.5 Om uppgiften stämmer innebär det att säkerställandet av Sovjets militära hemligheter ska ha värderats högre än besättningens liv.6

Det finns ett annat väldokumenterat exempel som också skedde i närområdet. När ubåten Kursk, med runt 120 besättningsmän, år 2000 hamnar i sjönöd efter en misslyckad torpedavfyrning framförs det anklagelser om att den efterföljande räddningsaktionen påverkats negativt eftersom bevarandet av ryska militära hemligheter prioriterats. För trots att tiden är knapp för att rädda besättningen, som fortfarande kan vara i livet, avvisas internationell hjälp som hade kunnat skynda på räddningsaktionen.7

Jeltsins upprepade ”njet”

Dessutom utgör hösten 1994 – tidpunkten för m/s Estonias förlisning – en särskilt känslig tidpunkt för att smuggla ut ryska militära hemligheter. För till Baltikums stora glädje har USA, med hjälp av Sverige,8 precis fått Ryssland att verkställa en impopulär reträtt av sin militära närvaro i Baltikum. Ryssland förmås att fullborda sin baltiska reträtt före den sista augusti 1994, och det är ett omfattande ryskt tillbakadragande det handlar om.9 Faktum är att reträtten är så pass genomgripande att den ryska politiska oppositionen häcklar sin militär, som så enkelt låtit sig kuvas, och sina generaler som gått med på de för Ryssland så ofördelaktiga villkoren: »[Generalerna] är ju vekare än diplomaterna!« skäller oppositionen.10 Under 1994 har nationalistiska ryska kretsar också börjat kräva att tillbakadragandet från Baltikum ska upphöra. Några vill till och med att de ryska trupper som påbörjat tillbakadragandet ska vända tillbaka.11 President Boris Jeltsin själv har därför börjat agera nyckfullt när det kommer till att fullfölja löftet om baltisk reträtt. I juli 1994, bara en månad före det att tillbakadragandet ska vara avslutat, brister det för Jeltsin när en journalist undrar om det överenskomna datumet 31 augusti fortfarande gäller:12

»Njjjeeeeet! Jag gillar att frågan ställts för det ger mig en chans att än en gång säga: Njjjeeeeet!«

Sverige utnyttjade Rysslands försvagade läge

Påtryckningar gör dock att Jeltsin och Ryssland ändå håller sitt löfte, och i samband med den skyndsamma ryska reträtten från Baltikum lämnas betydande mängder hemlig militär materiel kvar. Flera länder i väst ser således nu en unik chans att komma över sovjetisk, numera rysk, tidigare oåtkomlig militär vapenteknologi.13

Detta inkluderar Sverige som, trots sin roll som medlare mellan de baltiska länderna och Ryssland, väljer att utnyttja den nyuppkomna situationen i Baltikum för att få tag på hemlig rysk militärteknologi. Enligt den svenske författaren Anders Jallai, med bra kontakter inom den svenska underrättelsetjänsten, utnyttjar Sverige till fullo Rysslands försvagade läge. För Expressen återger Jallai sin information om Sveriges smuggling av militära hemligheter efter Sovjets sönderfall:14

»Det handlade om avancerade vapensystem som västliga underrättelsetjänster var intresserade av [i Baltikum] – och Sverige utförde uppdraget både av eget intresse och på västalliansen Natos begäran.«

Ryska varningen mot Estland

Detta betyder att USA, med hjälp av Sverige, under 1994 först får Ryssland att lämna Baltikum, för att sedan använda Kremls skyndsamma tillbakadragande för att försöka komma över ryska kvarlämnade militära hemligheter. I Kreml kan man därmed inte bli annat än höggradigt upprörd. Så i slutet på sommaren 1994 skickar den ryska ledningen vad de uppfattar som en skarp varning till Estland. Kreml beordrar Estland att upphöra att hjälpa västerländska underrättelsetjänster att stjäla hemlig rysk vapenteknologi.15 Den ryska varningen kommer därmed bara några veckor före det att m/s Estonia går till botten.

Det är en sak att förarga Kreml i sin iver att komma åt ryska militära hemligheter. Men att Sverige skulle ha använt sig av en passagerarfärja för att smuggla över denna känsliga last med de risker det skulle innebära för färjans omedvetna passagerare? Det scenariot måste väl ändå – ryktena till trots – vara orimligt.16

Ryktena om smuggling av militär utrustning var sanna

Så avslöjas det att ryktena om svensk militär smuggling ombord på M/S Estonia ändå varit sanna.17 Det hela uppdagas hösten 2004 – tio år efter förlisningen – när tullintendenten Lennart Henriksson träder fram i programmet Uppdrag granskning (UG).18

Henriksson kan i UG berätta att han totalt jobbat nästan 40 år inom den svenska tullen och innehar, innan han går i pension, en chefsposition med femtio man under sig med ansvar för färjetrafiken i Stockholmsområdet. I mitten på september 1994 tilldelas Henriksson en order som går ut på släppa igenom en bil ankommande med m/s Estonia. Bilen ska tydligen släppas igenom tullen utan svensk visitation. Det är en unik order. Uppmaningen upplevs av Henriksson som en order att begå tjänstefel, och Henriksson har under sina många år i tullen aldrig varit med om något liknande.

I UG-programmet kan Henriksson vidare berätta att den första bilen ombord på m/s Estonia, som omfattats av ordern att slippa visitation, anlänt till Sverige 14 september 1994. Bilen, som tillhör bolaget Ericsson Access AB, körs av en person som uppger sig heta ”Frank Larsson”. Bilens last tycks bestå av militär elektronik bedömer Henriksson, som tagit en snabb titt. Det andra fordonet ombord på m/s Estonia, som skulle undgå visitation, passerar den svenska tullen 20 september 1994. Denna gång är lasten mer omfattande. Henriksson åker strax därpå på semester för att vandra i fjällen. Därför vet han inte huruvida det kan ha funnits rysk militär materiel ombord på m/s Estonia den 28 september 1994, det vill säga natten då färjan förliser. Stig Sandelin, Henrikssons närmaste chef, som varit involverad vid de två tidigare tillfällena, hävdar i UG att det inte ska ha kommit in någon anmälan från tullen och försvaret om känslig transport under förlisningsnatten.

UG försöker att få mer information av de svenska myndighetspersoner som ska ha legat bakom transportupplägget – men minnet sviker dem alla. Ulf Larsson, generaltulldirektör och chef för Tullverket, som varit delansvarig för uppläggets utformning, svarar nu mycket undvikande på UG-reportern Lars Borgnäs frågor:19

»Ja, det är i alla fall inget som klickar till i mitt minne [om militärtransporter]. […] Jag vet att det gällde nånting någon gång… men om det gällde Baltikum eller om det var något annat det minns jag inte. […] Jag vet att vi hade en diskussion med ÖB om någon särskild materiel men vad det gällde eller var det skulle kommit ifrån eller tidpunkten minns jag inte ett dugg om.«

Uppgifterna i UG-programmet utgör än idag, i princip, all information som finns att tillgå kring Sveriges militärsmuggling via m/s Estonia. Visserligen initierar regeringen, mot bakgrund av avslöjandet i UG, en utredning för att ta fram mer fakta kring omständigheterna. Statsminister Göran Persson förklarar:20

»Vi vill veta vad som hände. Vi är lika överraskade som andra.«

Problemen i  utredningen om militärtransporter

Men utredningen av militärtransporterna kommer att väcka fler frågor än den besvarar. Statsminister Persson gör snabbt klart att han vill se Johan Hirschfeldt, hovrättspresident i Svea hovrätt, som utredare av UG:s uppgifter. Persson tydliggör: »Låt Hirschfeldt kartlägga det hela, det är möjligt han hittar något som kastar nytt ljus över situationen.«21

Redan här uppstår viss jävsproblematik. Hirschfeldt har under många år varit Ingvar Carlssons nära medarbetare i egenskap av rättschef i Statsrådsberedningen för statsminister Carlsson.22 Nu är det således tänkt att Hirschfeldt ska granska ett händelseförlopp där det exempelvis skulle kunna framgå att hans tidigare chef Carlsson i ett tidigt skede informerats om militärsmugglingen, men valt att mörka detta.23

Själva utredningsuppdraget som av regeringen ges till Hirschfeldt har också anklagats för att vara uppseendeväckande snävt.24 Uppdraget lyder:25

»[Undersökningen ska] klarlägga huruvida Försvarsmakten eller Försvarets materielverk transporterat försvarsmateriel ombord på m/s Estonia under september månad 1994.«

Frågor kring Hirschfeldts Estonia-utredning uppstår således redan innan själva utredandet har börjat. Varför omfattas endast tidsperioden september 1994 av utredningen? Det kan vara intressant att veta hur länge smugglingen pågått. För om m/s Estonia använts som smugglingsfärja en längre tid före förlisningen kan Kremls frustration sakta men säkert ha byggts upp. Och har Sverige, efter Estonias förlisning, fortsatt bedriva smuggling med hjälp av ersättningsfärjan m/s Mare Baltikum? Om svaret är nej på den frågan, varför har Sverige i så fall tvärt avbrutit användandet av färja för att smuggla hem känslig material om en koppling mellan m/s Estonias förlisning och militärtransporten anses vara otänkbar?26

Och varför begränsas Hirschfeldts undersökning till att det är just Försvarsmakten eller Försvarets materielverk [FMV] som arrangerat militärtransporterna via m/s Estonia? Bilen som hade med sig känslig materiel 14 september 1994 på m/s Estonia tillhörde exempelvis ett dotterbolag till företaget Ericsson.27

Hirschfeldt drar efter sin genomförda utredning slutsatsen att m/s Estonia inte burit på militär materiel natten hon förliste:28

»Således föreligger inte någon grund för mig att anta att Försvarsmakten eller Försvarets materielverk sökt transportera försvarsmateriel ombord på m/s Estonia då fartyget förliste.«

Men slutsatsen i rapporten väcker nya frågor, och rapportens beståndsdelar har ifrågasatts. För det första är det oklart vem som hörts under utredningen – samtalslistan är inte komplett. Valde exempelvis Hirschfeldt att under utredningen höra sin tidigare chef Ingvar Carlsson? Och den enda person som uppenbarligen varit ärlig kring smugglingen – visselblåsaren Lennart Henriksson – rapporteras Hirschfeldt inte ha kontaktat.29 Dessutom, vilket Hirschfeldt själv framhåller när han presenterar sin utredning, har de personer som han pratat med »hörts« och inte »förhörts«. Samma personer, som några veckor tidigare påstått sig inte minnas några militärtransporter, kan nu besvara frågor i utredningen utan något juridiskt ansvar avseende sanningshalten på det sagda. Hirschfeldt själv klargör:30

»…vi har inte kunnat genomföra förhör vilket är en avsevärd skillnad.«

Utredaren förstörde sitt eget utredningsmaterial

Hirschfeldts utredning avslutas sedan med något som kan betraktas som uppseendeväckande när det framkommer att allt insamlat bakgrundsmaterial förstörts. Ingenting har sparats. Ingenting kan kontrolleras. Detta förfarande skiljer sig från andra utredningar som Hirschfeldt gjort, och allt som nu kvarstår är en tunn rapport på sju sidor som innehåller en begränsad mängd fakta.31 32 Hirschfeldt försvarar dock beslutet att förstöra sitt utredningsmaterial: »[Det] var en åtgärd som jag vidtog efter överväganden, och den byggde på en analys som jag gjort av rättsläget i frågan.«33

Det är egentligen bara en sak som de Estonia-ansvariga tydliggör i samband med UG:s avslöjande. Och det är att regeringen under inga omständigheter fått information om militärtransporterna i ett tidigt skede. Mona Sahlin, som under betydande tid haft huvudansvaret för Estonia-frågan, återkommer gång på gång till det svek hon upplever över att inte ha blivit informerad. Till DN säger Sahlin:34

»Det var ju därför som jag och andra i regeringen blev oerhört upprörda efter uppgifterna om att det fraktats militär materiel på Estonia utan vår vetskap.«

Samma sak säger Sahlin till TV4:35

»Det satt ju uppenbarligen individer både på tullen och i försvaret som tyckte att de hade någon slags rätt att vara hemliga. Jag blir fortfarande förbannad och arg in i själen när jag tänker på det. Här hade jag och andra gått i åratal och trott oss verkligen veta framförallt vad myndigheterna hade gjort och inte gjort.«

Till journalisten Lars Borgnäs utvecklar Mona Sahlin resonemanget:36

[Sahlin]: Jag blev väldigt upprörd [över uppgifterna om att m/s Estonia använts för att smuggla vapenteknologi]. Jag har ändå ansvarat för den här frågan i ganska många år och blev oerhört ilsken på att här har suttit människor på tullen och försvaret och vetat saker som var väsentliga för de ansvariga och inte sagt något.

[Borgnäs]: Vad har ni tidigare fått för besked från försvaret när det gäller deras transporter?

[Sahlin]: Ingenting.

[Borgnäs]: Ingenting alls?

[Sahlin]: Ingenting om att det skulle ha pågått transporter vare sig på olycksnatten eller i anslutning till det.

[Borgnäs]: Borde de talat om det?

[Sahlin]: Ja, det borde de.

Även Ingvar Carlsson ska förneka att han ska ha blivit informerad om militärtransporterna.37 Men bedyrandena väcker tvivel. Estonia-passageraren Kent Härstedt, som efter förlisningen börjar jobba på regeringskansliet, ställer sig frågande till regeringens påstående om ovetskap när smugglingen väl uppdagas:38

[TV4]: Den här informationen [om militärsmugglingen via m/s Estonia] nådde aldrig regeringsnivå. Inte ens efter haveriet. Vad säger du om det?

[Härstedt]: För mig är det oerhört märkligt.

Så låt oss utreda detta.

Radarparet Ulf Larsson och Ingvar Carlsson

För att utreda huruvida det kan göras troligt att regeringen i ett tidigt skede trots allt fått information om smugglingen behöver vi gå tillbaka till 50-talet. Det är då Ulf Larsson, delansvarig för m/s Estonias militärtransportupplägg, lär känna Ingvar Carlsson.

Under 1950-talet är både Carlsson och Larsson aktiva inom SSU. År 1958 får Ingvar Carlsson ett samtal från Olof Palme.39 Året därpå ringer Palme ett liknande samtal, denna gång till Ulf Larsson.40 De båda ska, genom sitt engagemang i SSU, komma att tidigt arbeta nära den socialdemokratiska toppen.

SSU är vid den här tiden en enorm ungdomsorganisation. Under 1960-talet uppgår antalet medlemmar till över femtiotusen. År 1961 når Ingvar Carlsson så högt man kan komma inom organisationen när han blir SSU:s ordförande. Till sin hjälp har han det viktiga verkställande utskottet (VU) som består av fem personer inklusive honom själv. Ulf Larsson ges förmånen att ingå i Carlssons prestigefulla VU under Carlssons två mandatperioder som SSU-ordförande fram till 1967.41

Carlsson och Larsson fortsätter att umgås efter SSU-åren, och deras karriärer inom S ska under de kommande decennierna vara fortsatt sammanflätade.42 43 I slutet på 70-talet är det exempelvis tänkt att Olof Palme och Socialdemokraterna ska ta revansch i riksdagsvalet efter föregående valförlust. Inför valets slutspurt samlar Olof Palme sin kärntrupp på SSU:s kursgård Bommersvik. Både Ingvar Carlsson och Ulf Larsson ingår i Palmes lag. Gruppen, som Palme format för att säkra valsegern, arbetar mycket nära varandra, och de (som det beskrivs i en bok om Bommersvik): 44

»[…] arbetar ihop, äter ihop, badar ihop, talar om Livet ihop. […] Det är lite som i lumpen. Som en stor manöver på någon stab långt inne i någon skog.«

Övningen på Bommersvik i slutet på 70-talet höll så när på att ge resultat – men det är först i det efterföljande valet 1982 som Socialdemokraterna återerövrar regeringsmakten.45 Ingvar Carlsson belönas då av Palme med vice statsministerrollen och får i uppdrag att forma den nya statsrådsberedningen (SB) – statsministerns eget kansli varifrån Sverige i praktiken styrs.46 47

Larssons ”larmklockefunktion”

Palme vet vad han gör när han nu ber Carlsson att forma SB och utse dess viktiga statssekreterare. En ung Carlsson var själv statssekreterare i SB under slutet på 60-talet – och var då delaktig i att få ordning på statsminister Tage Erlanders kansli mot bakgrund av en uppseendeväckande informationsblunder. Av någon anledning hade ingen i Erlanders närhet informerat statsministern om överste Stig Wennerström och dennes misstänkta spioneri för Sovjet. Detta trots att misstankarna mot Wennerström varit kända i försvars- och utrikesdepartementen. Att inte statsministern hållits informerad får under inga omständigheter upprepas. För att undvika liknande situationer ser Carlsson nu till att det är just statssekreteraren i SB som har till uppgift att hålla statsministern informerad i viktiga frågor.48

Carlssons val av statssekreterare i SB efter Palmes valseger 1982 är således en viktig utnämning. 49Och det blir ingen mindre än SSU-kamraten Ulf Larsson som föräras tjänsten.50

Ulf Larsson själv förstår exakt sin nya roll. Tjänsten som statssekreterare inom SB, menar Larsson, är en »larmklockefunktion«. Det gäller att påkalla statsministerns uppmärksamhet när det anses erforderligt.51

Larsson fick gå efter Berglings flykt men räddades av Carlsson

Efter rollen som statssekreterare får Ulf Larsson i mitten på 80-talet tjänsten som generaldirektör i Kriminalvårdsstyrelsen. Efter några månader med Larsson som chef för myndigheten promenerar Sveriges enda livstidsdömda spion Stig Bergling iväg under en semi-bevakad permission för att enkelt ta sig hela vägen till Sovjet.52

Skandalen är enorm, och i Sverige skyller alla på alla. Säpo skyller på Kriminalvården. Kriminalvården på Säpo. Justitieminister Sten Wickbom avgår. Anna-Greta Leijon får ersätta honom. Och hon är inte imponerad över Ulf Larssons agerande som ansvarig för Kriminalvårdsstyrelsen.53 Så Anna-Greta Leijon, i strid med Ingvar Carlssons vilja, tvingar bort sin generaldirektör Larsson.54 Men Larsson berättar för TT att han inte behövt känna sig orolig: 55

»Redan när jag lämnade det uppdraget [chef för kriminalvården] lovade statsminister Ingvar Carlsson att jag skulle få ett liknande när det dök upp något.«

Carlsson håller sitt ord. I slutet på 80-talet dyker tjänsten som generaltulldirektör och chef för Tullverket upp. Ulf Larsson får jobbet. Ingvar Carlsson kommenterar själv processen i sina memoarer:56

»I riksdagens debatt om Bergling-affären den 20 oktober 1987 gjorde jag dock en ovanlig markering genom att uttala ett allmänt förtroende för Ulf Larsson och att han borde komma ifråga för viktiga samhällsuppgifter i framtiden. Så blev fallet när han senare utsågs till generaltulldirektör och chef för Tullverket.«

Carlsson rimligtvis tidigt informerad om smuggling

På sin nya post som generaltulldirektör är Larsson så småningom involverad i ett upplägg som innebär att rysk försvarsteknologi kan transporteras till Sverige via passagerarfärjan m/s Estonia. Och nu har fartyget förlist. Nämner då verkligen inte Ulf Larsson för sin vän Ingvar Carlsson att m/s Estonia använts för att transportera känslig rysk militär materiel nu när haveriorsaken ska utredas?

Det kan inte ledas i bevis. Men det förefaller vara ett rimligt antagande att Ingvar Carlsson tidigt blivit informerad om den farliga militärsmugglingen ombord på m/s Estonia. De har hållit ihop i 30 år. Varför skulle, för att låna Larssons egna ord, larmklockefunktionen ha upphört? Att hålla just statsministern informerad har ju, som framgått ovan, utgjort en plikt för radarparet Carlsson och Larsson under deras sammanflätade karriärväg inom Socialdemokraterna.

Kan tidig vetskap om militärtransporterna i så fall ha påverkat regeringens efterkommande beslut som rör m/s Estonia? Omedelbart efter m/s Estonias förlisning är Ingvar Carlssons spontana reaktion att båten ska tas upp. Inga kostnader ska sparas. Ingvar Carlsson, som nu håller på att bilda ny regering efter att Carl Bildts borgerliga regering förlorat riksdagsvalet tio dagar tidigare, utvecklar denna tankegång i Aktuellt någon dag efter förlisningen:57

[Aktuellt]: Idag inleds också det tunga arbetet med att identifiera de få kroppar som har hittats. Ännu saknas hundratals av offren. En bärgning av Estonia är en förutsättning för att hitta fler och för de anhörigas skull ska Estonia bärgas. Det säger i dag vår blivande statsminister.

[Carlsson]: Ja, jag anser att alla ansträngningar måste göras för att få upp fartyget, det av hänsyn till de människor som redan har drabbats väldigt hårt. Det här är för hela vårt land en oerhört svår upplevelse och allt vi kan göra för att minska påfrestningarna bör vi göra.

[Aktuellt]: Oavsett vad det kostar att bärga fartyget?

[Carlsson]: Jag är beredd att förorda att även om det kostar väldigt mycket så ska vi försöka det.

Helomvändningen om bärgning

Men snart händer något. Regeringen tycks plötsligt vilja bryta bärgningslöftet. Kommunikationsministern Ines Uusmann, som Ingvar Carlsson delegerat Estonia-frågan till, uttrycker redan två veckor efter förlisningen regeringens till synes förändrade inställning till den utlovade bärgningen:58

»Jag är halländska, har visserligen inte bott vid kusten, men har talat med sjömänniskor som säger att ”det som havet tar ska havet behålla”.«

Uusmann fortsätter under veckorna som följer att uttrycka alltmer skepsis kring en bärgning:59

Kommunikationsminister Ines Uusmann ville täcka över färjan med betong. Foto: Anders Wiklund/TT (1996).

»Ju mer insatt jag blir i frågan desto mer tveksam blir jag.«

Gång på gång läggs det nu tonvikt på de problem som skulle vara förknippade med en upptagning av båten. Den 18 oktober, tre veckor efter förlisningen, hålls exempelvis en partiledaröverläggning om m/s Estonia där alla partier får möjlighet att ställa frågor kring utvecklingen. Peter Egardt, statssekreterare till Carl Bildt, deltar i mötet och berättar att bärgningsalternativet nu i princip helt avfärdas av regeringen:60

»En viss irritation uppstår bland mötesdeltagarna när regeringen radar upp de problem som en bärgning av Estonia skulle medföra – utan att ha några slutsatser eller uppfattningar klara.«

Uusmann kommer nu också med det i efterhand kritiserade uttalandet att en bärgning skulle verka som en »kvarn« med betydande skador på kropparna.61 I slutet på oktober påstår Uusmann även vid flera tillfällen – helt felaktigt – att det skulle ta dykare en hel månad för att nå den förlista färjan. Den korrekta dykanpassningstiden, inklusive förberedelser, handlar istället om ett dygn.62 Ungefär samtidigt avvisar Uusmann en möjlighet att låta det norska bolaget Stolt Comex att snabbt sätta igång med att få upp de kroppar som ligger i anslutning till vraket. Uusmann dömer ut norska Stolt Comex, en av världens ledande undervattensoperatörer, med motiveringen: »Det ska vara seriösa företag som gör det här.«63

Det blir således ingen bärgning. Inte ens av kropparna. Det har från flera håll påpekats att detta är ett beslut som avviker från internationell praxis vid flyg- och fartygsolyckor.64 Istället får Sjöfartsverket i uppdrag att lämna förslag till regeringen om övertäckning av fartyget. Betong nämns som alternativ. Uusmann förklarar att det brådskar. (Övertäckningen, som visar sig vara tekniskt svår att genomföra, stoppas senare med hänsyn till den pågående haveriutredningen.)65 Inom kort introduceras även ett strikt dykförbud på olycksplatsen. Inga dykningar tillåts framöver – inte heller för att vidare utreda haveriorsaken. Det dykförbudet gäller än. 66

Etiska rådets problematiska sammansättning

Ingvar Carlsson skriver i sin självbiografi att han fäst stor vikt vid det nyetablerade Etiska rådets rekommendation när regeringen beslutar om m/s Estonia. Rådet kommer i december 1994 fram till att de inte stödjer en bärgning, och Carlsson skriver:67

»Jag hänvisade [med anledning av beslutet att inte bärga m/s Estonia] till det Etiska rådet som understrukit att den tekniska utvecklingen försätter oss i svåra valsituationer. Rådet ansåg att det inte är säkert att allt som kan göras, skall göras. Det är inte tekniken som skall styra gränsdragningen utan etiska värderingar.«

Men stämmer det att regeringen pliktskyldigt följt ett oberoende Etiskt råd när beslutet tas att inte bärga m/s Estonia?68

Den 10 november 1994 blir det Etiska rådets sammansättning klar.69 Regeringen har, genom Uusmann, utsett nio personer att ingå i rådet. 70 Dessa är Sten Andersson (före detta utrikesminister), Anders Lindström (ordförande i Sjöfolksförbundet), Yrsa Stenius (författare), Caroline Krook (domprost), Bertil Werkström (före detta ärkebiskop), Lars H Gustafsson (barnläkare), Peter Paul Heinemann (före detta radiodoktor), Eva Sahlin (avdelningsdirektör på Socialstyrelsen), och Karin Söder (före detta partiledare för Centerpartiet och nu ordförande för Rädda barnen).

Det ser på papperet ut att vara ett opartiskt råd. Opartiskheten kan dock ifrågasättas.

Fyra av rådets nio medlemmar har koppling till det socialdemokratiska partiet. Sten Andersson är partivän till Ingvar Carlsson och Carlssons tidigare utrikesminister.71

Anders Lindström, som ingår i rådet, har även han en nära koppling till partiet. Drygt en vecka före det att m/s Estonia förliser spekulerar Expressen exempelvis i att Anders Lindström kan vara ett möjligt statsråd i Carlssons nya regering.72

Yrsa Stenius, författare och Aftonbladets före detta chefredaktör, har i ung ålder anslutit sig till det finska Socialdemokratiska partiet SDP och blir sedan chefredaktör för det finlandssvenska socialdemokratiska Arbetarbladet. Stenius solidaritet med socialdemokratin har genom åren varit konsekvent. När Aftonbladets Mattias Svensson hösten 2016 recenserar Stenius bok Orden i min makt återfinns följande iakttagelse:73

»Hon [Stenius] är sårad över anklagelsen att ha varit en socialdemokratisk partilakej. Ändå har hon skrivit en bok där vartenda exempel på personer utsatta för orättfärdiga mediedrev är socialdemokrater. […]«

Även Lars H Gustafsson, barnläkaren som fått en plats i Etiska rådet, har en viss koppling till Socialdemokraterna. Gustafsson är medlem i Broderskapsrörelsen – en religiös sidoorganisation inom Socialdemokraterna.74

Av rådets övriga medlemmar har flera förklarat sig vara negativa till en bärgning redan innan rådet tillkännages. Caroline Krook ska i mitten på oktober ha fastställt att en bärgning inte är ett alternativ:75

»Nu måste de anhöriga förstå att det blir ingen bärgning.«

Radiodoktorn Peter Paul Heinemann har också hunnit skaffa sig åsikten att färjan bör ligga kvar, och har tidigt skrivit ett debattinlägg där han stödjer Caroline Krooks inställning att färjan inte borde bärgas:76

»I vågsvallet och sorgmörkret efter Estonia har det kommit ett ibland desperat yrkande på att fartyget skall bärgas och de döda beredas en värdig begravning. […] Bland dem som klokt och ömt försvarat en motsatt ståndpunkt finns domprosten Caroline Krook.«

Att Svenska kyrkan, genom ärkebiskop Gunnar Weman, tidigt tagit ställning mot en bärgning kan också ha spelat in. Redan den 16 oktober säger ärkebiskop Weman:77

»Jag tror att det ligger något i det [gällande Uusmanns uttryck ”Det havet tar ska havet ha”]. Också havet är en kyrkogård, och det tror jag att människor längs våra kuster har förstått genom åren.«

Därför kan det vara rimligt att anta att kyrkans båda representanter i rådet, både Caroline Krook men även före detta ärkebiskopen Bertil Werkström, kommer att motsätta sig en bärgning.78

En majoritet i rådet, upp till sju av totalt nio medlemmar, har antingen en koppling till S-regeringen, eller så har de redan före rådets bildande motsatt sig en bärgning.79 I kombination med att regeringen uttryckt en önskan om en enigt antagen rekommendation från rådetär det kanske inte förvånande vad rådets rekommendation kommer att bli.80 81

Därutöver har regeringen hindrat de anhöriga, vilka förväntas kräva en bärgning, att komma till tals i rådet.82 De anhöriga har annars, naturligtvis, uttryckt en önskan att få vara delaktiga i processen när det ska beslutas om vad som ska hända med en förolyckad hustru. Eller en make. Eller ett barn. 83 Trots löfte om att bli involverade får de anhöriga aldrig en plats i Etiska rådet.84 Ett på många sätt anmärkningsvärt beslut. 85

På frågor om politikernas och myndigheternas hantering av katastrofen kommer ordet ”hat” till användning. Monica Köpséns dotter Agneta dog på m/s Estonia. Bild från 2014. Foto: Anders Wiklund TT.

Möjliga förklaringen till regeringens agerande

Regeringens ofta kritiserade agerande i Estonia-frågan kan möjligtvis tillskrivas en svårhanterlig situation på grund av en mängd motstridiga viljor. Men den förklaringsmodellen kan även ifrågasättas, och ovanstående analys öppnar upp för två nya sakförhållanden vad gäller m/s Estonia.

För det första: det finns omständigheter som talar för att informationen om m/s Estonias känsliga militärtransporter i själva verket nått regeringsnivå i ett tidigt skede.

För det andra: regeringens version att den pliktskyldigt följt en rekommendation från ett opartiskt Etiskt råd (när beslutet tas att inte bärga m/s Estonia) kan i så fall diskuteras. Ett omvänt förlopp är istället tänkbart, där regeringen – med insikt i militärtransporterna – har tillsatt ett partiskt råd för att understödja sitt redan fattade beslut att inte bärga.

Varför kunde det då vara nödvändigt att förhindra en bärgning? Det finns flera tänkbara förklaringar. Transporterade m/s Estonia farlig materiel, kanske till och med av radioaktiv karaktär, under förlisningsnatten – ett scenario som diskuterats med tanke på regeringens oväntade cementövertäckningsbeslut?86 Eller förhindras en bärgning för att det finns en misstanke om att smuggelfärjan m/s Estonia kan ha utsatts för sabotage?

Denna artikel tar avstamp i en fråga: »Vad vet vi om militärtransporterna ombord på m/s Estonia?« Svaret är att vi inte vet. Inte allt i alla fall. Det finns mer att utreda.

Försök att få kontakt med Ingvar Carlsson och Mona Sahlin har gjorts för att diskutera innehållet i denna artikel men utan att svar erhållits.

Se noter Visa mindre

Noter

  1. Larsson, Rehnberg, I en röra av saknad och ilska, SvD, 28/9-1995
  2. Efterlyst, TV3, 15/5-1997. Det ska påpekas att programmets innehåll denna kväll bygger på information från anhörigombudet Henning Witte, som inte sällan uppfattats som kontroversiell gällande Estonia-frågan. Programmet får viss uppmärksamhet och resulterar i Aftonbladet-rubriken »”Ryssarna sprängde Estonia”« (Se Hansson, ”Ryssarna sprängde Estonia”, Aftonbladet, 15/5-1997)
  3. Carlqvist, Bidrog bomber till Estonias undergång?, SvD, 4/1-2000
  4. Den internationella haverikommissionen (JAIC) med totalt 9 representanter med jämn fördelning från Sverige, Finland och Estland avlämnar sin slutrapport först i december 1997 (Ro-ro passagerarfärjan MS ESTONIAs förlisning i Östersjön den 28 september 1994). Det innebär att den detaljerade informationen i Efterlyst, som sändes i maj samma år, hade kunnat inbegripas i JAIC-utredningen.
  5. Esten Uno Laur (ordförande i JAIC efter det att landsmannen Andi Meister hoppat av) menar visserligen att ryktena om militär frakt under förlisningsnatten har kontrollerats – men han medger samtidigt att dykarna inte fick i uppdrag att undersöka det förlista fartygets bildäck (se Riigikogu Committee of Investigation to Ascertain the Circumstances Related to the Export of Military Equipment from the Territory of the Republic of Estonia on the Ferry Estonia in 1994, 19/12-2006 [s. 18]). Enskilda medlemmar i JAIC tycks också ha tvingats agera på egen hand när de ser ut att ha hyst misstankar om en suspekt last på m/s Estonia. Andi Meister, som fått förtroendet att leda hela haverikommissionen men som hoppar av sitt uppdrag efter två år, kritiserar efter sitt avhopp Sverige för att ha lagt dyrbar dyktid på att leta efter en mystisk portfölj i stället för att leta ledtrådar till förlisningsorsaken (se Kubu, ”Dykarna gjorde ett slarvigt jobb”, DN, 17/4-1997). Den finske ledamoten i haverikommissionen Kari Lehtola tycks i samma veva ha initierat – utan lov – en undersökning av m/s Estonias last med målet att detektera radioaktiv strålning från färjan. Försöket avbryts dock på grund av dålig sikt (se Wilson, The Hole, s. 205f & 384 not 46). Wilsons uppgifter bygger på intervjuer med SYKE-anställda Erkki Mykkänen och Kalervo Jolma. Wilson har fått en kopia av Mykkänens aktuella loggbok.) TT, U137-personal skulle spränga sig själva, Aftonbladet, 31/10-2009. Det råder dock tveksamhet kring den sovjetiska ordern, se Holmström, U 137 skulle inte ha sprängts tror officer, SvD, 27/10-2006
  6. En annan händelse, dock utan koppling till Sverige, visar hur farligt det är att befatta sig med smugglingen av ryska vapen från Baltikum i mitten på 90-talet. Den unge ryske journalisten Dmitrij Cholodov undersöker 1994 hur ett tusental ryska stridsvagnar ska ha sålts på den svarta marknaden i Baltikum och smugglats iväg. Cholodovs undersökning avbryts när han utsätts för en dödande sprängladdning. Den ryske generalen Aleksandr Lebed är övertygad om att det är Cholodovs uppgifter om Baltikum-smugglingen som fått honom mördad och skriver: ª[Försvarsministern] Gratjov och [vice försvarsministern] Matvej Burlakov hade stulit 1600 stridsvagnar och sålt dem i Riga … Den framlidna journalisten Cholodov kom nära sanningen. Han sprängdes. Efter det upphörde undersökningen.« (Se Elletson, The General against the Kremlin, s. 222) Tidpunkten för sprängdådet är noterbart – Cholodov sprängs i oktober 1994, det vill säga tre veckor efter att m/s Estonia gått till botten.
  7. Help brushed aside, The Guardian, 16/8-2000, & Weir, Sub aftermath igniting Russians, The Christian Science Monitor, 22/8-2000
  8. Att Sverige haft en framträdande roll i de baltiska förhandlingarna visas av att Bill Clinton vet vem han ska tacka när överenskommelsen mellan Ryssland och Lettland om rysk reträtt undertecknats: »Förenta staterna har spelat en aktiv roll för relationen med båda parterna under de lettisk-ryska förhandlingarna om tillbakadragande. Jag anser att vårt engagemang för båda sidor [Ryssland och Lettland], tillsammans med det stöd som gavs från andra länder, särskilt Sverige, har spelat en avgörande roll när det gällt att föra detta avtal till ett framgångsrikt slut.« (se Fredén, Återkomster, s. 318). Se även Berner, Härskarna i Kreml, s. 337 när ryssarna skojar om att »Ni [Sverige] är nästan en regional stormakt« syftandes på Sveriges omfattande mandat i förhandlingarna.
  9. Sveriges ambassadör Örjan Berner preciserar det som Kreml skyndsamt måste dra tillbaka: »Det rörde sig om ungefär 125 000 [ryska] officerare och soldater med stridsvagnar, artilleripjäser, flygplan och fartyg. Därtill kommer forskningsinstitut, militära skolor, sjukhus, varv, samt skjutfält och andra övningsområden. Detta var en prioriterad del av fronten mot Nato, så militariseringen av Baltikum var massiv.« (Se Berner, Härskarna i Kreml, s. 337). Faktum är att den höga koncentrationen av militär utrustning i Baltikum är en av anledningarna till att Michail Gorbatjov ställt sig så kallsinnig till Baltikums frihetskamp i slutet på 80-talet. Gorbatjov menar att det är uteslutet att låta de baltiska länderna bli självständiga eftersom »vi har militärt strategiska intressen där.« (Se Berner, Härskarna i Kreml, s. 223)
  10. Berner, Härskarna i Kreml, s. 338
  11. Liljegren, Från Tallinn till Turkiet – som svensk och diplomat, s. 227
  12. Talbott, The Russia Hand, s. 128f. På den avgörande kvällen den 31 augusti 1994 anordnas en filmkväll för att fira den ryska reträtten. Det är Estlands ambassadör i USA Toomas Ilves (uppvuxen i Råcksta) som står som värd. Esterna har bjudit in de nyckelpersoner vilka varit avgörande för att möjliggöra det ryska tillbakadragandet. Sveriges ambassadör, den i Estland födde Henrik Liljegren är självskriven. Samma sak gäller Nick Burns som av Clinton erhållit ansvaret för frågor som rör Ryssland. Tillsammans tittar man på en sovjetisk journalfilm från 1940 om de ryska truppernas intåg in i Estland. Men denna kväll tittar man på journalfilmen baklänges, och det ryska intåget förbyts i filmen till ett uttåg. Stämningen är god, och den sovjetiska krigsmaktens rörelser framstår för tittarna som komiska. Se Liljegren, Från Tallinn till Turkiet – som svensk och diplomat, s. 232
  13. The Economist-journalisten Edward Lucas, med rysk underrättelseverksamhet som specialområde, och som var placerad i Estland i början av 90-talet, kan vittna om flera märkliga incidenter när väst-makternas underrättelsetjänster börjar agera fritt i området. Exempelvis träffar Lucas på ett gäng officersliknande amerikaner vilka påstår att de ska spela in en dokumentär om växt- och djurlivet längs med den baltiska kusten. Lucas är själv naturintresserad och ser chansen till en initierad diskussion, men blir något förvånad när amerikanarna saknar de mest elementära kunskaper om växter och djur. Däremot har de soldatliknande dokumentärfilmarna full koll på den baltiska kustlinjens topologi. (Se Lucas, Deception, s. 262)
  14. Lapidus, Nya mysteriet om Estonia, Expressen, 10/5-2012
  15. Edward Lucas, nämnd ovan, skriver: »In the late summer of 1994 Russia delivered what it believed was a severe warning to the Estonian authorities to stop assisting Western special services in stealing military secrets.« (Se Lucas, Deception, s. 264)
  16. Inga-Britt Ahlenius, tidigare generaldirektör och chef för Riksrevisionsverket med efterföljande tjänst som undergeneralsekreterare i FN under Kofi Annan, har pekat på det orimliga att använda en passagerarfärja för dylika transporter: »Det har framkommit, att Estonia vid flera tillfällen fraktade militärt material. Dock inte förlisningsnatten – säger man. Men om hon fraktade militärt material så var hon ju också ett militärt mål, eller hur?« (Se Sohlström, Pippi har varit en förebild, Aftonbladet, 14/5-2005) Och den ovan nämnde The Economist-journalisten Edward Lucas uttrycker sin förvåning när han får information om smugglingen ombord på passagerarfärjan m/s Estonia: »… I assumed that the spies in charge of such operations, presumably wily and expert, would use some form of secure and discreet transport – perhaps a private plane or boat. It never crossed my mind that such sensitive cargos would be transported on a civilian ferry.« (Se Lucas, Deception, s. 266).
  17. Det ska påpekas att i Sveriges efterföljande utredning slås det fast att de militärtransporter som konstaterats ha gått via m/s Estonia inte utgjort smuggling: »Den införsel som skett med hänvisning till avtalet har alltså varit korrekt och inte inneburit någon smuggling, enligt Tullverkets generaldirektör [år 2004] Göran Ekström.« (Se Hirschfeldt, Utredningen om transport av försvarsmateriel på m/s Estonia (Fö 2004:06), 21/1-2005 [s. 2]). I Estlands motsvarande utredning tycks man dock ha kommit fram till en annan slutsats: »The Customs Act 23 equally requires the declarant to declare all exported goods. This allows to conclude that while arranging the export of military equipment Sweden as the side responsible for transport operation failed to complete statutory declarations and violated the existing rules of procedure.« (Se Riigikogu Committee of Investigation to Ascertain the Circumstances Related to the Export of Military Equipment from the Territory of the Republic of Estonia on the Ferry Estonia in 1994, 19/12-2006 [s. 16])
  18. Uppdrag granskning, Militär smuggling på Estonia, 30/11-2004
  19. Ulf Larsson utgör en (av få) parter som ingått det avtal som möjliggjort de konstaterade militärfrakterna som gjorts via m/s Estonia, se Borgnäs, Nationens intresse, s. 141 & s. 149
  20. Borgnäs, Nationens intresse, s. 146
  21. TT, Ny Estoniautredning efter tv-program, 3/12-2004
  22. Johan Hirschfeldt och Ingvar Carlsson har jobbat nära varandra sedan en kväll i februari 1986 då Carlsson blir ombedd att ta över statsministerrollen på grund av mordet på Olof Palme (se Aschberg, Mitt i krismötet kom bud från Lisbet, Expressen, 17/3-1986). Nästan omgående får den nya rättschefen Hirschfeldt försvara sin chef Carlsson när kritiker menar att de många propositionerna som statsminister Carlsson lägger fram kort efter mordet på Palme strider mot tanken att en tillfällig regering endast ska fatta beslut i löpande ärenden (se Ljungberg, Nyval kan inte utlysas, DN, 11/3-1986). I regeringskansliet hinner Hirschfeldt och Carlsson jobba drygt fem år tillsammans, och i en Expressen-artikel från 1991 framgår det att Carlssons förtroende är stort för sin rättschef: »Det här har högsta prioritet«, säger Carlsson i Expressen-artikeln, »Vår rättschef Johan Hirschfeldt ska titta närmare på fallet.« (se Fallenius, Varför dog våra barn, Expressen, 17/5-1991). Det händer att när statsminister Carlsson inte är tillgänglig så får Hirschfeldt rycka in som jourhavande beslutsfattare (se Nuder, Stolt men inte nöjd, s. 266).
  23. På SvD är man direkt kritisk till Hirschfeldt som utredare, och uttrycker misstankar om vilken typ av utredning det kommer att bli. Maria Abrahamsson skriver: »SVT [gav i veckan] besked om att försvaret i hemlighet använde Estonia för militära transporter. Detta med klartecken från Tullverket som Perssons betrodde utredare Ulf Larsson då chefade över. Statsministern fick så ont i magen av avslöjandet att han bums gav en annan av regeringens flitigast anlitade utredare, hovrättspresident Johan Hirschfeldt, i uppdrag att begrava även den saken.« (Se Abrahamsson, Veckans brandsoldat, SvD, 4/12-2004
  24. Riksdagsledamoten Lars Ångström sätter ord på kritiken över det faktum att regeringens utredningsuppdrag till Hirschfeldt beskurits i så stor omfattning: »[Hirschfeldt] skulle bara granska huruvida försvarsmakten eller FMV ansvarat för militär frakt, så frågan om det har funnits något militärt materiel ombord oavsett vem som var ansvarig för det har alltså inte ställts, och därför vet vi inte om det fanns militärt materiel ombord på Estonia under förlisningsnatten eller inte.« (Se Gummesson, TV4 Nyheterna, 23/5-2006)
  25. Hirschfeldt, Utredningen om transport av försvarsmateriel på m/s Estonia (Fö 2004:06), 21/1-2005 [s. 1]
  26. Regeringens uppdragsformulering till Hirschfeldt innefattar inte heller det scenario som innebär att USA, eller något annat land för den delen, bedrev smuggling med Sveriges hjälp. En frekvent förekommande teori är annars att smugglingen ombord på m/s Estonia genomförts på uppdrag från USA. Sören Lindman, Sveriges försvarsattaché i Baltikum vid tiden för förlisningen, tror exempelvis att Sverige bara varit ett mellanland för de transporter som gjorts med hjälp av m/s Estonia: »Det är min uppfattning att personer i svensk underrättelsetjänst har hjälpt en utländsk underrättelsetjänst att plocka hem materiel från Ryssland via Sverige till ett tredje land. Om det sen är Storbritannien eller USA låter jag vara osagt.« (Se Borgnäs, Nationens intresse, s. 162) Hirschfeldt vill dock inte kommentera detta scenario med andra länders eventuella inblandning, utan bekräftar bara att hans uppdragsbeskrivning exkluderat en sådan granskning. TT skriver: »[Hirschfeldt vill inte] diskutera om annan främmande makt hade sovjetisk/rysk militärutrustning ombord på Estonia när hon gick under. Det ingick inte i hans utredningsuppdrag.« (Se Höjeberg, Ingen svensk försvarsmateriel på Estonia katastrofnatten, TT, 21/1-2005)
  27. Borgnäs, Nationens intresse, s. 134. Det är dessutom känt att FMV i andra sammanhang anlitat privata företag för att skaffa hem krigsmateriel från Ryssland. DN har exempelvis visat att FMV för hundratals miljoner kronor under 90-talet använt sig av det något märkliga bulvanbolaget Exico AB för att smuggla hem rysk vapenteknologi till Sverige. Omfattas då ett bolag som Exico AB i Hirschfeldts undersökningsuppdrag, eller exkluderas ett fristående bolag som agerar på uppdrag av försvarsmakten? (Se Wierup, FMV bekräftar miljonbelopp till kurir, DN, 27/11-2002, & Wierup, Revisorer avslöjar svenska spionaffärer, DN, 13/5-2003.) Exico AB är som sagt ett något märkligt bolag. Ägaren till bolaget, Claes-Ebbe Alwén, har bekräftat sina smugglingsuppdrag för svenska staten: »FMV begärde att jag skulle göra vissa inköp i Ryssland. Det gjorde jag.« (Se Magnusson, Slottsherren var FMV-agent i Ryssland, Sydsvenskan, 9/2-2003.) Claes-Ebbe Alwén har i sin affärsverksamhet bevisligen haft hjälp av sina goda kontakter med såväl toppmilitärer i Sverige, som överbefälhavare Bengt Gustafsson, samt med KGB i Ryssland. Alkohol har också underlättat smugglingen: »Jag är bra på att supa KGB-officerare under bordet. Jag tar dem en efter en«. Alwén berättar också att smugglingen av ryska militära hemligheter till en början genomförts med hjälp av den svenska diplomatkåren, som dock ogärna ställt upp för att bedriva denna smugglingsverksamhet. Så när Alwén kommer över en rysk robot under 90-talet uppmanas han av FMV att dela roboten i tre delar och gjuta in dessa i skrovet på en båt. Med båten ska han sedan segla till Kaspiska havet där, enligt Alwén, det svenska regeringsplanet ska hämta upp delarna. Historien låter otrolig, men viss dokumentation finns som stöd för påståendena.
  28. Hirschfeldt, Utredningen om transport av försvarsmateriel på m/s Estonia (Fö 2004:06), 21/1-2005 [s. 6]
  29. Agnarsson, Stor rysk tidning frågar sig: Vem sprängde Estonia?, Världen idag, 8/2-2005
  30. Ennart, Estonia sjönk utan militär last, SvD, 22/1-2005
  31. Gummesson, TV4 Nyheterna, 25/5-2006
  32. Den estniska kommissionen blir förvånad över att ingenting sparats, och vice ordförande Evelyn Sepp är kritisk: »Det är svårt att tro att en domare, trots sin professionella erfarenhet och utbildning, förstör det material som legat till grund för utredningen. Det känns otroligt.« (Stibner, TV4 Nyheterna, 1/6-2006) Problemet med att ha förstört bakgrundsmaterialet blir också snabbt uppenbart. Riksdagsledamöterna kallar Hirschfeldt i april 2006 till en så kallad intern hearing i riksdagshuset. Avsikten är att få mer information om militärtransporterna än de fakta som återges i rapporten. Men under hearingen blir det tydligt att Hirschfeldt ogärna pratar om det som inte redan finns redovisat. Och att gå tillbaka till några minnesanteckningar är inte längre möjligt eftersom bakgrundsmaterialet förstörts. Ett återkommande svar i riksdags-hearingen från Hirschfeldt blir därmed att »Jag kan inte redogöra för det idag.« (Se Gummesson, TV4 Nyheterna, 25/5-2006)
  33. Svensson, Anklagas för att ha mörkat om Estonia, Expressen, 27/5-2006
  34. Hellberg, RAKT PÅ SAK/MONA SAHLIN: ”Ett stort misstag att inte bärga de döda”, DN, 19/3-200
  35. Gummesson, TV4 Nyheterna, 30/5-2006
  36. Borgnäs, Nationens intresse, s. 147
  37. Gummesson, TV4 Nyheterna, 24/5-2006. I nyhetsinslaget framförs följande information: »[TV4-]Nyheterna har varit i kontakt med Carl Bildt, statsminister när Estonia sjönk, och Ingvar Carlsson som tog över regeringsansvaret en dryg vecka senare. Varken Bildt eller Carlsson säger sig ha fått någon som helst information om de militära transporterna – vare sig före eller efter haveriet.«
  38. Gummesson, TV4 Nyheterna, 28/5-2006
  39. Kratz, Ingvar Carlsson – Erlanders sista pojke, s. 52
  40. Larsson, Olof Palme och utbildningspolitiken, s. 11
  41. Verksamhetsberättelse och ekonomisk förvaltningsberättelse för SSU 1/7 1961 – 31/12 1963, s. 8. För en utomstående är det svårt att förstå vad det innebär att tillhöra SSU:s VU. Den som kanske bäst beskriver betydelsen av att få tillhöra denna utvalda grupp är förre försvarsministern Thage G. Peterson som, precis som Ulf Larsson, får ingå i Carlssons VU under 60-talet: »När jag 1961 tillsammans med Ingvar Carlsson, Rune Molin, Allan Arvidsson och Sune Ahlén [Ulf Larsson ersätter Allan Arvidsson 1963] valdes in i det socialdemokratiska ungdomsförbundets verkställande utskott tyckte jag att det var min största dag i livet dittills. Jag var så ivrig där jag satt i den stora och vackra kongressalen i Folkets hus på Barnhusgatan i Stockholm och väntade på klubbslaget att jag tyckte att kongressordföranden väntade för länge med att slå klubban i bordet. När han väl hade gjort det kände jag mig som världens lyckligaste människa, rentav som den mest betydelsefulla. […] Nu tillhörde jag själv ”den lagstiftande församlingen”! Jag tror aldrig att jag senare i livet, när jag fått förtroendet att axla nya uppdrag, har känt mig så stor och så lycklig som vid invalet i SSU:s verkställande utskott. Jag hade på något sätt nått mina drömmars mål. Nu fanns det inte så mycket att sträva efter!« (se Peterson, Resan mot Mars, s. 72). I VU för SSU lägger Carlsson och Larsson för övrigt fram en del gemensamma förslag, vilka ibland uppmärksammas i pressen. (Se exempelvis deras förslag i SSU protesterar för Vietnam, Aftonbladet, 14/7-1966)
  42. Sjöström, Klassens ljus, s. 188
  43. Under senare delen av 70-talet, när Socialdemokraterna förlorar riksdagsvalet 1976, tvingas S att gå i opposition. Socialdemokraterna finner sig dock snabbt och Ingvar Carlsson, tillsammans med partisekreteraren Sten Andersson (framtida medlem i Etiska rådet), lyckas få ihop pengar för att skapa den omtalade utredningsavdelningen kallad »Tolvan«. Namnet kommer från att avdelningen sitter på tolfte våningsplanet. Carlsson ser till att Ulf Larsson tas med i den utvalda gruppen (och Tolvan blir snabbt ett reellt socialdemokratiskt maktcentrum). Se Peterson, Resan mot Mars, s. 156f, Carlsson, Ur skuggan av Olof Palme, s. 192ff, samt Ekdahl, Palmes ’kamarilla’ sätter fart, DN, 22/12-1976.
  44. Idéernas Vapensmedja – Bommersvik 50 år, s. 91f. Se även en längre artikel om samma händelse i Strand, Dom första minuterna är farligast för mig i TV, Aftonbladet, 28/9-1979.
  45. En liknande övning som man haft på Bommersvik 1979 inför valet genomförs även 1982. Ingvar Carlsson och Ulf Larsson inkluderas också denna gång i den innersta kretsen. Expressen skriver: »I kväll i ett särskilt rum i TV-studion i Berwaldhallen sitter järngänget [som tillhör Palme]. Det är Sten Andersson som ”kan allt”, Ingvar Carlsson som också ”kan allt”, Thage Peterson, sysselsättning och näringspolitik, Ulf Larsson, socialpolitik och försvar, Ulf Lönnqvist, miljö och jordbruk, och Bill Fransson som ”kan lite av varje”.« (Se Matz, Palme – först och sist, Expressen, 17/9-1982)
  46. Peterson, Resan mot Mars, s. 249f
  47. Se exempelvis Romero, Tobleroneaffären, s. 22f
  48. Ruin, I välfärdsstatens tjänst, s. 144f. Faktum är att Ingvar Carlsson (och hans SSU där Ulf Larsson ingår) får viss kritik i samband med Wennerströmaffären år 1963 när S försöker göra ett spinn av spionskandalen. S försöker göra gällande att den politiska oppositionen i själva verket ser positivt på olyckan, och det är SSU-tidningen Frihet, som Carlsson är ansvarig utgivare för, varifrån detta spinn görs. (Se artikel i SvD 25/8-1963)
  49. Statssekreterarens viktiga roll styrks av att alla ärenden av betydelse i det offentliga Sverige passerar statssekreterarens bord – »från kris- till katastrofhantering, till utnämningar av generaldirektörer till topphemliga spionaffärer.« – se Nuder, Jag är stolt över ledningen, DI, 22/10-2014. Carlsson själv menar att: »Statssekreteraren [i SB] är ju egentligen den verkställande direktören«. (Se Isaksson, Nilsson, Makten i kanslihuset – Vittnesseminarium 16 maj 2006, s. 51 [citat Ulf Larsson])
  50. Aftonbladet skriver mot bakgrund av SB-utnämningen: »Ingvar Carlssons närmaste man blir f [förre] statssekreteraren i utbildnings- och försvarsdepartementet Ulf Larsson.« (Se Thalén, De utnämns i dag, Aftonbladet, 1/10-1982)
  51. Citat ur Östergren, Vem är Olof Palme, s. 276: »Ulf Larsson beskriver själv uppgiften [som statssekreterare] som en ”larmklockefunktion”. Det gäller att följa vad som händer i departementen, göra påpekanden om så bedöms nödvändigt och påkalla statsministerns uppmärksamhet när det anses erforderligt. En allmän genomgång med Palme äger rum en gång i veckan.« Östergren förklarar på samma sida att statsminister Palme bekräftar Larssons beskrivning, och att Palme lägger till att statssekreterarens samordningsfunktion egentligen utgör ett slags underrättelsetjänst. Det gäller, enligt Palme, att veta vad som pågår för att kunna göra »nedslag«. En längre artikel om Palmes förtroende för Larsson att korrekt bedöma och sortera information till hjälp för statsministern återfinns i Östergren, En reko spindel i nätet, SvD, 17/10-1982.
  52. Att en livstidsdömd spion, som i Sovjet utan pardon hade avrättats, så enkelt kan rymma ter sig så orimligt att Kreml till en början misstänker att Bergling placerats i Sovjet som en dubbelagent. KGB förhör Bergling under tre månaders tid innan ryssarna till slut väljer att tro på Berglings uppgifter om en begränsad bevakning i Sverige. Se Johansson, Hansson, Stig Bergling, P3 Dokumentär, 6/6-2005
  53. Leijon skriver i sina memoarer: »När [Larsson] utfrågas av riksdagens justitieutskott om förhållanden kring flykten ”glömmer han” att redovisa sju av totalt tjugo punkter i den promemoria om Bergling han själv överlämnat till justitiedepartementet. De bortglömda raderna handlar om Berglings permissioner. Jag har inte ett odelat förtroende för Ulf Larsson. […]« (Se Leijon, Alla rosor ska inte tuktas, s. 234). Inte heller Riksdagens revisorer, som har att utreda Berglings flykt, är nöjda med Larssons svar. En person i revisionsgruppen förklarar: »Det här var det sämsta jag har varit med om. Han [Larsson] svarade ju inte på någonting.« (Se Riksdagsrevisorer missnöjda med Larsson, TT, 24/10-1987).
  54. Leijon, Alla rosor ska inte tuktas, s. 234. Ingvar Carlssons initiala lösning på rymningen tycks ha varit den motsatta när han till en början introducerar regeln att alla kommande permissioner måste gå via Ulf Larsson, se Mellin, Här är Carlssons fem krispunkter, Aftonbladet, 10/10-1987 [Carlssons punkt 4: »Från måndag beviljas permissioner endast av kriminalvårdsstyrelsens chef Ulf Larsson personligen.«]
  55. Nye tullchefen känd för sparnit, TT, 10/11-1988
  56. Carlsson, Så tänkte jag, s. 24. Förtroendet för Ulf Larsson – Stig Bergling-rymningen till trots – ska enligt uppgift varit så pass stort att Carlsson och regeringen i slutet på 80-talet haft funderingar på att utnämna Ulf Larsson till Säpochef. SvD skriver i mitten på 1989: »Visserligen skall de inblandade statsråden ha funderat på att helt sonika hämta personen [Säpochefen] från den egna rörelsen i form av förre statssekreteraren och kriminalvårdschefen Ulf Larsson […].« (Vem vill bli Säpochef, SvD, 14/5-1989)
  57. SOU 1998:132, En granskning av Estoniakatastrofen och dess följder, s. 66
  58. Mattsson, Färje-katastrofen/Nu tvekar regeringen, Expressen, 12/10-1994. Faktum är att DN nåtts av uppgifter dagen före, det vill säga den 11 oktober 1994, att man inom Regeringskansliet nu diskuterar att låta m/s Estonia ligga kvar på Östersjöns botten. Se Hellberg, Dykare redo att söka offren, DN, 11/10-1994
  59. TT, Regeringen vill vänta med bärgningsbeslutet, 18/10-1994
  60. SOU 1998:132, En granskning av Estoniakatastrofen och dess följder, s. 79
  61. Uusmanns kvarn-uttalande skapar den kritiserade bilden av att en upptagning av m/s Estonia skulle resultera i en köttkvarnseffekt på de omkomna. (Se SOU 1998:132, En granskning av Estoniakatastrofen och dess följder, s. 173, Mattsson, Ministerns pappa dog strax efter färjekatastrofen, Expressen, 13/12-1994, & Börjesson, Peter tror att han såg hennes röda jacka, Aftonbladet, 15/10-1995)
  62. Uusmann påstår alltså att dykare skulle behöva vistas i en tryckkammare i en hel månad för att kunna gå ned på de 70 meters djup där Estonia ligger. (Se Hobohm, Regeringen bärgar inte, Expressen, 19/10-1994) Detta påstående upprepar Uusmann i en TV-intervju: »Det tar ungefär 28 dagar från det att man lämnar vattenytan till dess att man är nere med tryckkammaren för att utjämna trycket.« (Se Aktuellt, 24/10-1994). Någon dag efter TV-intervjun med Uusmann skriver Inger Wikström Lindgren en TV-krönika i SvD med anledning av Uusmanns påstående om dykanpassningstiden. Wikström Lindgren förvånas över att Uusmann gett vilseledande information kring den påstådda svårigheten att dyka ned till vraket: »I måndagens Aktuellt [hävdade Uusmann] att det tar 28 dygn att anpassa en dykare till trycket på 70 meters djup. […] I tisdagens Aktuellt förde företrädare för Berga Örlogsskola i bevis att det räcker med 24 timmar för att försätta en dykare i det skick att han tål trycket på detta djup. Ines Uusmann lät meddela att hon hade fel, men ville inte kommentera.« (Se Wikström Lindgren, Djupdykning av minister Uusmann, SvD, 27/10-1994) m/s Estoni
  63. Hellberg, Dykare redo att söka offren, DN, 11/10-1994, & Hasselbohm, Norsk ilska mot Ines Uusmann, DI, 24/11-1995
  64. Se exempelvis Carlshamre, ”Ge alla anhöriga en nitlott”, DN Debatt, 30/9-1996: »Erfarenheterna från liknande olyckor i andra länder visar […] att Sverige är unikt i hur [gällande bärgning] vi hanterat denna katastrof.« En jämförande analys av andra olyckor görs även i SOU 1998:132, En granskning av Estoniakatastrofen och dess följder, s. 186ff samt 256f.
  65. SOU 1998:132, En granskning av Estoniakatastrofen och dess följder, s. 116, Mattsson, Regeringen: Täck ”Estonia” med sten, Expressen, 16/12-1994, & Hellberg, ”Estonia” bärgas inte, DN, 16/12-1994
  66. SOU 1998:132, En granskning av Estoniakatastrofen och dess följder, s. 236. Dykförbudet har kritiserats då det försvårat inspektion av färjan och utredning av det snabba sjunkförloppet. (Se exempelvis Skapa klarhet kring Estonia, SvD Brännpunkt, 23/9-2014
  67. SOU 1998:132, En granskning av Estoniakatastrofen och dess följder, s. 71, 80, & Carlsson, Så tänkte jag, s. 555f
  68. Regeringens helomvändning i bärgningsfrågan har diskuterats – och ifrågasatts – i flera sammanhang. Se exempelvis den ovan nämnda intervjun mellan Aftonbladets Per-Iwar Sohlström och Inga-Britt Ahlenius, i vilken Ahlenius menar att regeringens plötsliga vändning i bärgningsfrågan är värd att granska: [Ahlenius]: […] Estonia är den allvarligaste civila fartygsolycka som drabbat oss. Det är en oerhört traumatisk händelse och så behandlas den på ett så skamlöst dåligt sätt. […] Och vart tog Ingvar Carlssons löfte om att Estonia skulle bärgas, till vilket pris som helst, vägen? Det väcker så många frågor. Som tydligen inte ska besvaras. [Sohlström]: Varför döljer man sanningen? [Ahlenius]: Jag kan inte svara på det. Det är obegripligt. […] (Se Sohlström, Pippi har varit en förebild, Aftonbladet, 14/5-2005)
  69. Gustafsson, En läkares samvete, s. 126
  70. SOU 1998:132, En granskning av Estoniakatastrofen och dess följder, s. 71
  71. Officiellt är det Karin Söder som är ordförande i Etiska rådet, men i Carlssons memoarer är det Sten Andersson som fått förtroendet att leda rådet, se Carlsson, Så tänkte jag, s. 556
  72. Expressen skriver i mitten på september 1994 om Anders Lindströms möjligheter att bli statsråd: »Sjöfolks nya ordförande Anders Lindström är på väg upp. Han tippas bli kommunikationsminister.« (Se Wendel, Carlsson & Co, Expressen, 19/9-1994)
  73. Svensson, Så fel det blev, Aftonbladet, 19/11-2016. Yrsa Stenius har för övrigt, mer än tjugo år efter förlisningen och tio år efter avslöjandet av vapentransporter, i boken Orden i min makt beskrivit tiden som medlem i Etiska rådet (s. 174ff). I sin beskrivning tycks Stenius avfärda det faktum att vapentransporter faktiskt ägt rum på m/s Estonia. Och i Stenius bok är det plötsligt Estland, och inte Sverige, som ska ha anklagats för att smuggla vapen. Stenius skriver: »Inga av de fantasifulla, konspirationsteoretiska förklaringarna till haveriet, som har härjat och fortfarande härjar i svenska medier, har någonsin fått fäste i de finska – och av naturliga skäl inte heller i de estniska medierna, då esterna utmålades som inblandade i vapentransporter och andra skumraskaffärer som m/s ”Estonia” påstods ha varit inblandad i.« (s. 179)
  74. Jag är ingen Riks-pappa, Aftonbladet, 17/11-1990 (idag har Broderskapsrörelsen bytt namn till Socialdemokrater för tro och solidaritet).
  75. Carlshamre, ”Ge alla anhöriga en nitlott”, DN Debatt, 30/9-1996
  76. Heinemann, Helgedomen i hjärtat, Kyrkans Tidning [# 45], 10/11-1994. Och när rådets medlemmar håller på att kommuniceras fastslår Heinemann för DN att frågan för hans del redan är avgjord: »Nej, jag tycker inte att en bärgning är meningsfull, det verkar tekniskt och mänskligt omöjligt med en bärgning.« Gauthier, Fem frågor till Peter Paul Heinemann, DN, 11/11-1994. Det första mötet i Etiska rådet hålls först 14 november (SOU 1998:132, En granskning av Estoniakatastrofen och dess följder, s. 92) – det vill säga tre dagar efter det att Heinemann redan publikt avfärdat bärgningsalternativet.
  77. Mattson, Varför tveka om bärgning? 36 frågor och svar om Estoniakatastrofen, Expressen, 16/10-1994. Svenska kyrkan propagerar annars tidigt för en bärgning. Efter statsminister Carlssons första uttalande i Aktuellt får han starkt stöd från ärkebiskop Weman som menar att skeppet måste tas upp för att de anhöriga ska ges möjligheten att gå med blommor till en kyrkogård. Havet utesluts av ärkebiskopen som möjlig gravplats. Weman förklarar: »Havet är stort, djupt och okänsligt. […] Man ska kunna begrava en anhörig och få gå med blommor till en kyrkogård. […] En begravning ger ett slags visshet. När man står inför den döda kroppen får man hjälp att se att det är slut.« (Se Bolander, ”Anhöriga måste få en grav att gå till”, 30/9-1994). Utöver känsloargument hänvisar Svenska kyrkan till en början även till ett formellt krav för bärgning. Enligt Svenska kyrkan förutsätter upprättandet av gravplats att kropparna faktiskt bärgas: »Finns det inget stoft efter den döde som kan begravas får man inte heller anlägga en gravplats på kyrkogården.« (Se Reimers, Från olycksplats till gravplats: bärgningsdebatten 1994 [i Forstorp, Linell, Samtal pågår, s. 149]). Men så fort regeringen börjar tveka i frågan i mitten på oktober väljer också Svenska kyrkan att ändra åsikt.
  78. Inom parentes kan nämnas att Svenska kyrkan, samtidigt som Etiska rådet bedriver sitt arbete, mer och mer aktivt propagerar mot en bärgning. I mitten av november, nästan en månad före det att Etiska rådet ska komma att avge sin rekommendation till regeringen, har Svenska kyrkan planer på att tillsammans med Estland och Finland arrangera en minnesgudstjänst vid förlisningsplatsen. Anhöriga, som hellre vill få till en bärgning, protesterar högljutt mot Svenska kyrkans planer. TT rapporterar om dessa protester: »”[Minnesstunden] är ett erkännande att båten skall ligga kvar. Och det känns som om man försöker smyga på oss anhöriga det här beskedet”, säger Stefan Forslund […]. Michael Fridebäck i Stockholm, som bildat en anhörigkedja, ser evenemanget som ett hån.« (TT, Anhöriga kritiska mot minnesgudstjänst, 11/11-1994). Minnesgudstjänsten får således, på grund av de anhörigas protester, ställas in från svenskt håll. Men detta hindrar inte Caroline Krook att 15 november, långt före det att Etiska rådet fastställt sin rekommendation, se platsen som fredad: »Om esterna betraktar ceremonin som en sjöbegravning då är det att betrakta som gravskändning om man sedan sliter upp de döda.« (Gauthier, Råd ger råd om bärgning, DN, 15/11-1994) Och strax efter den inställda minnesgudstjänsten så fastställer ärkebiskop Weman (24 november) att: »Det är rimligt att båten ligger där den ligger. Det vore hyckleri att inte erkänna det. Vi präster har ju stor erfarenhet av detta med liv och död.« Expressens reporter Thomas Mattsson kallar utspelen oväntade med tanke på att Etiska rådet ännu inte kommit med sin rekommendation till regeringen. (Mattsson, ”Låt båten ligga”. Nu säger ärkebiskopen vad han tycker, Expressen, 24/11-1994)
  79. Kanske finns det ytterligare en person i Etiska rådet som är i indirekt beroendeställning till den socialdemokratiska regeringen. Eva Sahlin, avdelningsdirektör på socialstyrelsen, har blivit tillfrågad att ingå i Etiska rådet av socialstyrelsens högste chef, generaldirektör Claes Örtendahl. (SOU 1998:132, En granskning av Estoniakatastrofen och dess följder, s. 81f). Örtendahl, som fått sin generaldirektörstjänst några år tidigare tack vare Ingvar Carlssons regering (Östberg, En anhängare av effektivitet, SvD, 21/5-1989) har tidigare under året uppmärksammats för att styra sin myndighet med hårdföra metoder. En anonym skribent skriver i Aftonbladet i början på 1994: »Särskilt kvinnor är utsatta. Claes fattar nog inte hur rädda folk är. Eller att socialstyrelsens många missar beror på att ingen vågar säga emot honom.« (Doktor Gormander, Kan ingen ge honom något lugnande?, Aftonbladet, 16/1-1994). För det första är det, om den kritiska beskrivningen i Aftonbladet stämmer, svårt att förstå varför Örtendahl senare samma år ges rätten att utse medlemmar till det Etiska rådet. För det andra kan rådets oberoende ha rubbats eftersom kan det ha funnits förväntningar från socialdemokraten Örtendahl – i sin roll som chef – på hur Eva Sahlin ska agera i rådet.
  80. I en efterföljande analys står det: »Ledamöterna [i Etiska rådet] känner att de är fria att komma fram till vad de upplever är det rätta men de får också veta att det är bra om man är ense.« (Se kommentar i SOU 1998:132, En granskning av Estoniakatastrofen och dess följder, s. 92) Även medlemmen Lars H Gustafsson beskriver att det funnits en förväntansbild om samstämmighet kring rådets rekommendation: »Vi var två läkare i rådet, Peter Paul Heinemann och jag. Båda hade, tror jag, gjort oss kända som självständiga doktorer med egna uppfattningar. […] Borde vi ha varit mer tveksamma till att ingå i ett statligt råd, ett råd som förhoppningsvis skulle komma till en enigt antagen rekommendation till regeringen?« (Se Gustafsson, En läkares samvete, s. 143)
  81. Medlemmar i det Etiska rådet är i efterhand kritiska till att man inte direkt efter förlisningen börjat ta upp kroppar – ett beslut som man inte kunnat påverka då rådet etablerades mer än en månad senare. Medlemmarna i rådet tillbakavisar med eftertryck anklagelserna om att rådet skulle ha gått i regeringens ledband. Rekommendationen till regeringen var »ett helt självständigt beslut«. (Se Kihlström, Ett misstag att inte bärga de döda, DN, 27/9-2004
  82. Regeringen vill framhålla att de anhörigas åsikter går isär i bärgningsfrågan. Uusmann förklarar: »Många [av de anhöriga] vill att Estonia ska bärgas – och lika många vill att fartyget ska förbli där det är.« (Se Granestrand, Hellberg, Beslut om bärgning skjuts upp, DN, 20/10-1994, & SOU 1998:132, En granskning av Estoniakatastrofen och dess följder, s. 131) För att bevisa att det visst finns stöd för en bärgning börjar anhöriga därför samla in data. Vid ett möte i Borlänge i slutet på oktober träffar Ines Uusmann cirka 200 anhöriga. De kan visa att 70% av dem vill att de omkomna ska tas upp. (Se Carlshamre, Den mentala övertäckningen av Estonia, Moderna Tider, juni/juli 1996) På ett annat möte med Uusmann redovisar SEA, en av de största anhörigföreningarna som bildats efter katastrofen, att 80 % av medlemmarna/de anhöriga är för bärgning. Anhörigföreningen SEA föreslår således till Uusmann att en mer fullständig enkät ska genomföras för att säkra ett bredare beslutsunderlag kring bärgningsfrågan. SEA-representanten Lennart Berglund berättar: »Vi har begärt att regeringen skall göra en enkät med alla anhöriga, men det har regeringen sagt nej till.« (Se TT, Etiska Rådet färdigt med sina överväganden om Estonia, 9/12-1994) Ines Uusmann avslår för övrigt denna typ av förslag med den ovanliga motiveringen att det skulle vara svårt att frångå enkätens resultat. (Se SOU 1998:132, En granskning av Estoniakatastrofen och dess följder, s. 97)
  83. SOU 1998:132, En granskning av Estoniakatastrofen och dess följder, s. 81
  84. När nyheten om att ett Etiskt råd ska bildas tycks Ulf Johansson, som förlorat sin fru i olyckan, ana oråd och ställer följande fråga i Aktuellt-studion: »Jag måste fråga Ines. Du säger [att en bärgning ska genomföras] om det är etiskt försvarbart. Vilka ska bedöma detta?« Uusmann lovar i sitt svar till Johansson att de anhöriga ska involveras i processen: »Jag tror att vi måste hjälpas åt. De anhöriga. Alla vi som lever och bor i Sverige. Men också de som är anhöriga som bor i Estland och i Finland.« (Se Aktuellt 24/10-1994)
  85. Upprördheten över att inte få delta i det Etiska rådet är av naturliga skäl stor hos de anhöriga. Mira Torsti-Gustafsson, som förlorat sin make vid förlisningen, utbrister upprört: »Vi fick ju inte ens ha representanter med [i Etiska rådet]. Man frågar sig, om dessa helt utomstående ska få lämna rekommendationer om vad som ska ske med andras döda anförvanter.« (Se Claesson, Bitter kritik mot Etiska rådet. Bärgningsförespråkarna ifrågasätter kompetensen, Göteborgs-Posten, 13/12-1994). En man som mist sin hustru i Estonia-olyckan menar att gruppen anhöriga inte ens ges möjlighet att dela med sig av sina önskningar kring beslutet: »[D]et är ingen som pratar med oss, ingen som för en dialog med oss anhöriga. Beslut fattas över våra huvuden, och andra uttalar sig om vad som är moraliskt och etiskt. Men det är ju min hustru som ligger på havets botten…« (Se Gauthier, Hjorth, Oenighet bland anhöriga, DN, 15/11-1994). I efterhand har det Etiska rådets roll kring bärgningsbeslutet kritiserats starkt. Inte bara av de anhöriga. Statens analysgrupp framför följande kritik ett par år senare: »Akten på Kommunikationsdepartementet, där dokumentationen från Etiska rådets arbete borde ha funnits, innehåller, förutom regeringsbeslutet från den 20 oktober, endast ställningstagandet. I övrigt är akten tömd och ingen av alla dem som analysgruppen frågat om ärendet vill idag ta på sig ansvaret för att ha rensat akten. Mötesprotokoll saknas, liksom ledamöternas skriftliga bidrag, förteckning över inhämtat underlag med mera. Eftersom Etiska rådets ställningstagande utgjorde en viktig del av regeringens beslutsunderlag är det anmärkningsvärt att akten rensats så grundligt.« (Se SOU 1998:132, En granskning av Estoniakatastrofen och dess följder, s. 226)
  86. I samband med att regeringen kommunicerar att en bärgning av m/s Estonia inte kommer att genomföras ges ett uppdrag att skyndsamt förbereda någon typ av övertäckning av fartyget. Alternativen nät, sten eller cement diskuteras. Det finns en mängd vittnesmål, från överlevande och inte minst anhöriga, om att regeringens senare cementövertäckningsbeslut uppfattas som synnerligen suspekt. Leif Bogren, som själv var passagerare under olycksnatten, utbrister med tanke på att sjunkförloppet ännu inte fastställts när Estonia tydligen ska övertäckas: »Skulle man«, frågar Bogren retoriskt, »gjuta in en pistol, som använts vid ett mord, i cement innan utredningen är klar?« (Se Ullgren, ”Dölj inte bevisen på Estonia”, Göteborgs-Posten, 23/4-1996). Örjan Norlin, som är spanare vid Citypolisen i Stockholm och har förlorat sin fru i färjeolyckan, tycker också att betongbeslutet väcker misstankar: »Varför blev det så viktigt att täcka över fartyget med betong mot de anhörigas vilja? Vad är det som skall döljas?« (Se Borén, Två år efter Estonia: Sorgen är inte det värsta, TT, 27/9-1996) Eckard Klug i Svenljunga, som överlevt förlisningen, uttrycker samma sak: »Regeringen sa direkt efter olyckan att Estonia skulle upp till ytan men gjorde en helomvändning fyra dagar senare och då skulle hon istället plötsligt täckas över med sand och betong. Vad jag vet är det enda vraket i historien som man har velat täcka över med sand och betong. Jag vet inte vad dom vill dölja.« (Se Eckard Klug vill inte ha nya dykningar till Estonia-vraket, P4 Sjuhärad, 27/6-2013). Sara Hedrenius överlevde förlisningen, och då hon inte förlorat en vän eller familjemedlem i olyckan, kan hon på nära håll förhållandevis neutralt följa processen bakom regeringens olika beslut: »De [regeringen] bestämde bara att kropparna inte skulle bärgas och att vraket skulle täckas över av betong. Det är sjukt.« (Se Helin, Karlsson, ”Det känns som vi överlevande ställs helt utanför”, Aftonbladet, 27/9-1997)
Redan prenumerant?    
Du har läst en olåst
artikel från Kvartal
Prenumerera för att få ta del av alla texter och poddar från Sveriges vassaste mediehus.
  • Alla artiklar
  • Alla poddar
  • Kvartals app
  • Reklamfritt

Bli prenumerant idag

Peter Axelsson är analytiker fokuserad på Östeuropa. Han har tidigare bland annat skrivit om militärtransporter på M/S Estonia i Kvartal och om politiska och ekonomiska incitament i Raoul Wallenberg-frågan (miljardkrediten).

Redan prenumerant?
Testa Kvartal Total!
Första månaden gratis
Ingen bindningstid.
Till erbjudandet
Eller vill du bara läsa denna artikel?
Har du redan ett konto?  
Skapa ett gratiskonto för att lyssna på Kvartals poddar helt kostnadsfritt
* Genom att skapa ett gratiskonto prenumererar du på vårt kostnadsfria nyhetsbrev – avsluta när du vill.