Det verkliga problemet för EU:s migrationspolitik

� många gillar den konflikten, både i väst och i öst. Den ena sidan får framstå som humanismens förkämpar, den andra som nationens motståndsmän i strid med Bryssels imperialism.

Det är också en praktisk konflikt, eftersom den drar fokus från den verkligt svåra frågan. Nämligen denna:

Hur ska EU hantera det faktum att efterfrågan på att söka asyl i Europa vida överstiger vad något land, ensamt eller som andelsmottagare i EU, är berett att acceptera?

Ett institutionellt hyckleri

Hittills har svaret på den frågan varit ett närmast institutionaliserat hyckleri. EU hyllar asylrätten, och vidtar samtidigt omfattande åtgärder för att så få som möjligt ska kunna använda den. Ingenting tyder på att denna praktik ska förändras under Ylva Johanssons tid som kommissionär. Snarare tvärtom.

I nya kommissionsordföranden Ursula von der Leyens instruktionsbrev – i övrigt fullt med fina ord – uppmanas Ylva Johansson att fortsätta arbetet med att stärka EU:s gränspolis Frontex, och att intensifiera kampen mot människosmuggling.

Det kan låta som självklarheter, men är i sammanhanget helt avgörande. Eftersom asyl måste sökas på plats i Europa, och eftersom möjlighet till laglig inresa i regel saknas för berörda personer, skulle fullständig framgång i arbetet med gränsskydd och mot smuggling i praktiken betyda att antalet asylansökningar i EU snabbt dalade mot noll.

Gärna lagliga vägar – men…

Uppdragsbeskrivningen innehåller förvisso också skrivningar om att Ylva Johansson ska säkerställa att det finns lagliga vägar till EU, bland annat för människor i behov av skydd.

Detta vore i grunden enkelt att åstadkomma. Om transportöransvaret avskaffades skulle det förmodligen inte dröja länge innan det etablerades kommersiella rutter där asylsökande kunde ta flyget eller färjan till Europa, både billigare och säkrare än i dag. Samtidigt som smuggelverksamheten slogs ut.

Det kommer dock inte att hända. Det närmaste EU har varit en laglig och öppen väg in var hösten 2015, och då slutade det med att Sverige, Tyskland, Ungern och övriga medlemsstater tog varandra i hand och betalade regimen i Turkiet mångmiljardbelopp för att stänga vägen i fråga.

En gemensam strävan

Underförstått här är därför att ”lagliga vägar” förutsätter att asylprövningen sker utanför EU, och att de sökande som fått grönt ljus sedan kan placeras i enlighet med det fördelningssystem som alltså ännu inte finns på plats. Vilket i sin tur – ännu mer underförstått – skulle kräva någon form av tak för hur många ansökningar som kan accepteras.

Europas stats- och regeringschefer lär nämligen tycka att det är viss skillnad på att ta emot sin rättvisa andel av 100 000 sökande, och sin rättvisa andel av 10 000 000.

Politiker som Ungerns Viktor Orbán, Tysklands Angela Merkel, Polens Jaroslaw Kaczynski och Sveriges Stefan Löfven har olika utgångspunkter och motiv, men de delar faktiskt ett övergripande mål: Alla vill de att just deras länder ska ta emot färre asylsökande än de gjort de senaste åren, eller åtminstone inte fler.

Att en kompromiss mellan dessa länder skulle leda till en politik som öppnade en smidig väg till Europa för världens alla miljoner potentiellt asylberättigade förefaller milt uttryckt osannolikt.

Plus ça change…

Risken eller chansen, beroende på politisk preferens, är alltså uppenbar att Ylva Johanssons nya jobb i praktiken kommer att handla mer om att lägga nya tegelstenar till Fästning Europa, än om att gå i bräschen för något humanitärt stormaktsbygge på asylrättens grund.

Summan av hyckleriet lär dock vara hyfsat konstant.