Camille Paglias draksådd

it med sin första bok och sitt magnum opus, Sexual Personae. Den hade gjort henne till en intellektuell celebritet och det har hon förblivit, ständig provokatör, ständigt kontroversiell, ständigt en nagel i ögat på kvinnosakens akademiska förtrupp. I föreläsningen sa hon vidare: ”Idén att feminismen är den första tankeriktning som fördömer våldtäkt utgör grovt förtal av män. Genom hela historien har ärbara män fördömt våldtäkt. Ärbara män mördar inte, ärbara män stjäl inte; ärbara män våldtar inte.”

I våras fick studenterna på hennes fakultet i Philadelphia nog och skrev ett upprop som krävde hennes avgång. Det mest förvånande med det var att det hade dröjt så länge, för Camille Paglia är omöjlig på alla sätt i ett akademiskt klimat där studenterna vill skyddas från sanningen och livet självt och får med sig universitetsledningarna i det. Studenterna ansåg att Paglia kränkte transsexuella personer och offer för sexualbrott genom att inte tänka och tala om dessa företeelser med den infallsvinkel de ansåg vara den rätta. Hon behövde därför omedelbart ”bytas ut mot en färgad queerperson”. Än så länge har det stannat vid ett önskemål.

En tornado av vrede och bildning

Flera decennier före metoo-rörelsens utbrott hösten 2017 kritiserade Paglia återkommande de flesta av dess aspekter, vilket ger vid handen att metoo utgjordes av gamla ideologiska avlagringar. I januari 1991 skrev Paglia en artikel i New York Times där hon underkände det då omtalade begreppet date rape, våldtäkt under date, som då helt nyligen hade blivit en stor diskussion i collegelivet och bland universitetsledningar. Paglia menade att de kvinnliga studenterna måste ta bättre vara på sig och inse livets realiteter (exempelvis att vid en date finns sex i luften), samt att det fenomen det rörde sig om, oönskat eller ambivalent sex under en träff med potentiell pojkvän, inte borde benämnas våldtäkt. Universitetetens välvilliga tillmötesgående tyckte hon visade att de hade antagit socialstatens och dagiskulturens omhändertagande synsätt gentemot unga kvinnor.

Paglias idealkvinna är den myndiga fria amazonen, en autonom, modig och stark figur som erkänner mäns historiska landvinningar och försöker överträffa dem i stället för att klaga på att deras prestationer sätter kvinnor i sämre dager. Hennes reella syn på kvinnan (som grupp) är mer pessimistisk: ”Det finns ingen kvinnlig Mozart av samma skäl som det inte finns någon kvinnlig Jack the Ripper”.

I New York Times-artikel skrev hon:

”I en överdramatisering av våldtäkternas omfattning har feminismen sagt till unga kvinnor att innan de har sex med en man ska de ge sitt samtycke lika explicit som i ett juridiskt kontrakt.” När så inte skett anser sig kvinnorna vara våldtagna. Olika situationer är laddade på olika vis. Det som händer under en date ska värderas utifrån den vetskapen. Sexuell kommunikation är inte i första hand verbal, också ens agerande kan vara ett ja eller ett kanske till närmanden. Detta måste varje vuxen människa inse eller bringas till insikt om.

På många sätt liknar Camille Paglia en tornado. En tornado av vrede och bildning, vetande och upprördhet, tanke utan eftertanke och ett känsloliv lika stort och vilt som den amerikanska kontinenten. Ständigt bär hon med sig sin alldagliga uppväxt bland hårt arbetande immigranter i staten New York. Hennes intuitioner är sunda och riktiga men gällheten i angreppen och förminskandet av dem hon angriper missgynnar hennes sak. Det gör det lätt för hennes motståndare att, trots hennes tyngd, avfärda henne som gapig och förenklad. Intellektuellt liv är nu ingen gyttjebrottning utan ett lågmält samtal av mödosamma definitioner, argument och tålmodiga förklaringar till stöd för den egna saken.

Feminist och avskyr samtida feminism

När jag genom läsning av Camille Paglia försöker spåra de filosofiska grunderna för hennes tänkande framträder motsägelsefullheten som hennes främsta drag. Schematiskt kunde man presentera henne på följande vis:

Hon är feminist och avskyr samtida feminism, möjligen också Kvinnan. Hon är individualist med förkärlek för kollektiva identiteter. Står inte ut med identitetspolitiken och är strängt upptagen av sin egen italienska identitet och andras grupptillhörighet. Hatar socialkonstruktivismen och bekänner sig som lärjunge till det socialkonstruktivistiska portalverket Det andra könet. Vill ha in mer vetenskap i humaniora och tror på astrologi. Ser sig som libertarian och röstade på vänsterpolitikern Bernie Sanders. Vill riva ned auktoriteter och fördömer resultatet av upproret.

När hon definierar sig själv som könsöverskridare (transgender) men ser det som sin smala lycka att det i hennes ungdom inte var möjligt att operera om sig, är hon emellertid intensivt konsekvent. Att inte känna igen sig bland kvinnor gör en inte till man. Den kirurgiska binariteten är en anomali i poststrukturalismen, ett besynnerligt avsteg från föreställningen om den flytande naturen och kategoriernas upphävande. Sammanblandningen av fysik och metafysik, kön och könsroll, är följden av en socialkonstruktivism som slagit knut på sig själv.

Motsägelsefullheten tar sig också teoretiskt uttryck. Hon lutar sig än mot Freud, än mot Nietzsche, som hon inte borde uppskatta eftersom han i egenskap av nihilist är upplöshetens poststrukturella anfader. Moralisten Paglia är allt annat än nihilist. Allra närmast hennes tänkande ligger på sätt och vis det katolska arvet från de jordbundna invandrade förfäderna (”i Italien skulle jag ha varit nunna”), men det kolliderar samtidigt kraftfullt med the spirit of the sixties som är hennes verkliga urkälla. Denna upprorens epok formade henne moraliskt och intellektuellt och mot den är hon obrottsligt lojal. Det var då hon och övriga studentskor krävde att få ansvara för sin egen sexualitet och inte låsas in klockan elva på kvällen för att skyddas från att hamna i dåligheter.

Det var också under sextiotalet hon läste sina nordamerikanska intellektuella hjältar som hon vill byta ut de avskydda och förtorkade fransmännen Lacan, Derrida och Foucault mot: Medieteoretikern Marshall McLuhan, litteraturvetaren Leslie Fiedler och kulturhistorikern Norman O Brown, de två senare psykoanalytiskt och freudianskt inspirerade. Paglia ser dem även som arvtagare till den amerikanska pragmatiska skolan, där observationer av den reellt existerande köttsliga människan går före teorin.

Låst vid att vara olåst

För Paglia är det en poäng och ett slags argument för deras storhet och nytta i just USA att de är nordamerikaner. Därigenom har de förstått något om den särpräglat amerikanska erfarenheten som de av europeiska trauman och fransk rationalism präglade tänkarna saknar. Förhållandet till naturen och de stora vidderna formar det amerikanska psyket och ger kroppen dess rättmätiga plats i världsåskådningen.

Spekulationer av det slaget är förstås inte helt ogiltiga bara för att de är enkla att vederlägga. Men de skapar fler frågor och problem än svar och lösningar. Freud och Nietzsche har inte precis formats av prärien, men faller ändå Paglia i smaken.

Samtidigt som hon således har en dragning till kulturella och identitetsmässiga särartsuppfattningar hyllar hon överskridandet och det flytande. ”Stay fluid”, som ett av hennes råd lyder.

Kanske inbegriper hennes version av att vara flytande just motsägelsefullhet, att inte låsa sig idémässigt. Och kanske ges en djupare förklaring i Paglias imposanta verk ”Sexual Personae: Art and decadence from Nefertiti to Emily Dickinson” (1990), en idéhistorisk analys av konst som spänner över tiotusen år; uppslagsrik, lärd, intressant och mycket lång, stundtals lika oformlig som den Venus av Willendorf som ägnas ett avsnitt i den. Boken skrevs under decennier och refuserades av åtskilliga förläggare innan den till slut publicerades. Den är en prestation av rang och omöjlig att göra rättvisa i en sammanfattning.

I boken närstuderar Paglia ett antal kanoniserade konstverk inom skulptur och litteratur i ljuset av den eviga kamp mellan kultur och natur, tanke och känsla, ordning och anarki, idé och materia, stramt och utflutet, auktoritet och uppror som utgör idéhistoriens oavslutade ärende. Hon destillerar den till en strid mellan det apolloniska och det dionysiska. Den kunde även presenteras som kampen mellan väst och öst, man och kvinna, femtiotal och sextiotal, Platon och sofisterna, Paglia och Paglia. Perfekt avbildar boken den flytande rörelsen inom henne.

 Våldtäktsdiskursens syn på kvinnokroppen som en helgedom

Bokens väl valda första rad lyder: ”I begynnelsen var naturen”; från naturen måste således allt tänkande utgå. Paglias avsky för poststrukturalismen (i USA ofta kallad French Theory) eldas särskilt av dess förnekande av naturen och biologin, som ytterst är förnekandet av människan. De som sysslar med humaniora, i synnerhet med avseende på kön och sexualitet, kan inte operera bort biologin och kroppen och endast studera samhället som teater och språk, framhåller hon.

Eftersom världen sett så många olika kulturer och skiftande sätt att vara människa finns det bevisligen, menar poststrukturalismen, ingen mänsklig natur. Den är konstruktion och myt som allt annat. Människan är plastisk. Därför saknas det anledning att blanda in naturen och kroppen som något avgörande eller tvingande i studiet av människan. Det som ska studeras är hur normer tvingar på människor deras tids- och kulturtypiska sätt att vara.

På senare år har Paglia möjligen blivit bönhörd, då en subjektivistisk vändning inom poststrukturalismen har satt kroppen i fokus, men på ett lika hopplöst sätt som den var frånvarande när Paglia skrev sina tyngsta texter. Förändringen har inte påverkat de grundläggande tankemodellerna, men däremot resulterat i metoo-rörelsens oförenligheter. Å ena sidan en inneboende kvinnlig sårbarhet och våldtäktsdiskursens syn på kvinnokroppen som en helgedom. Å andra sidan en idé om att samhälleliga fenomen bara är att åtgärda med aktivism och kulturrevolution.

Konst är ordning

Den moderna feminismen, skriver hon i Sexual Personae, är romantisk på Rousseaus vis. När saker går fel är det i samhällets konventioner som orsaken ska sökas, hos de andra. Dekonstruerar man samtidigt bort förnuftet och människans (enligt Platon) inbyggda intuition för det goda, sköna, rätta och vackra, såsom Rousseaus arvtagare har gjort, återstår bara normer och språk som måste övervakas, klandras och helst avskaffas.

”Konst är ordning”, skriver Paglia, ”ett ritualistiskt ordnande av verkligheten”. Detsamma kan sägas om filosofin som är det metafysiska ordnandet av det fysiska. ”Det mest effektiva motmedlet mot naturens ständiga föränderlighet är konsten.” Platon ansåg detsamma men om filosofin, det för honom högsta. Paglia håller konsten som det högsta, inberäknat amerikansk populärkultur, och understryker att ett metafysiskt drag finns inneboende i all konst.

I hela sin gärning rör sig Camille Paglia runt dessa frågor, på ilsken kollisionskurs med en nihilistisk motståndare som ägnat hundra år eller mer åt att dekonstruera människan och metafysiken. Det är nämligen just metafysiken denne motståndare är ute efter: den tänkande människan som klassificerar och hierarkiserar, abstraherar och formar arketyper. Det benämns av socialkonstruktivisten som ”fördomar”, men är i själva verket oundgängligt för intellektuellt liv.

Den nyfödda människan, barnet som bara känner och förnimmer utan ”fördomar” och kategorier är frälsningen, dit vi alla ska återvända. Paglia spårar detta förjagande av metafysik som förjagandet av religion och prisar så än en gång sitt sextiotal och dess bejakelse av världsreligionerna och psykedeliska medvetandeövningar. Det är dock inte förkastandet av religion som är problemet, utan förkastandet av metatänkandet, det tänkande om tänkandet som är människans eget och som vi inte kan låta bli att utföra, ty det är det som är att tänka.

Kvinnorörelsens självgoda gnäll

Jag delar Camille Paglias kritik av kvinnorörelsens självgoda gnäll på män och försvagande av kvinnan som offer för krafter bortom hennes inblandning. Paglia har vidare rätt i att det är hållningslöst att både sända ut sexuella signaler och förneka att sådana existerar och därför inte anse sig behöva ta minsta ansvar för dem. Den postmoderna kvinnan vill ha frihet utan myndighet. Även i sociologisk mening stämmer det att det över samtida kvinnokamp vilar något bortskämt, överbeskyddande och pjoskigt.

Men Paglia ger samtidigt eldunderstöd till motståndarna genom uppfattningen att sex är rå natur, en sorts våld och maktutövning. Hon gör det för att fly konstruktivismen, men det enda som då skiljer henne från motståndarna är att hon säger: Lär er att handskas med den hemska naturen, mannen är brutal! Medan de i stället säger: Människan kan tämja naturen, så tämj den brutala mannen!

Av bådas synsätt följer att relationen mellan könen är en kamp som någon måste förlora. Teorin om sex som våld och makt för alltså rakt in i det förhållningssätt till våldtäkt och beskydd som Paglia motsätter sig. Om könsrelationen är ett krig och en maktkamp är det inte mer än rätt att kvinnan vägrar vara krigsoffer. Ifall penetration är en seger är samlaget ett nederlag för kvinnan, och steget till att betrakta det som våld är inte långt.

Om sex överhuvudtaget har något med ömsesidig kärlek att göra, och till och med ömhet och omtanke, vilket många kan vittna om, stämmer dessa sexualteorier illa med verkligheten. Och har sex något med fortplantning att göra betjänas mannens genspridarsyften av att han är med och tar hand om avkomman och bryr sig om kvinnors och mödrars välbefinnande. Inget av detta är konstruktioner eller tvång, utan förnuftiga val utifrån människans vara.

Den freudianska teorin om den mörka och vilda sexualiteten är lika mycket teori och lika ogrundad och bortvänd från verkligt liv som de poststrukturalistiska sexualteorierna. Ingen av dem är träffsäker som allmängiltig beskrivning. Därför blir den nuvarande feministiska synen på sex och könsrelationer absurd vilken av teorierna den än baserar sig på.

Paglias sextiotal var helt enkelt den draksådd hon nu skördar intellektuellt. För hur skilja dess ostyriga existentiella frihetslängtan och auktoritetsuppror från Rousseau? Det låter sig knappast göras. När allt flyter går det varken att göra konst eller att tänka, bara att oupphörligt känna hur man mår.

Med smärre variationer och motståndsfickor är det där vi befinner oss i dag, som ett arv av sextiotalets revolutionära uppgörelser med allt och lite till.