Ett anspråkslöst förslag: Avskaffa Sveriges kommuner

betalar samma skatt, varpå pengarna fördelas efter aktuella behov. Oavsett geografi.

Kommunala problem, statliga lösningar

Kommuner och regioner verkar över huvud taget mest vara en källa till bekymmer numera. Exempelvis: Hur ska vi egentligen ha det med det kommunala planmonopolet i bostadspolitiken? Det verkar inte heller helt lyckat.

Kommunerna envisas ju, enligt rikspolitikerna, med att bygga för lite, för dyrt eller i allmänhet fel på något annat sätt.

Den så kallade bosättningslagen, som drevs igenom i samband med krishösten 2015, är visserligen ett första steg: kommunerna tvingas där att ordna bostäder till en given andel nyanlända, under två års tid.

En kvot för alla

Denna modell kan förstås expanderas till hela bostadspolitiken – kvoter för nyanlända, unga, äldre, frånskilda, etcetera – men enklare vore antagligen att staten helt enkelt tog kontroll över planmonopolet (marken) och om nödvändigt bebyggde den genom statliga, allmännyttiga bostadsbolag. Vänsterpartiet har bollat med tanken.

De centralistiska idéerna kommer dock inte bara från vänster.

Liberalerna har länge menat att skolan måste räddas från klåfingriga kommunpolitiker, och återtas i statens trygga famn. Kristdemokraterna har ett liknande resonemang om vården: Avveckla landstingsmodellen, och ge sjukvården nationell styrning. Bägge idéerna tycks ha vind i seglen i debatten.

Ska kommunerna få mer pengar ska det helst ske i form av riktade bidrag, eftersom partierna i riksdagen vet bättre än sina lokala kamrater var pengarna gör mest nytta.

Är du Malmö eller Staffanstorp?

I den allt mer invecklade riksdagspolitiken har det också blivit högsta mode att söka sin motståndare på det lokala planet, där det på något sätt är tydligare vem som står för vad.

Den materialistiska vänstern svingar därför mot ”överklassens” Danderyd och Lidingö, medan identitets- och värderingsvänstern förfäras över sverigedemokratiskt influerade Staffanstorp och Sölvesborg.

Den ekonomistiska högern upprörs över Malmös budgetunderskott, medan identitets- och värderingshögern ser roten till det onda i… ja, Malmö där också.

Tonläget är högt, så högt att man inte verkar se det man faktiskt har gemensamt. Den blocköverskridande kompromissen är ju uppenbar:

En demokratisk vinst

Lägg ner landstingen. Lägg dessutom ned kommunerna. Låt sedan hela Sverige uppgå i en enda, helt likvärdig förvaltningsenhet, möjligen med viss lokal delegation kring saker som sophämtning och avlopp.

Formellt skulle det visserligen leda till färre val i Sverige, men demokratiskt vore det snarast logiskt. Till skillnad från i de flesta jämförbara demokratier är svenskarna inte betrodda med separata valdagar för lokala och nationella val, vilket bidrar till att sammanblandningen i valbåsen är betydande redan i dag.

En uppenbar demokratisk fördel vore tvärtom att ansvarsutkrävandet skulle bli enkelt och tydligt: inga fler hänvisningar till att kommunerna måste skärpa sig, eller för den delen att staten måste ta större ansvar. En instans, en ansvarig. Praktiskt för alla.

Framåt med Gustav Vasa

Vad är egentligen motargumenten?

Tja, det kan förstås uppstå en del missnöje, i de fall då lokalsamhället har andra idéer än de som råkar vara statsmaktens övertygelser för dagen. Men som redan Gustav Vasa visste måste man ibland knäcka några regionala ägg för att kunna göra centralistisk revolution i framstegets namn.

Eller finns det kanske några andra argument för att bevara den lokala självstyrelsen? Låt höra dem i så fall. Just nu börjar det bli lite enkelspårigt, och inte bara i den här texten.