Ulf Kristersson blev Nyamko Sabuni, Nyamko Sabuni blev Erik Ullenhag och Annie Lööf blev Stefan Löfven. Almedalsveckan 2019 var avslagen på ytan, men där under rör det faktiskt på sig.
Tvivelaktigt väder och uttömd politisk energi efter två val och en närmast belgisk regeringsbildning. Förutsättningarna var knappast de bästa, och inget parti gjorde heller några avsevärda insatser för att ändra på det. Vilket vi för övrigt var inne på redan i måndags.
Per Bolund öppnade veckan till artiga applåder, medan Jonas Sjöstedt klagade i symboliskt ösregn på tisdagen. Det här året i Visby handlade dock i grunden om tre andra politiska par, vart och ett med sin särskilda dynamik. Vi tar dem i tur och ordning.
1. Liberalerna och Moderaterna: De sökte Nyamko och fann en Ulf
Så kom partiledaren till sist till Almedalen. Detta med ett rungande ta
Nyamko Sabuni i onsdags? Nej, Ulf Kristersson i måndags.
Det är en spännande paradox: Ju mer folk i expertpanelerna pratar om Moderaternas återgång till konservatismen, desto mer liberalt blir budskapet från Moderaternas partiledare. Åtminstone om man ser till vad för typ av samhälle han beskriver att han vill ha, vilket känns som en rimlig utgångspunkt.
Inte för att detta är något nytt – det som brukar kallas ”konservativt” i svensk debatt handlar ju allt som oftast om olika metoder för att försöka försvara liberala landvinningar. Men ändå.
Nyamko Sabuni, då? Jodå. Hon höll ett personligt och framtidsoptimistiskt tal, nitiskt upplagt för att inte göra någon i partiet upprörd. Sakpolitiskt och maktpolitiskt var hon således Jan Björklund, om än med elektrifierade motorvägar.
Det här var därför veckan när Ulf Kristersson blev det Nyamko Sabunis anhängare ville ha, medan Nyamko Sabuni var det som Erik Ullenhags anhängare hoppades att de skulle få.
Politik är en märklig verksamhet. Särskilt just i år.
2. Socialdemokraterna och Centerpartiet: Vem är det som kör egentligen?
Stefan Löfven avstod storstilat Almedalen för att handla billiga populistpoäng i Ullared, istället skulle en kvinnlig ersättare och potentiell efterträdare få inta scenen. Så blev det också. Tyvärr, för Socialdemokraterna, hann Annie Lööf före Magdalena Andersson.
Nyhetsrapporteringen från Almedalsveckan har en tendens att sila utspelsmygg och svälja politiska kameler. Förmodligen var den verkligt stora och långsiktigt betydelsefulla nyheten den här veckan inget snabbt hopkokat avdrag, påslag eller förbud, utan Centerpartiets förändrade attityd.
Borta var höstens, vinterns och vårens tjafsighet: I Annie Lööfs tal handlade det inte om att ”tvinga” Socialdemokraterna att göra ditten eller datten, och publiken slapp också krystade metaforer om att vara något slags liberal utombordsmotor i halvopposition.
Där var förvisso några sedvanligt yviga appeller till Twitter, men i övrigt lät det som ett statsministertal. Ansvar och samling. Stå upp för helheten. Framåtsyftande pragmatism. Typ.
Centerpartiet har uppenbarligen – av övertygelse, med hjälp av sina interna oppositionsmätningar eller möjligen en kombination av båda – kommit fram till att de har mer att vinna på att ”äga” sin nya roll på vänstersidan, än att försöka prata bort den. Väljarna verkar ju vara med på tåget.
Den förutsägbara följdfrågan på det är vad det betyder för möjligheterna till ett nytt allianssamarbete, men den mer intressanta är vad det betyder för samarbetet mellan C och S.
Den nya maktpolitiska axeln har ju haft ett tydligt upplägg: S får regeringsmakten, C får igenom sin politik. I den socialdemokratiska kalkylen ligger att folk trots allt belönar den som uppfattas som ansvarstagande och statsbärande, när småpartierna tjafsar. Men om C nu börjar blicka även på den rollen, och dessutom visar sig ha framgång i det – vad blir då egentligen kvar?
Magdalena Andersson höll ett oväntat starkt tal, men Annie Lööf hade redan stulit strålkastarljuset. Snart kanske Lööf snor jobbet som finansminister också.
3. Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna: En förutsättningslös och utsiktslös lunch
Veckans stora icke-nyhet var förstås att Ebba Busch Thor och Jimmie Åkesson ätit lunch. En helt vanlig arbetslunch, tydligen, så vanlig att man dokumenterade den i bild och koordinerat meddelade världen om det inträffade via respektive partiledares officiella kanaler. Som man gör vid en vanlig lunch.
Effekten kom som väntat. Vissa blev glada, andra indignerade, men ingen utom den existerande men gissningsvis minimala gruppen ”kristdemokratiska kärnväljare som har missat varje hint sedan 2015” blev förvånade.
Det senare borde möjligen ge lunchen en viss eftersmak.
Det har nu gått fyra år sedan KD:s riksting fällde decemberöverenskommelsen. Åtta månader sedan M, KD och SD röstade för samma statsministerkandidat och fyra månader sedan Ebba Busch Thor meddelade att detta nog kunde vara skäl att prata med varandra.
Alla – möjligen utom nämnda, minimala kärnväljargrupp – vet vid det här laget att en riksdagsmajoritet för de tre partierna i fråga skulle leda till en borgerlig regering, som kan tänka sig att söka sverigedemokratiskt stöd.
Återstår då en detalj: De har ingen riksdagsmajoritet, och verkar inte heller vara på väg att skapa en.
M, KD och SD fick 44 procent ihop i valet, och där i krokarna ligger man kvar. Det senaste årets många turer har visserligen skapat omkastningar i opinionsmätningarna, men primärt mellan partierna i högertrojkan.
Ska den nya axeln KD/SD kunna bli något mer än ett klickvänligt lunchande i opposition så måste åtminstone en av dem börja bryta ny mark i den svenska väljarkåren. Omöjligt är det förstås inte, men det lär inte ske genom symboliska foton på Facebook.
Se där något att prata om vid nästa lunch. Eller möjligen över ett glas på Donners brunn nu i kväll, när det bara är kristdemokrater, sverigedemokrater och nyanlända turister kvar i Visby.