Ingen blir glad av den mediedrivna utspelscirkusen. Det parti som bryter mönstret borde ha en del att vinna – och om inte annat oerhört lite att förlora.
Det har blivit politiskt trendigt att klaga på Almedalsveckan. Värst är som vanligt Stefan Löfven, som precis som varje år efter att hans rådgivare blev rädda för Donald Trump tar avstånd från hela idén bakom evenemanget. Det är för mycket rosévin, konsulter och elitism, enligt statsministern, som i år istället skulle dricka kaffe i Ullared. (Det blev dock inställt på grund av EU-toppmöte.)
Det populistiska anslaget klingar lika falskt som alltid, särskilt eftersom resten av regeringen och ledande socialdemokrater på exakt samtliga nivåer i svensk politik utom just statsministerämbetets faktiskt åker till Visby. Tydligen för att dricka sprit och låta sig mutas, om man ska tro signalerna frå
Kritiken mot Almedalsveckan är dock bredare än så, och den har naturligtvis ett visst fog för sig. Det finns dock andra problem än rosévin.
Eftersom partierna klagar på Almedalen tänkte jag, som just nu befinner mig på platsen i fråga, ta tillfället i akt att å Almedalsveckans vägnar – om än oombett – rikta klagomål mot riksdagspartierna själva.
Kommentariatets diktatur
Själv är jag här för åttonde året i följd, och tycker mig ana ett visst mönster i partiernas verksamhet i Visby. Ett mönster som överlevt såväl valårshysteri som nazistbråk, pengabränning och managementkonsultinvasioner.
Mönstret ser ut ungefär som följer:
Ett partis dag i Almedalen börjar med en debattartikel i någon av de större tidningarna, dit några utarbetade politiska tjänstemän som egentligen bara vill ha semester har fått i uppdrag att ta fram ett utspel. Ett utspel, det är någon form av politiskt förslag som helst är så nytt och så konkret att det är en nyhet. Åtminstone i de stora medieredaktionernas ögon.
Om man inte har en nyhet, om man istället tänker att dagen ska handla om att, säg, diskutera ideologi och målkonflikter, då kommer medierna att bli missnöjda, eller åtminstone förvirrade.
Då kommer artiklar, inslag och livesändningar att handla om att partiet inte hade något nytt, och att man därför är trött, slut och förmodligen kommer att åka ur riksdagen. Inte kul. Man behöver alltså en nyhet. Tror man, i alla fall.
En skottsäker mall
Om vi tänker oss att det är Centerpartiets dag – rent hypotetiskt, alltså – kan vi lika hypotetiskt tänka oss att den här nyheten i fråga kommer att handla om, säg, ett avdrag för privata polistjänster i den våldsamma kriminalitetens spår. Ett SKJUT-avdrag.
Förslaget behöver inte vara genomtänkt, det behöver inte finnas några förutsättningar för att det någonsin ska bli verklighet, men det är en nyhet. Alltså kommer alla medier att prata om det i ungefär tre fjärdedels dygn, och det kommer också att nämnas i partiledarens tal på kvällen. Ett tal som i övrigt brukar följa en hyfsat säker mall:
En inledning med något som har hänt i världen, för statsmannamässighetens skull. Sedan något som har hänt i Sverige på sistone, som har varit stort i sociala medier, för att visa att partiledaren minsann har örat mot marken och går sida vid sida med folket, vars förtroende vederbörande bär. Som Fredrik Reinfeldt brukade säga, förr i tiden.
Agda, 93, tycker precis som vi
Vidare brukar talet beröra de tre viktigaste områdena i partiets just nu rådande kommunikationsplan, helst illustrerat med det alltid lika gångbara Exemplet Ur Verkligheten. Ni vet hur det brukar låta:
När jag besökte Vetlanda träffade jag Agda, 93, som frågade något om äldreomsorgen – en fråga som av en händelse hade ett mycket bra svar i vårt partiprogram.
Sedan reste jag vidare till norr om Söderköping och mötte Nassim, 37, som tyckte att vår politik för småföretagare faktiskt är hela skillnaden mellan konkurs och att hans firma ska bli det nya Spotify.
Resan avslutades i Midsommarkransen, där träffade jag Emmy-Lou-Valentine, 2 år, som efterlyste mer tid med sin pedagog och mindre administration. Centerpartiet står upp för Emmy-Lou-Valentine.
Sedan är det slut. Folk äter middag, stupar i säng, och sedan är det ny dag och ett nytt parti som gör samma sak.
Partiledare X borde säga nej
Ni kanske tolkar det här som en drift med Centerpartiet, men det är inte meningen. Såhär låter i praktiken alla, år efter år. Alla har sina SKJUT-avdrag, och ingen kommer ihåg något av dem morgonen efter.
Måste det vara på det viset?
Det första parti som säger att nej, Partiledare X kommer inte att börja dagen i P4 fem i halv fyra på morgonen, och sedan prata oavbrutet om SKJUT-avdraget i trehundra ”exklusiva intervjuer” innan han eller hon somnar stående i SVT Opinion halv elva på kvällen – det partiet skulle möjligen kunna ha något att hämta.
Partiledare X kanske ska fås att testa något annat nästa år. Bjuda in en författare och en filosof, för ett gemensamt scensamtal om vår tids värdekonflikter? Gå och bada, och sedan hålla ett kvällstal på ett oväntat men viktigt tema? Vad vet jag. Möjligheterna borde vara oändliga.
Allt blir vad man gör det till
Men du måste tänka på medielogiken! skriker nu dussintals kommunikationsexperter i kör. Men se, det är just det jag gör. Alla som har bevakat Almedalsveckan för en stor medieaktör vet att det semestrande Sveriges intresse för det som sägs och spelas ut i Visby inom ramen för det konventionella är försvinnande litet. Det verkligt originella, däremot, är tidlöst intressant.
Se där något att tänka på. Till nästa år, i alla fall. Det mesta blir ungefär så dåligt som man gör det till, och det gäller även Almedalsveckan.