Tidningen som bryter mot sin egen värdegrund

Det stora genombrottet för metoo blev dock då historien om Kulturprofilen började komma i rullning efter Matilda Gustavssons artikel i Dagens Nyheter den 21 november. I artikeln berättade arton kvinnor – de flesta anonyma – om de övergrepp och den oönskade intimitet de sade sig ha utsatts för under åren av en man som kallades ”Kulturprofilen” och som visade sig vara identisk med den franske regissören (med mera) Jean-Claude Arnault, gift med poeten och akademiledamoten Katarina Frostenson.²

Därifrån gick det blixtsnabbt. Inom mindre än ett halvår stod en av Sveriges starkaste och mest traditionstyngda kulturinstitutioner, Svenska Akademien, på randen till sammanbrott. Med nöd och näppe – och med många omsvängningar på grund av den politiska press som bland annat Nobelstiftelsen satte på Akademien – lyckades man rida ut stormen. Och i dag, knappt ett och ett halvt år efter att skandalerna briserade, ser Akademien åter ut att vara funktionsduglig. För första gången på trettio år är alla stolar besatta.

Men det innebär inte att krisens lösning, som den tillfällige ständige sekreteraren Anders Olsson gick i spetsen för, nödvändigtvis var den rätta. Som flera medier har varit inne på medförde denna lösning nämligen att Akademien i flera avseenden miste sin självständiga ställning under läkeprocessen. ³

Nu när vardagen för Akademien så smått börjar falla på plats igen är det lämpligt att inleda en historisk reflektion och kritisk granskning. Det är här pressen och dess roll kommer in i bilden. För man kan med rätta, menar jag, ställa sig frågan om inte krisen skulle ha klarats av på ett bättre sätt om den samlade pressen – bland annat den som borde stå för ett klassiskt borgerligt bildningsideal och värna dess institutioner och liberalt humanistiska värderingar – inte hade varit så blind och faktiskt ivrig att lägga krokben för alla andra tänkbara lösningsmodeller än de som genast gav efter för alla påtryckningar. Därigenom bidrog de aktivt till att vända opinionen i en viss riktning, så att alternativa lösningsförslag skrotades nästan innan man hade tittat på dem på allvar.

Varför ska locket läggas på så snabbt?

Ett av de medier som enligt min åsikt på ett bedrövligt sätt har svikit sitt uppdrag som språkrör för modernt demokratiska och liberalt humanistiska ståndpunkter under metoo-debatten är Svenska Dagbladet. Det är desto mer tragiskt med tanke på att SvD:s kulturredaktion en gång i tiden var känd som en bildningsvärnande och sansad bastion i svensk press. Det arvet är idag till stor del förfuskat, till förmån för ensidig feministisk kampanjournalistik. Redaktionens dåliga omdöme illustreras inte minst av fallet med den Svenska Akademien.

Det verkar som om tidningens kulturredaktör redan från början har varit fast besluten att staka ut en linje i tidningens bevakning av både metoo och debatten om Svenska Akademien, en linje som nästan överträffar DN Kultur i politisk korrekthet – även om det samtidigt ska understrykas att flera av tidningens meniga kulturmedarbetare emellanåt har försökt röra om i den konsensus som märkligt snabbt lade sig över hela den svenska metoo-debatten. Men som helhet skaver ändå det publicistiska agerandet mot tidningens värdegrund, som bland annat innehåller följande passus: ”Svenska Dagbladet ser som sitt särskilda ansvar att värna den individuella yttrandefriheten mot ingrepp från stat eller partsintressen; tidningen ålägger sig en särskild vaksamhet mot totalitära idéströmningar och hot.” ⁴

Lisa Irenius, tidningens kulturchef, har istället vid flera tillfällen kommit med häftiga angrepp på metoo-kritiker, av vilka man mycket väl hade kunnat få intrycket att hon inte var kulturchef på Svenska Dagbladet, utan snarare kulturradikala DN Kultur eller ETC. Den 28 maj 2018 gick jag själv i clinch med henne efter en artikel där hon anklagade mig för att gå identitetspolitikens ärenden. Men som jag skrev i mitt inlägg var artikeln ”Vänsterpopulistisk revolt hotar Svenska Akademien” (Expressen 29 april 2018) ”från början till slut en kritik av just den identitetspolitik som Lisa Irenius nu beskyller mig för att agitera för”. ⁵

När drevet gick som värst mot Svenska Akademien utmärkte sig DN Kulturs Björn Wiman som agitator. Men på sistone har Irenius i mitt tycke överträffat alla andra mediechefer i Sverige i bashingen av de två kulturpersonligheter som mer än någon annan stod i opposition till den eftergivna – en del skulle kalla den fega – lösningen på akademiskandalen. Närmare bestämt i sina texter om Horace Engdahls respektive Katarina Frostensons nyutkomna böcker ”De obekymrade” och ”K – Berättelsen”.

Oförmögen att se andra perspektiv

Om Frostensons bok heter det redan i rubriken att den inte kommer att få ”effekten hon önskar – tvärtom”. ”Blir det ny fart på krisen i Svenska Akademien igen?” frågar Irenius. Nej, svarar hon kategoriskt, ”det blir inget snurr på skandalen igen. Tvärtom faktiskt. Engdahls och Frostensons böcker befäster bilden av att det är fullt rimligt att det inte var dessa två som gick segrande ur Akademiens strider (även om Engdahl faktiskt lyckats hålla sig kvar på sin stol).” Och hon fortsätter lika tvärsäkert: ”Katarina Frostenson vill i boken ’K’ övertyga läsaren om att det är fruktansvärt att hon tvingades lämna Svenska Akademien. I stället förstår man att det var helt nödvändigt att så skedde. Inte för att hon är gift med Jean-Claude Arnault, utan för att hon har valt en sorts total lojalitet med maken som verkar göra henne oförmögen att se andra perspektiv.”

”Andra perspektiv” syftar på att Arnault som bekant är dömd för våldtäkt i två rättsinstanser, och att omkring trettio kvinnor i olika sammanhang och oberoende av varandra berättat om olika trakasserier och övergrepp. ”Men för Katarina Frostenson är detta bara lögn och förtal.” Och med en sådan konspiratorisk världsbild hade det enligt Lisa Irenius ”varit en omöjlighet att sitta kvar i Svenska Akademien, och att ha inflytande över dess priser och stipendier”.

Det förvånansvärda är att hon inte på ett enda ställe öppnar för möjligheten att Katarina Frostenson kanske har rätt när hon hävdar att det handlar om i vissa fall lögner och i andra fall groteska överdrifter, och att hon kan vara oskyldig till det hon anklagas för. Gör man sig som Irenius till en del av en samstämmig mediakör har man också ett extra stort ansvar att pröva sina egna ståndpunkter och öppna för andra perspektiv. Eller som när Frostenson anklagar sina gamla kolleger i Svenska Akademien för svek och feghet och för att ge efter för grupptrycket. Eller när hon säger att artikeln i DN var skriven med syfte att få makt över Akademien. Av outgrundliga skäl vill Irenius – och många andra med henne – uppenbarligen inte på några villkor inlåta sig på en närmare granskning av denna möjlighet.

Kontroll över Akademien

Varför inte det, egentligen? Vad är det som hindrar henne som journalist, och till på köpet som kulturchef på en av Sveriges tongivande samt självdeklarerade humanistiska och demokratiskt sinnade tidningar, att följa upp sin egen kommentar att Frostensons kritik av advokatutredningen som påstås bevisa att hon har läckt Nobelpristagare inte är ”helt obefogad”?⁶ Eller för den delen att försöka få svar på några av de många frågor som Jesús Alcalá ställde i sin artikel i Ystads Allehanda, där han – som en av få i Sverige – försökte se saker och ting ur en annan vinkel än den som Dagens Nyheter hade bestämt? ⁷ För om det skulle visa sig att den tidigare ständiga sekreteraren Sara Danius – i motsats till vad hon själv påstod – faktiskt hade känt till Gustavssons artikel innan den trycktes, och om det också skulle visa sig att hon i själva verket – som det ryktades  – rent av hade haft tät kontakt med redaktörer på DN, så handlade det ju plötsligt inte längre om konspirationsteorier eller ”fria fantasier”, som DN:s kulturchef Björn Wiman har kallat det. ⁸ I stället handlade det möjligen om precis det som Katarina Frostenson skriver om i sin bok, nämligen att DN:s motiv i grund och botten var att få Svenska Akademien – som tidningen ”dreglar efter att få insyn i och kontroll över” – på fall. Hur kommer det sig att locket måste läggas på så snabbt? Hur kommer det sig att vi inte kan få dessa relativt enkla frågor besvarade?

Svenska Dagbladet i konflikt med sin egen värdegrund

För Horace Engdahls bok ”De obekymrade” går det inte mycket bättre. Den här gången väljer Irenius att själv stå för recensionen, av allt att döma för att vara säker på att verket blir ordentligt avpolletterat. ⁹ Vad har hon då att säga om den här boken? Ja, det är nästan banalt förutsägbart – boken kallas bland annat ett ”insinuant självförsvar”. Hon medger visserligen att boken kan ”föda nya tankar”, även om den inte ”innehåller särskilt originella idéer”. Men ”De obekymrade” är också, heter det vidare, ett debattinlägg om metoo. ”Och medan Engdahl önskar sig läsare som inte är ute efter att samtycka och fördöma så är det tydligt att detta är precis vad författaren själv ägnar sig åt. Han fördömer sin samtid, och samtycker med sig själv och sina likasinnade. När det gäller metoo kan han enbart se problem, och gör inte en enda ansats att komplicera bilden eller att rikta den kritiska blicken också mot sig själv. Kan han alls se att metoo till stor del handlade om att sätta ljuset på maktmissbruk – hur vissa människor utnyttjar sin position för att ta sig rättigheter gentemot andra?” Läs gärna om den sista meningen. Irenius skriver att Engdahl är part i målet i metoo. Vad är då hon själv och SvD? Objektiva utomstående bedömare? Knappast. Pressens opinionsnämnd har vid två tillfällen fällt SvD för metoo-publiceringar. Men ingen ansvarig har fått ta några konsekvenser för dessa publicistiska magplask.

Tidningen har gång på gång gjort sig till åklagare, domare och bödel i samma person, men verkar helt oförmögen att reflektera över sin maktposition och sitt missbruk av denna.

Horace Engdahl vill, fortsätter Irenius, ”tala som en litteratör och fri ande”. Men det låter hon honom uppenbarligen inte komma undan med – lika lite som Frostenson – för ”det går inte att komma ifrån att han också har varit en part i den största svenska metoo-relaterade skandalen, som har kretsat kring Svenska Akademien och dess koppling till Jean-Claude Arnault. Som vän till Arnault, akademiledamot sedan 1997 … och ständig sekreterare under perioden 1999–2009 har Horace Engdahl själv haft både makt och ansvar i denna sorgliga historia.”

Det här är, skulle jag vilja påstå, en fullständigt obegriplig felläsning av boken. ”De obekymrade” handlar nämligen inte om ”Engdahls syn”, som Irenius skriver, utan om att kunna skriva och tala fritt om det som rör sig i människans innersta domäner. Exakt det som litteraturen har sysslat med under hela moderniteten. Dess huvudtema är alltså friheten som princip. Det vill säga ett tema som en uttalat antitotalitär tidning som SvD om någon borde intressera sig för. I stället är det en vänstertidning, nämligen Aftonbladet, som faktiskt sätter fingret på detta (tidningens recension av Engdahls bok har rubriken ”Obekymrat försvar för det fria ordet”).¹⁰ Varför är det inte, kan man fråga sig, metoo-revolutionens hot mot de grundläggande demokratiska fri- och rättigheterna – bland annat yttrandefriheten – som bekymrar Lisa Irenius, när det nu till på köpet är ett huvudtema i Engdahls bok? Och varför nämner hon inte den moderna, humanistiska form av jämställdhet som Engdahl pläderar för in sin bok? Hade man inte trott att det skulle passa en tidning som bekänner sig till ”en humanistisk grundsyn och aktivt vill försvara individens integritet och okränkbarhet” som hand i handske?

Metoo handlar om maktkamp

Tänk om en kulturchef som Irenius – och andra kulturchefer från den mer borgerliga och liberala delen av pressen – i stället för att komma med insinuanta beskyllningar mot Horace Engdahl och Katarina Frostenson hade fokuserat på att det från första början fanns vissa problem med metoo som ingen klassisk liberal – eller för den sakens skull någon anhängare av klassisk mitten-vänsterpolitik – borde kunna förbise, än mindre godta. Först och främst är det ett problem att det ända sedan New York Times artiklar om Harvey Weinstein, som blev startskottet för metoo-rörelsen, har funnits en iögonfallande skevhet i förhållandet mellan anklagare och anklagad. Det är upp till den anklagade själv att bevisa sin oskuld i ett moras av diffusa beskyllningar och lösa insinuationer. Motparten tycks däremot både kunna ljuga, manipulera och förvränga utan att det tycks få några som helst konsekvenser. ¹¹

I stället kan en kulturchef som Lisa Irenius nu slå följe med sina nya kulturradikala vänner från Dagens Nyheters kulturdel och Sveriges allt mer radikalfeministiska vänsterflygel med dess totalitära böjelser när det är dags för bokmässa i Göteborg i september. Det är nämligen tydligt att mässledningen har valt bort metoo-kritiska röster på de scener som man själv ansvarar för. Vilket är i linje med metoo-rörelsens grundläggande skevhet och partiskhet men inte i linje med det demokratiska samhällets bärande idé om öppenhet och debatt (en idé som för övrigt SvD också skriver under på i sin värdegrund). Det som i stället får ta plats på scenerna är teman som hundraårsjubileet för kvinnlig rösträtt, kulturmannens roll och en metoo:ares avslöjande om en våldtäkt begången av en känd japansk tevepersonlighet. Vilket återigen skulle kunna tyda på att ledningen – precis som många andra nuförtiden – är ytterst uppmärksam på faran från högerpopulismen, men totalt blind för den precis lika extrema och samhällsomstörtande vänsterpopulism och radikalfeminism som är i omlopp. En vänsterpopulism och radikalfeminism som inte handlar om jämställdhet utan om särrättigheter. Det vill säga om maktkamp.