Oskuldskrav – toppen av ett antidemokratiskt isberg

Pekgul vill vara pragmatisk, men landar i ett motsägelsefullt resonemang som alltså grundar sig på idén om att samhället förvisso kan och bör slå hål på myten om mödomshinnan – men att detta bäst skulle ske genom att reproducera just denna myt.

Principfasthet kontra pragmatism

När det kommer till kvinnors och flickors sexuella hälsa och rättigheter är Pekgul knappast den första att efterfråga en mer pragmatisk lösning på problemet. Vissa läkare har försvarat oskuldsintyg och -ingrepp med att det kan rädda livet på kvinnor, som utan ”bevis” på intakt mödomshinna riskerar att mördas av sina familjemedlemmar.

Alla som är insatta i hederskultursproblematiken är väl medvetna om de reella hot som utsatta individer lever under. Så vilken väg är då att föredra – ett orubbligt, principfast förhållningssätt gentemot vad majoritetssamhället har kommit överens om är förkastligt? Eller en mer flexibel approach, som gör att principer (hur goda de än må vara) kan vara svåra att förmedla och förankra i realiteten?

En parallell kan dras till könsstympning. Globalt sett har det under senare år skett en dramatisk ökning av andelen könsstympningar som utförs av hälso- och sjukvårdpersonal (så kallad medikalisering av könsstympning). Det finns flera anledningar till detta. Bland dem som utför ingreppen finns de som själva lever i en kontext där könsstympning är djupt rotad och normaliserad. Det kan också finnas ekonomiska incitament för att utföra dessa ingrepp.

En del förespråkare för ett pragmatiskt förhållningssätt till könsstympning menar också att det vore kontraproduktivt att helt förbjuda denna praxis. Ibland med argumentet att medikalisering skulle minska risken för komplikationer samt att medikalisering kan vara ett första steg mot att på sikt motverka traditionen. En del hävdar också att kvinnor och flickor skulle gagnas av att samhället förespråkar mindre allvarliga former av könsstympning, då man antar att det skulle minska andelen av de allra grövsta formerna av stympning.

Ett redan förlorat slag – eller något värt att kämpa emot?

Världshälsoorganisationen (WHO) är dock av en annan uppfattning. De är extremt tydliga i sitt budskap: de uttrycker en nolltolerans mot alla former av könsstympning och uppmanar bestämt hälso- och sjukvårdspersonal att inte utföra könsstympningar, då de strider mot den grundläggande etiska regeln inom medicin om att inte skada. I stället lyfter man den viktiga roll och unika möjlighet som framför allt barnmorskor och sjuksköterskor har i att påverka attityder i frågan.²

WHO lägger stor vikt vid kompetensutveckling som utforskar underliggande värderingar som ligger till grund för könsstympningens fortlevnad³, och ämnar öka vårdpersonalens kunskap i ämnet, så att de kan bidra till positiv förändring.⁴

Även i frågan om oskuldskontroller intar Världshälsoorganisationen en glasklar position.

I stället för att se könsstympning som ett förlorat slag som vårdpersonal tvingas finna vägar att arbeta kring, bör man fokusera på möjligheterna att utmana de underliggande strukturerna som leder till att skadliga traditioner upprätthålls.

Pekgul missar helt den poängen, när hon påstår att en kriminalisering av oskuldskontroller skulle vara att gå klanledarnas ärenden. För Pekgul tycks debatten om oskuldskraven vara ett redan förlorat slag. Normerna är redan etablerade, de patriarkala hoten reella. Och samhället tycks göra bäst i att vända andra kinden till, och indirekt upprätthålla parallellsamhällen genom att inte ens våga yppa oskuldskontroller i lagboken. Vi ska värna jämställdheten, men tydligen inte för alla kvinnor och flickor i Sverige – det är kontentan av detta resonemang.

Även i frågan om oskuldskontroller intar Världshälsoorganisationen en glasklar position. I ett uttalande från 2018 från WHO, UN Human Rights och UN Women, tydliggjordes att oskuldskontroller inte bör utföras under några omständigheter.⁵

Två vanligt förekommande tekniker för oskuldskontroll är inspektion av slidkransen för att avgöra storlek eller detektera bristningar, och/eller den så kallade ”tvåfingers-tekniken”, där fingrar förs upp i vaginan för att avgöra storlek eller graden av ”slapphet”.⁶  Det finns ingen evidens för att någon av dessa metoder skulle kunna bevisa om en person haft samlag.⁷

I uttalandet från WHO, UN Human Rights och UN Women, framhävs att oskuldskontroller inte har någon medicinsk grund, att de kan vara förnedrande samt kan ge fysiska och mentala men. Man fastslog även hur denna typ av ingrepp är ett uttryck för könsdiskriminering och en form av sexuellt våld, samt att den grundar sig i ”stereotypa föreställningar om kvinnlig sexualitet som visat sig vara skadliga för kvinnor och flickor världen över”.⁸

Man poängterar vidare att ”oskuld” inte är en medicinsk eller vetenskaplig term, utan snarare en kulturell konstruktion. Snarare än att relativisera oskuldskontroller och fokusera på förmildrande omständigheter som påstås rättfärdiga fenomenet, lyfter man i detta uttalande vikten av informationskampanjer som utmanar oskuldsmyten.⁹

Fysiska, psykiska och sociala konsekvenser

De förödande konsekvenserna av oskuldsingrepp är dokumenterade inom forskningen. I en global så kallad scoping review (forskningsöversikt) från 2017 av 17 vetenskapliga artiklar om oskuldskontroller, granskades åtta studier som specifikt redogjort för hur personer som utsätts för dem påverkats. Forskarna konstaterade att oskuldskontroller har resulterat i psykiska trauman med långsiktiga negativa effekter, inklusive (men inte uteslutande) ångest, depression, och försämrad självkänsla. Utförda oskuldskontroller med icke önskvärda resultat har orsakat självmordstankar, självmordsförsök och självmord.

Fysiska konsekvenser inkluderar den smärta som själva kontrollen kan innebära, liksom det våld som kvinnor och flickor riskerar att utsättas för då resultaten inte varit tillfredställande för personer i omgivningen.¹⁰ Hotet om, och genomförandet av, oskuldskontroller kan även innebära en risk för dysfunktionellt sexliv; riskfyllda sexuella beteenden för att behålla ”oskulden” (till exempel oskyddat analsex); samt sexuella övergrepp (såsom våldtäkt i straffsyfte).¹¹

Oskuldskontroller har också visat sig ha negativa konsekvenser för de drabbade, inklusive social exkludering, förnedring, diskriminering vad gäller utbildning, arbetsmarknad och giftermål och – inte så överraskande – anklagelser om att ha orsakat familjens eller gruppens förlorade heder.¹²

Själva idén om behovet av oskuldskontroller bidrar till att cementera könsdiskriminerande normer runt om i världen. Ovanstående studie nämner till exempel hur tusentals kvinnor i Sydafrika genomgått oskuldskontroller för att kvalificeras för tjänster hos en arbetsgivare som menar att de gör samhället en tjänst att endast anställa “hedersamma” kvinnor.¹³ Human Rights Watch rapporterar om att kvinnor som ansöker om en tjänst inom den indonesiska polisen systematiskt tvingas genomgå smärtsamma och förnedrande oskuldskontroller för att övervägas för anställning.¹⁴

En tragisk påminnelse om hederskulturens kärna: inom denna kultur är kvinnan allt som oftast förlorare, hur hon än agerar. Damned if you do, damned if you don’t.

Ovanstående studie i Sydafrika nämner även hur kvinnor som där uppvisar negativa oskuldstester ofta tvingas betala böter för att ha ”åsamkat skada” gentemot lokalsamhället.¹⁵ Till och med när oskuldskontroller genererar “positiva” resultat, kan detta leda till allvarliga konsekvenser för den testade. Oskuldskontroller används inte sällan i rättsfall i ett försök att fastställa om kvinnor och flickor som anmält en våldtäkt talar sanning. Inte nog med att dessa ovetenskapliga kontroller riskerar att ytterligare traumatisera redan utsatta brottsoffer – men ”positiva” oskuldsintyg har även bidragit till att våldtäktsanmälan har avskrivits som fabricerade påståenden.¹⁶

Studien från Sydafrika lyfte även hur unga flickor som besökt ett ”oskuldskontrolls-event” var oroliga för att testa positivt, då ”certifierad” oskuld kunde innebära ökad risk för att bli gruppvåldtagen av unga män som vill hävda sin status och befästa könsroller.¹⁷ En tragisk påminnelse om hederskulturens kärna: inom denna kultur är kvinnan allt som oftast förlorare, hur hon än agerar. Damned if you do, damned if you don’t.

Varje gång någon trivialiserar och relativiserar att oskuldskontroller efterfrågas, utkrävs och genomförs – även i Sverige – bidrar man till att främja de djupt patriarkala och könsdiskriminerande normer som återfinns runt om i världen och som underminerar kvinnors och flickors rätt att behandlas med värdighet. Inte bara vad gäller deras rätt till sin kropp och sexualitet, utan även juridiskt och ekonomiskt.

En kvinnas fria val?

Pekgul tillägger i sin argumentation att det kan finnas kvinnor i Sverige som självmant eftersöker ett ingrepp för att simulera eller intyga att hon har en mödomshinna. Tillhandahållandet av oskuldsingrepp skulle alltså i någon mån handla om att inom en marknadsekonomi tillmötesgå en efterfrågan från vuxna kvinnor, som har rätt att göra vad de vill med sina kroppar och sina liv.

Autonomi och självbestämmanderätt över den egna kroppen bör givetvis vara ledord i en liberal demokrati – även om de val en del kvinnor gör inte alltid överensstämmer med vad andra kvinnor har valt att göra med sina kroppar. Men oskuldsoperationer går inte att likställa med att göra en tatuering eller att raka av sig håret på huvudet. Att betala stora summor pengar för att förmå en läkare att skriva ett intyg eller att utföra ett ingrepp som både patienten och läkaren är medvetna om bygger på att upprätthålla en fasad inför omgivningen –  i syfte att förhindra våld, ekonomiska sanktioner eller andra repressalier – det kan knappast påstås handla om ett uttryck för frihet. Ytterst handlar det om att hantera sin ofrihet.

Det kan mycket väl hända att det finns myndiga kvinnor i Sverige som på eget bevåg köper sig en fabricerad oskuld för att underlätta relationen till hederskulturen. Men att påstå att denna kvinna skulle göra detta utan att på något sätt vara tyngd av krav på kvinnlig renhet, sexuell dygd och duglighet – det faller på sin orimlighet.

WHO, UN Human Rights och UN Women menar att oavsett vilka kulturella anledningar till att en person efterfrågar en oskuldskontroll – så bör ingreppet inte ske då det strider mot universella mänskliga rättigheter och bidrar till att upprätthålla en ojämlik maktordning, där kontroll av kvinnor och flickor cementeras.¹⁸

Oskuldskrav – toppen av ett antidemokratiskt isberg

Den som envisas med att kulturrelativisera kan hävda att den nordvästeuropeiska, relativt avslappnade, synen på sex innan äktenskapet inte nödvändigtvis är bättre än andra kulturers syn på kvinnors sexualitet. Det är dock angeläget att poängtera att de oskuldsnormer som föranleder kontroller och ingrepp inte kan betraktas i ett vakuum, utan de är i allra högsta grad sammankopplade med andra frågor som rör liberala fri- och rättigheter, individens självbestämmande och demokratiska värderingar i allmänhet.

Organisationen Tjejers rätt i samhället (TRIS) publicerade 2018 en rapport, som belyser värderingar och livsvillkor bland ungdomar i Sverige som lever med kravet att förbli oskulder fram till giftermålet. Kartläggningen, som bygger på en enkätundersökning bland drygt 1 000 niondeklassare i Uppsala kommun, konstaterar skillnader mellan dem som upplever oskuldskrav, kontra dem som lever fria från dessa krav. Rapporten fastslår att ungdomar med oskuldskrav i större utsträckning

• är oroliga över att inte själva få bestämma över sin utbildning, sin fritid och sina vänner
• uppger att de inte själva har friheten att bestämma sin framtida partner

Bland ungdomar med oskuldskrav är det också vanligare med negativa attityder kring en rad fri- och rättigheter, såsom:

• Rätten till samkönade äktenskap
• Rätten till abort
• Lika rättigheter oavsett kön eller bakgrund
• Förbud mot könsstympning

Det finns alltså en rad skäl till att utmana oskuldsnormen. Abortmotstånd, aversion mot samkönade parrelationer och oskuldskrav är koncept som alla reflekterar en förlegad sexualmoral och  som underminerar individens rätt att själv bestämma över sitt liv, sin kropp och sin sexuella och reproduktiva hälsa och sitt välbefinnande. Och dessa attityder tycks på ett eller annat sätt ge näring åt varandra.

En verklighetsförankrad syn på oskuldsnormen – ingen vacker syn

Nalin Pekgul tycks som sagt efterlysa en mer verklighetsförankrad syn på oskuldskontroller och oskuldsoperationer som grundar sig i den verklighet som nu råder på många platser i Sverige, där klanledare och förlegade könsnormer har ett hårt grepp om kvinnors och flickors liv.

Verklighetsförankring är bra, men den som ämnar ta sig an frågan utan skygglappar bör även sätta sig in i verklighetsskildringar av hur oskuldsnormer och myter rent praktiskt tar sig uttryck – inte bara i Sydafrika eller Iran – utan även i svenska städer och småorter. Vågar man göra det bör man med fördel läsa Galaxia Wallins bok Fånge i hederns famn (Lava förlag 2019).

Kvinnor och flickor i Sverige har rätt att skyddas från förlegade normer som utgår ifrån att kvinnors och flickors värde primärt sitter i deras könsorgan…

Wallin, som är född i Syrien och har egna erfarenheter av hederskultur, intervjuar en rad unga kvinnor i Sverige vilkas liv trasats sönder av hedersrelaterat våld och förtryck i olika former. Mitt starkaste intryck från denna bok är historien om en kvinna som av sin mamma tvingas genomgå en oskuldskontroll inför sitt bröllop på en svensk ort. Trots att hon aldrig haft samlag med någon hävdar läkaren att hon minsann inte är oskuld, vilket föranleder stor vrede inom familjen. Läkaren erbjuder dock att (för en ansenlig summa pengar) organisera ett korrigerande ingrepp som han påstår ska utföras av en kollega.

Men i stället för att köra kvinnan till den påstådda kollegan för han henne till en lägenhet där hon upprepade gånger våldtas. Vid varje uppföljningstillfälle efter ”operationen” (som alltså aldrig genomfördes), våldtas kvinnan av läkaren, ibland med mamman intet ont anande i väntrummet utanför. Kvinnan berättar inget för någon – hur skulle hon kunna göra det? Mannen har redan stämplat henne som förbrukad. Om omgivningen hade fått veta att hon förbrukats ytterligare gånger – hur mycket är hon då värd på äktenskapsmarknaden?

WHO, UN Human Rights och UN Women uppmanade redan för flera år sedan världens regeringar att utforma och implementera lagar som förbjuder oskuldskontroller samt att åtala dem som bryter mot dessa lagar.¹⁹ Det är vad Sveriges nya regering nu vill göra. Kvinnor och flickor i Sverige har rätt att skyddas från förlegade normer som utgår ifrån att kvinnors och flickors värde primärt sitter i deras könsorgan och sexualliv, och som ser mödomshinnan som en handelsvara mellan familjer.