Mäns försök att vara autentiska borde bemötas med respekt

Toxiskt könlösa eller bara fåniga?

Programmet har mött negativa reaktioner i varenda tidning. Debattören Jan Emanuel går till storms mot en hotande ”toxisk könlöshet”. Annars är det mestadels kvinnor som skrivit. Kulturkritikern Saga Wallander tycker i GP att ”pappornas känslouttryck sker inom patriarkatets ramar på dess premisser”¹, medieprofilen Myra Åhbeck Öhrman menar i Arbetet² att de tre papporna gråter på bekostnad av mammorna. En mer positiv reaktion står  krönikören Nanna Olasdotter Hallberg för. Hon skriver i Expressen³ att de tre papporna är modiga, men också att de är så outhärdligt fåniga att det knappt går att kolla på.

Hade det gjorts med bara en gnutta ironi så skulle det inte ha varit så där plågsamt pinsamt som landets kulturkvinnor tycker.

Jag håller inte med. Jag ser tre personer som söker efter mening, som bär på smärta och kanske även – som mina killkompisar menar – mer eller mindre mörkt bagage. Nu vill de ta reda på hur man, med betoning på man, ska kunna leva det här livet. Det är längtan efter autenticitet, och det är inte alls fånigt, på sin höjd bara rätt ospännande. Visst finns det inslag med komisk effekt, som en av killarnas entusiasm inför att ha en ”kakaoritual”. Det finns en nyvaken naivitet i det som säkert är helt outhärdlig om man själv vinnlägger sig om att inte vara en tönt. Att vara en tönt är livsfarligt, framför allt som man, och ett enkelt recept till att bli en tönt är antagligen att utföra en ”kakaoritual”.

Kanske är det egentligen inte att utföra kakaoritualen som är det töntiga, utan att så gärna vilja göra det. Hade det gjorts med bara en gnutta ironi så skulle det inte ha varit så där plågsamt pinsamt som landets kulturkvinnor tycker. Men de tre papporna har ingen distans, inte som kulturarbetarkillarna jag sitter med på restaurangen. Diskussionen blir hetsigare och hetsigare, utan att jag riktigt förstår varför. Jag förstår inte exakt vad det är som är så hemskt med de tre papporna. Men vi verkar ha kommit in på ett sår, och det verkar blöda.

Kulturkillen vågar inte skriva om de tre papporna

Vad är det för sår? Författaren Gunnar Ardelius skriver i DN Kultur⁴ om en intimitetskurs han åker på och om hur han tacklade mansrollen som tonåring: ”Det enda progressiva för en ung man verkade vara att ta ett steg tillbaka och lägga band på sina mest pinsamma symptom”. Om män på ett kollektivt plan har lagt band på sin pinsamhet, så blir det förstås upprörda känslor när det kommer tre pappor som inte förstår eller accepterar hur man ska bete sig, som börjar prata om att ”vilja bli fria”.

Med mobbningsmetoder vill man då pådyvla dem att också lägga band på sig. De tre papporna får ändå lite distans efter att en video de spelar in blir viral, och de dränks i hånfulla kommentarer. Då ser de sig själva utifrån och blir lite generade.

Jag är glad att jag inte är en man, för jag tror inte jag hade klarat av den där balansgången, och jag tror att många män innerst inne kämpar med den – och att det är det som märks i den hetsiga diskussionen med kulturarbetarkillarna.

Velourpappan blev vildman blev kakaodrickare

Några dagar senare sitter jag på en ny restaurang med två nya kulturkillar. En av dem säger att han har funderat på att skriva något om de tre papporna men att han aldrig skulle göra det, för det är för fånigt. Att överhuvudtaget prata om manlighet är att hamna på fel sida.

Och min första tanke när jag läser Gunnar Ardelius långa artikel om intimitetskursen, är just att det är fånigt.

Frågan om hur en man ska vara, vad som finns mittemellan det mjuka och det hårda, är inte ny. I en bästsäljare av poeten och författaren Robert Bly, Järn-Hans: En bok om män från 1990 beskriver författaren hur 50-talets man skulle vara hård och dominant, medan det på 70-talet kom ett mjukt manlighetsideal. Lösningen är, enligt Bly, att hitta sin inre vildman, som varken är passiv eller macho. Kanske kommer de tre papporna att hitta dit så småningom.

Som Ardelius skriver i sin text: ”Den gamla mannen var på väg att dö men den nya var ännu inte född.” Vem är den nya mannen? Ett sökande efter honom, töntigt eller ej, borde bemötas med respekt, inte hån. Och kulturkvinnorna som är så snabba med att döma kanske också borde åka på retreats.