Bokslut över mannen som gjorde Kina stort igen

Jiang förstod vinken och valde att satsa hårt på den ekonomiska utvecklingen av storstäderna som länge försmäktat i skuggan av landsbygdens uppsving under åttiotalet. Det var en av orsakerna till proteströrelserna i storstäderna 1989. I detta arbete kunde Jiang luta sig mot partihöjdare som han arbetat med under sin tid i Shanghai. När Zhu Rongji tillträdde som Jiangs premiärminister 1998 ökade reformtakten ytterligare. Statsägda företag omstöptes i rask takt och uppemot 60 miljoner anställda som arbetat i den statliga sektorn avskedades. 2001 kröntes reformpolitiken med Kinas inträde i världshandelsorganisationen (WTO), vilket banade väg för Kinas ekonomiska dominans som vi känner den idag. Den snabba ekonomiska utvecklingen lämnade också efter sig ett arv av utbredd korruption på både nationell och lokal nivå, något som Xi Jinping gjorde en stor poäng av att bekämpa så snart han kom till makten.

Jiang satsade på nationalism och släppte in kapitalister i partiet

Jiang skyndade på avpolitiseringen av det kinesiska samhället och vinnlade sig om att främja nationalismen som enande kraft och alternativ till marxismen. I början på nittiotalet lanserade Jiang den ”patriotiska utbildningskampanjen” för att strömlinjeforma folkopinionen i historiska och territoriella frågor. Han breddade kommunistpartiets maktbas och öppnade upp partiet för nya sociala grupper, som kapitalägare och entreprenörer, vilket stred mot partiets självbild som arbetarnas och böndernas parti. För att rättfärdiga denna innovation anlitades akademikern Wang Huning för att formulera teorin om ”de tre representationerna”. Enligt denna teori representerar Kinas kommunistiska parti (1) de avancerade produktivkrafternas utveckling i Kina, (2) den avancerade kulturens inriktning i landet och (3) den överväldigande majoriteten av det kinesiska folkets intressen.

Wang har sedermera stannat kvar i rollen som partiets chefsideolog och tronar idag i politbyråns ständiga utskott. Även om det intellektuella klimatet fortfarande var relativt öppet under Jiang Zemin kunde han slå hårt mot ideologiska hot, vilket den buddhistiska sekten Falungong fick erfara 1999. Jiang vred också åt de ideologiska tumskruvarna mot minoritetsregionerna och hävdade kommunistpartiets vetorätt i religiösa frågor, som valet av Panchen Lamas reinkarnation 1995.

Tog tillbaka Hongkong från britterna och spände musklerna mot USA

Ambitionen att ena alla kinesiska territorier under Folkrepubliken Kina har väglett alla kinesiska ledare sedan 1949 och Jiang var angelägen om att bli den som förverkligade Deng Xiaopings slagord ”ett land två system”. Peking betraktar Taiwan som en utbrytarprovins och när det första demokratiska presidentvalet hölls på ön 1996 svarade Jiang med aggressiva militärövningar. USA skickade hangarfartyg till området och spänningen i Taiwansundet ökade till den högsta nivån på drygt trettiofem år. Elaka tungor hävdade att Jiangs stridslystna hållning var ett sätt för honom att uppväga sin brist på militär erfarenhet, något som låg honom i fatet som ordförande i den centrala militärkommissionen och landets överbefälhavare.

Han skruvade även upp tonläget inför Hongkongs återbördande till Kina 1997 och motarbetade resolut den siste brittiske guvernören Chris Pattens demokratiska reformer. Så snart som de forna kolonialherrarna stigit ombord på den kungliga yachten Britannia (vilken är ett tema i den femte säsongen av Netflixserien The Crown) såg Jiang till att riva upp Pattens reformer och svära in nya lojala ledare för det speciella administrativa området Hongkong.

Till exempel gillade han att tala engelska när tillfälle bjöds och kunde ibland ses sjunga karaoke med världsledare.

Trots sina hårda nypor blev Jiang aldrig en totalitär ledare och han tvingades samsas med andra rivaler under hela sin tid som statschef. Som ingen annan kinesisk styresman vare sig före eller efter honom visade Jiang en uppriktig önskan att vara omtyckt och han älskade att koppla på sin karisma när han tog emot gäster. Till exempel gillade han att tala engelska när tillfälle bjöds och kunde ibland ses sjunga karaoke med världsledare. Han framstod stundtals nästan som en primadonna, vilket gav honom en mänsklig, om inte komisk, aura. Det fanns också en allvarlig klangbotten i Jiang Zemins charmoffensiver, då han ville frammana en bild av ett självsäkert Kina som vågade stå emot utländska påtryckningar. Således ställde Jiang upp på intervjuer för amerikanska journalister och han tvekade inte att debattera mänskliga rättigheter med USA:s president Bill Clinton i direktsändning i kinesisk TV under presidentens statsbesök i Kina 1998.

Too young, too simple, sometimes naive!

Han drog sig inte heller för släppa sargen och improvisera sina framträdanden när så krävdes. Ett av de mest emblematiska ögonblicken, som nu cirkulerar på sociala medier, är ett klipp från 2000 där Jiang läxar upp en grupp journalister från Hongkong som ställt frågor om hur det framtida ledarskapet för regionen kommer att se ut. Han håller en lång utskällning mot journalisterna på kinesiska, kantonesiska och engelska som avslutas med de numera bevingade orden “Too young, too simple, sometimes naive”. Även om hans auktoritära inställning inte är särskilt uppseendeväckande i sig så skulle ingen kinesisk politiker idag ta risken att improvisera på det sättet.

När det blev dags för Jiang att släppa fram en ny generation ledare ville han inledningsvis inte maka på sig och ledarskiftet till Hu Jintao fullbordades inte förrän 2004–2005, då Jiang slutligen lämnade ifrån sig posten som ordförande i militärkommissionen. Han kom dock att utöva ett starkt inflytande flera år framöver genom den så kallade ”Shanghai-klicken. Namnet på grupperingen är en smula missvisande eftersom varken Jiang eller de flesta av hans närmaste medarbetare kom från staden. Jiang själv föddes i norra Jiangsu-provinsen och släkten härstammar från Anhui, två regioner som infödda shanghaibor av gammal hävd ser ned på. Sant är dock att Jiangs nätverk varit inflytelserikt i kinesisk politik långt efter hans ofrivilliga pensionering och flera Jiang-lojalister har avpolletterats under uppseendeväckande former.

Det återstår att se om Jiang Zemins död kommer att utlösa en proteströrelse på samma sätt som skedde när Maos premiärminister Zhou Enlai och reformatören Hu Yaobang avled 1976 respektive 1989. De båda sistnämnda var partiveteraner från den Långa marschens legendariska dagar (1934–1935) under inbördeskriget och tillhörde därför en helt annan division än Jiang. Även om de på intet sätt var några liberala demokrater var de på många sätt tragiska figurer som dog med stövlarna på. Zhou Enlai förvägrades cancerbehandling av Mao och bestals därmed på ett par produktiva år av sitt liv. Hu Yaobang avsattes som generalsekreterare 1986 och avled i en hjärtattack på ett politbyråmöte tre år senare. Jiang besitter inte ett uns av deras tragiska heroism och kunde som pensionär se tillbaka på ett händelserikt liv. Frågan om huruvida Jiang Zemin kommer att lyckas med att bli ihågkommen som en ikonisk ledare handlar mer om att han representerar en tid som för många kineser i efterhand ter sig mer uthärdlig än dagens Kina. Under Jiangs tid vid makten fanns det fortfarande hopp om att samhället skulle kunna bli något större än staten och att ett genuint civilsamhälle skulle växa fram. Idag finns det mycket litet kvar av de förhoppningarna.