Partiledardebatten: Det förutsägbara lugnet före stormen?

När det sedan faktiskt blev något av den, en regering alltså, orkade varken partier eller väljare riktigt ladda om. Inte ens ett EU-val har ändrat på den saken.

Alla säger det de borde, tonläget är inte sällan högt, men ingenting fäster på allvar. Det finns inget momentum, vare sig till vänster, till höger eller i den självutnämnda mitten.

Opinionen är som den är. Liberalerna brukar säga att de straffats för januariöverenskommelsen, men inte ens det stämmer. L tappade sina procent redan under fördröjningsspelet i höstas. Det enda som verkligen hänt ute bland väljarna är ett på det stora hela meningslöst rännande mellan Moderaterna och KD.

En déjà vu från en enklare tid

Kanske var detta det mest bekanta med dagen: Det kändes precis som motsvarande föreställning i juni 2015.

Då kunde partierna se tillbaka på en höst, vinter och vår med regeringsskifte, budgetkaos, extravalshot, decemberöverenskommelse och sedan ett par utrikespolitiska kriser. Därefter hade allt lugnat ned sig och en ny lunk inträtt. I partiledardebatten bråkades det lite pliktskyldigt om kärnkraft och sommarskola, och sedan önskade man varandra glad sommar.

Partierna såg fram mot en efterlängtad semester. De skulle landa på fötterna och komma tillbaka med ny kraft i de roller de stakat ut åt sig själva för resten av mandatperioden.

Det blev som det blev med det. Några månader senare hade händelser i omvärlden och på hemmaplan förändrat svensk politik i grunden, och ingen landade på fötterna igen under hela mandatperioden.

Kan något liknande hända igen?

Kommunerna är också Sverige

Tecken i skyn saknas inte. Den grova kriminaliteten har låtit tala om sig ännu mer än vanligt här i början av veckan. I måndags slog Lärarnas riksförbund larm om att en tredjedel av ungdomarna slås ut från gymnasiet. Det största molnet lär dock vara ekonomin.

Det går bra för Sverige, säger statsministern ofta, men det beror lite på vad man lägger i begreppet. Ute i de kommuner som ska bygga Stefan Löfvens folkhem för 2000-talet är det på allt fler håll djup ekonomisk kris, trots att konjunkturen har varit god i många år. Det flaggas för kraftiga skattehöjningar och nedskärningar i välfärden, inte sällan i kombination. I höst ska nya budgetar läggas.

Januariöverenskommelsen har inte tagit höjd för det, men Stefan Löfven vet redan bättre än de flesta att om karta och verklighet inte går ihop är det verkligheten som vinner.

Efterfrågan på åtgärder kommer inte att ta paus över valet 2022, för att respektera ett förhandlingsresultat. Men vad händer då?

Jan Björklunds sista show

Dagen tillhörde annars och för ovanlighets skull Liberalerna. Jan Björklund gjorde sitt sista riksdagsframträdande som partiledare och tackades traditionsenligt av med presenter från de övriga.

Stämningen var god, med två mindre undantag: När Björklund påminde om att han och Stefan Löfven kampanjat ihop för euron en gång i tiden, och när det visade sig att Centerpartiet och SD hade med sig likadana presenter (varsin blå skjorta).

Jan Björklund kan summera ett aningen komplext politiskt arv. Ingen kan ifrågasätta att han som få andra verkligen har vunnit debatter: Hans problemformuleringar om skolan, försvaret, polisen, hederskultur och utanförskapsområden ifrågasätts numera av få.

Björklund fick sitt politiska genombrott när han tog strid mot den ”socialdemokratiska flumskolan” och dess kepsar i klassrummet. Dagen före hans avtackning var utbildningsminister Anna Ekström (S) ute och pratade om behovet av mobilförbud. Också en avskedspresent.

Debatt är inte verklighet

Att vinna debatten och att vinna verkligheten är dock olika saker. Inte ens Jan Björklund själv skulle nog hävda att vare sig utanförskapet, tryggheten, försvaret eller ordningen i skolan har tagit dramatiska steg i rätt riktning under hans kvartssekel i toppolitiken.

När politiken väl startar om efter sommarlekarna är det där någonstans som utmaningen ligger för Jan Björklunds efterträdare. Och för alla andra i partiledarkretsen, kan man nog tillägga.