Jag minns mitt första tvångsomhändertagande

Det vaga hotet

Jag agerade som en skicklig och kompromisslös utredare. Flickan placerades i en tillfällig familj. Men det gick inte bra. Hon rymde. Hon blev placerad igen, den här gången lika tillfälligt fast på ett HVB-hem. Hon levde ett farligt liv där hon rymde hem till den mamma som inte kunde skydda henne mot broderns grova misshandel. Det samhället kunde erbjuda var inte lika attraktivt som den familjära familjen.

Mamman var omöjlig att samtala med. I ett samtal uttalade hon något som jag än idag är osäker på om det var ämnat som ett hot eller inte. Citat är, något förkortat: ”Om något händer, då mina händer i din hals.”

Var det ett hot? Hade tolken felöversatt? Var det ett talesätt som jag tolkade alltför bokstavligt? Jag behövde inte ta ställning själv. Min handlingskraftiga chef anmälde händelsen till polisen. Jag förhördes. Mamman förhördes. Polisen kunde inte bevisa uppsåt. Så fallet lades ner. Kvar blev jag med ett personlarm. Och ett ärende att handlägga.

Det värsta med hotet var att inte veta hur många som stod bakom det. Hur stor del av släkten och i vilka städer? Var kunde jag gå säker och var fanns det faror? Jag tänker på filosofen Zygmunt Baumans term ”flytande rädsla” (som också är titeln på en bok av honom). Vem var nu ansvarig för skyddet mot det oklara hotet?

När nu flickan själv tog risker genom sina rymningar fanns det risk att något faktiskt skulle hända henne.

Hotet fanns där ute (eller inombords) som något vagt och samtidigt reellt, lite som en giftig gas man bara kan omfamna med förnuftet, eller som det mer abstrakta hotet från klimatförändringarna.

Om det nu var ett hot … Det kanske helt enkelt var fördomar och okunskap om språkanvändning?

Det otäcka var att villkoret mamman hade (”om något händer …”) inte var en osannolik risk beträffande den trettonåriga flickan. HVB-hem erbjuder en institutionsmiljö och det är ofta mycket personal i omlopp, inget ställe som man placerar barn i under en längre tid. Och när nu flickan själv tog risker genom sina rymningar fanns det risk att något faktiskt skulle hända henne.

Flickan ville helt enkelt inte vara placerad. Mamman ville ha hem henne. Men det fanns våld i hemmet. Vad gör man i ett sådant läge? Jag vill inte påstå att socialtjänsten som regel är undfallande inför problemet med hedersförtryck. Men det som kan inträffa är att “verktygslådan” töms ut, och då står man ju med någon slags undfallenhet i alla fall, som beror på att man inte har de rätta verktygen.

Hedersvåldet blev ”vanligt familjevåld”

När ärendet gick från ”utredning” till “insats”, det vill säga flyttades från mig till en ”insatshandläggare”, blev det solklara hedersärendet omprövat och fick en annan etikett. Till min förtret – och kanske till min sårade stolthet – ifrågasattes det att våldet hade med “hederstänkande” att göra. Det kanske var vanligt familjevåld? Detta trots att jag och min chef till och med kallat in en specialutbildad jurist som drev ärendet som hedersvåld i Förvaltningsrätten.

Socialtjänsten bröt nu sin tidigare linje. Vi slutade försöka placera henne. Flickan fick flytta hem med det som kallas ”insatser i hemmet”, det kan handla om regelbundna besök av socialsekreterare. Trots att beprövad erfarenhet visar att hedersförtryck inte låter sig “botas” lättvindigt med enkla hemgångskontrakt där familjerna lovar att förändra sig.¹

Jag som utredande socialsekreterare blev bedrövad. Hade jag ansträngt mig förgäves? Hade jag rent av blivit hotad förgäves? Skulle flickan planteras i sin tidigare skadliga miljö som jag dyrköpt hade ansträngt mig för att rädda henne undan? Till förtreten hörde också att insatshandläggaren som tagit över ärendet hade många medaljer på sitt bröst, hon hade många ansvarsuppdrag och därtill specialkompetens inom ”heder”; hon åtog sig ofta nya specialuppdrag och satt med i olika grupper som skulle implementera nya arbetssätt. Ändå tog hon den enkla vägen ut i mitt hedersärende.

Jag minns hur i stort sett hela min arbetsgrupp satt samlad i ett rum för att diskutera ärendet. Alla var inkallade utom jag. De försökte få bukt med ärendet och med flickans beteende. Efter mötet sade vår familjehemssekreterare: ”Vi vet inte vad det är.”

Okej. De visste inte vad flickans problematik var … men jag visste. Vår jurist visste. Och ändå var jag inte inkluderad i rummet. Man arbetade nu med andra arbetshypoteser. Kunde flickan ha någon diagnos?

Flickan skickades tillbaka in i hederskulturen

Hur gick det sen för flickan som vi tvångsomhändertog? Mamman lyckades så småningom få ut brodern som hade misshandlat dottern ur sin lägenhet. Om man skulle gå på min kollegas linje, hon med de många medaljerna, borde nu våldsproblematiken upphöra.

Dokumentationen vittnade om att mamman och min kollega samtalade mycket om flickans problematiska, utåtagerande beteende i skolan. Jag tyckte min kollega var naiv. Men naivitet kan ibland vara ett sätt att bibehålla en bra relation till sina klienter. Kanske var hon strategisk?

Det dröjde några månader, och flickan började återigen uttrycka att hon blev kontrollerad hemma. Hon fick inte gå till fritids för sin mamma. 

Våldet må ha upphört, men hedern satt kvar i familjesystemet. 

Och hur gick det för kollegan, hon som hade bedömt situationen undfallande, som ”vanligt familjevåld” när det i själva verket var det mer elakartade hedersvåldet? Det gick bra. Hon gick vidare till ett nytt jobb i Myndighetssverige som expert på det som kallas “mäns våld mot kvinnor”. Ett fint uppdrag som hon med rätta var mycket stolt över när hon slutade.