Fotboll mellan politik och religion

En annan aspekt är hur länder på arabiska halvön använder sport som ett instrument i syfte att öka sitt politiska inflytande och bättra på sitt internationella rykte. Skälen till de sportsliga satsningarna varierar, men sammanfattningsvis kan sägas att Qatar och Bahrain använder sport för att stärka sin roll internationellt i syfte att framstå som självständiga stater. Förenade Arabemiratens fokus rör profileringen av landet som ett semesterparadis och ett centrum för internationell handel. Saudiarabiens ambition med idrottsliga satsningar drivs av viljan att visa upp en progressiv sida av landet internationellt och att samtidigt stärka regimens ställning. I vilken utsträckning länderna lyckas i dessa strävanden är kanske för tidigt att uttala sig om.

Politik och sport i sökandet efter legitimitet

I beskrivningar av detta används ofta de engelska uttrycken ”soft power” och ”sportwashing”. Fotboll har sedan sporten etablerades under andra halvan av 1800-talet varit kopplad till politiska ambitioner och intressen.

I Mellanöstern är fotboll förknippat med starka känslor, men sporten är även en källa till nationell stolthet. Fotboll introducerades i Mellanöstern när det brittiska imperiet tog kontroll över Suezkanalen 1882. Precis som i andra koloniserade områden var fotboll till en början reserverat för européer. Efterhand blev fotboll en introduktion till europeisk kultur och ett instrument i kolonialismens tjänst, där avsikten var att ge lokala befolkningar lektioner i moral, disciplin och enighet. Ungefär på samma sätt som fotboll och annan idrott avsåg att disciplinera brittisk arbetarklass under slutet av 1800-talet.

Av de 32 lag som nu deltar i VM kommer fem från Mellanöstern; Iran, Marocko, Qatar, Saudiarabien och Tunisien. Andra landslag i regionen av god kvalitet är Algeriet, Egypten och Turkiet.

Fotbollsmatcher förknippas ibland med politiska manifestationer och en fotbollsstadion kan i en repressiv stat vara en arena för protest. Uppmärksammad såväl i forskning som i media är den roll fotbollssupportrar spelat i protester och uppror sedan den arabiska vårens start i slutet av 2010. De mer kända exemplen är supportrarnas roll i den egyptiska revolten från 2011, protesterna vid Gezi-parken i Istanbul under 2013 och i de politiska protester som startade i Algeriet under 2019. I de två förstnämnda exemplen från Egypten och Turkiet var fansen centrala i organiseringen av protester, men även i konfrontationen med poliser eftersom de hade en erfarenhet av att regelbundet vara i konflikt med polis- och säkerhetsstyrkor. I Algeriet liksom i andra länder i Mellanöstern har fotbollsstadion blivit arenor för protester mot försämrade sociala och ekonomiska livsvillkor.

Turkiet – fotboll med målet att islamisera samhället

I Turkiet är landets president Recep Tayyip Erdogan känd för sitt fotbollsintresse. Hans personliga karriär som fotbollsspelare är omdiskuterad, men Erdogan spelade amatörfotboll på en relativt hög nivå i unga år.

Fotboll i Turkiet är i dag genomkommersialiserad och kännetecknas av en utveckling som följt den turkiska ekonomins såväl uppgång som nedgång. Erdogan har invigt nya stadion och haft ett finger med i utvecklingen av en fotboll som i dag verkar i ett samspel mellan företag, regim, politik och klubbar där korruption genomsyrar mycket av verksamheten. President Erdogan är en ofta sedd gäst vid kändisbröllop. Vid den tysk-turkiske tidigare Arsenalstjärnan Mesut Özils giftermål 2019 med den förra fröken Turkiet, Amine Gulse, var presidenten själv bestman. Özil, Manchester Citys Ilkay Gündogan och Cenk Torsun, vid denna tid i Everton, gav även sitt stöd till Erdogan vid ett möte i London inför hans återvalskampanj 2018. Erdogans närhet till djupt troende spelare som Mesut Özil är en del av den islamiseringspolitik som drivs av presidenten och det styrande Rättvise- och jämlikhetspartiet (AKP). Förutom den legitimitet som Özil ger den sittande presidenten fungerar han som en förebild för hur man kan vara såväl from muslim som fotbollsspelare.

Fotbollens ställning i Turkiet gör att sporten inte kan lämnas utanför islam.

Stora grupper inom de tre ledande klubbarna i Istanbul – Besiktas, Fenerbache och Galatasaray – är inte alltid enkla att tämja, utan står ofta emot Erdogans och Rättvise- och jämlikhetspartis politik. De står för ett sekulärt perspektiv och är en motkraft till presidentens strävan att islamisera samhället.

Erdogans och hans partis ambition är djupgående. Målet är att det offentliga livet i Turkiet ska genomsyras av islam. Människor ska islamiseras även på de ytor i samhället dit lagstiftningen inte når. Det är på det sättet som försöken från regimens sida att skapa islamiska normer för kultur, vardags- och fritidsliv samt sport ska uppfattas.

Fotbollens ställning i Turkiet gör att sporten inte kan lämnas utanför islam. Erdogan, AKP och personer kopplade till honom har varit involverade i etableringen och framgången för klubben Istanbul Basaksehir. Deras fans i supportergruppen ”1453” – året då osmanerna erövrade det bysantinska Konstantinopel, sedermera Istanbul – säger uttalat nej till våld och konsumtion av alkohol i samband med matcher. De utgör en del av en politisk strategi som syftar till att skapa vardagliga islamiska normer som styr hur människor lever sina liv – även som fotbollssupportrar.

Fotboll i Turkiet är följaktligen inte en företeelse som endast skänker glans åt Erdogans affärsnätverk genom ekonomiska vinster och allianser, utan även en del av det styrande AK-partiets strategi att omforma samhället i en islamisk riktning. Istanbul Basaksehir har inte heller några dam- och flicklag.

Iran – fotboll som problem och propagandaverktyg

Iran påminner om Turkiet i politiseringen och islamiseringen av nationalsporten. FIFA och den asiatiska fotbollsfederationen har kritiserat den iranska regimens inblandning i ledningen av landets toppklubbar. Liksom i Turkiet är klubbar i dag sponsrade av statsägda eller med staten lierade företag. Revolutionsgardister sitter i fotbollsklubbars styrelser. Iran följer alltså den globala ekonomiska utvecklingen av fotbollen och sport har under senare årtiondena blivit en del av den islamiska republikens internationella propagandapolitik.

Ayatollah Khomeini uttalade redan tidigt i republikens historia sin beundran för sporthjältar och menade att dessa skulle verka till förmån för den islamiska revolutionens ideal. Samtidigt var den islamiska republikens förhållande till sport initialt tvehågset och den högsta fotbollsligan var inställd under kriget mot Irak 1980–88. Staten ansåg sig helt enkelt inte ha råd med toppfotboll under brinnande krig. Ytterligare skäl för detta var dels att flera sporter kopplades samman med den tidigare shahens styre, dels den klassiska diskussionen bland muslimska lärde om att riskerna med att engagera sig i fotboll är om den blir en passion som är viktigare än att praktisera islam.

Är fotboll ens förenligt med islamisk teologi och praktik? Frågan är omdiskuterad bland såväl shia- som sunnimuslimer. Eftersom sporten är en modern företeelse finns inget entydigt svar i Koranen på frågan. Muslimska ledares svar kan delas in i tre synsätt. Enligt det strängaste perspektivet förbjuds fotboll, både att utöva och beskåda. Motivet är att fotbollens tendens att engagera åskådare och utövare gör att dessa försummar sina religiösa plikter. I det andra synsättet villkoras fotboll. Fotboll är okej så länge man inte försummar sina religiösa åtaganden. Ett argument är att fotbollsspelande är bra för muslimers hälsa och lär ut en god moral samt förbättrar förmågan att samarbeta. Enligt det tredje synsättet är fotboll individens eget val och inte något som har med religion att göra.

Det är förbjudet för kvinnor att gå och se en fotbollsmatch.

Under 1990- och 2000-talen återhämtar sig iransk fotboll. Segern mot USA i VM 1998 var historisk. Vinsten mot landets främsta fiende blev en internationell propagandaseger. Numera är herrlandslaget starkt, rankat på 20:e plats i världsfotbollen av FIFA, och har trots avsaknaden av internationella storstjärnor kvalificerat sig till tre raka världsmästerskap. Frågan för iranska ledare rör inte längre om fotboll ska tillåtas eller inte, utan snarare att begränsa fotbollens makt. Regimen och personer som stödjer den islamiska republiken kontrollerar supporterklubbar. Ett mål är att fotbollsmatcher inte ska bli arenor för protester mot islamiska republikens politik. Supportrar får gärna slåss med varandra före och efter matcher så länge det inte kombineras med opposition mot den islamiska republiken.

Det är förbjudet för kvinnor att gå och se en fotbollsmatch. Det internationella trycket har varit hårt på Iran att upphäva förbudet, och eftergifter har gjorts sedan 2019 genom försäljningen av ett begränsat antal biljetter till herrlandslagets, ”Team Mellis”, matcher. Detta sedan en ung kvinna begått självmord efter att ha dömts till sex månaders fängelse för att förklädd ha försökt gå på en match med hennes favoriter Teheranlaget Esteghlal. På grund av lagets blåa tröjor kallas Sahar Khodayari för ”Blue Girl”. Protesterna kring hennes tragiska bortgång vid 19 års ålder nådde inte samma proportioner som de nu pågående protesterna. Men de aktioner som utlöstes av Blue Girls död är en föregångare till den senaste tidens revolt där förtrycket mot kvinnor står i fokus.

Den iranska damfotbollen började i blygsam skala på 1970-talet. Den upphörde efter den iranska revolutionen 1979, men startades igen i början av 1990-talet genom futsal som spelades främst på universiteten. År 2007 startades den inhemska serien och ett damlandslag har funnits sedan 2010. Sedan omstarten på 1990-talet spelar kvinnor fotboll i en islamisk sportdräkt. Att spela i hijab tilläts till en början inte av FIFA, men efter förhandlingar godkändes spel i hijab från 2014. I dag rankas det iranska damlandslaget på 69:e plats på FIFA:s världsranking och laget är kvalificerat för de asiatiska mästerskapen 2022.

Kvinnor som vill gå på fotbollsmatch ifrågasätter den genusordning som är ett fundament i islamiska republikens islamtolkning. De nuvarande protesterna mot denna ordning har uttryckligen fått stöd bland profiler inom Irans fotbollsvärld som den tidigare stjärnan Hossein Mahini som nyligen lär ha gripits av säkerhetstjänsten i Iran. En annan tidigare stjärna, Ali Karimi, som bor i Dubai, och en av dagens stjärnor, Sardar Azmoun, har tillsammans med det iranska landslaget stött protesterna.

Fotbollens starka ställning i Iran gör att stödet från fotbollsstjärnor ger upproret legitimitet och ett moraliskt lyft. Röster bland de protesterande har även fört fram kravet att det iranska landslaget bör bojkotta VM i Qatar. Iranska ledare är naturligtvis kritiska mot de uttalanden som gjorts av spelare och tanken om en bojkott och försöker nu stoppa landslagets fans från att resa till Qatar. Landets ledning vill utnyttja fotbollen dels nationellt genom att flytta fokus från protester till fotboll som enande faktor, dels som ett verktyg i den internationella propagandan.

Libanon – fotboll som en del av identitetspolitiken

I Libanon präglar Beiruts dominerande ställning landets fotbollskultur, precis som den religiösa och etniska splittringen. Sport i Libanon speglar landets unika politiska kultur där det mesta styrs utifrån ifrån etniska och/eller religiösa identiteter. Inom fotbollen får systemet till följd att bland de tolv lagen i högsta divisionen finns fyra klubbar som kan beskrivas som shiitiska, tre ses som sunnitiska, tre är drusiska, en är grekisk-ortodox och en klubb är maronitiskt kristen.

Klubbarna har sin geografiska hemvist i områden som domineras av respektive etnicitet. Under 2000-talet har våldsutbrott och risken för att fotboll ska utlösa konflikter mellan olika grupper medfört att åskådare sedan 2005 till och från har förbjudits tillträde till arenor. Matcher har följaktligen spelats utan publik under flera säsonger och i oktober 2019 blev den libanesiska ligan uppskjuten på grund av oroligheter. Under oroligheterna i slutet av 2019 var fotbollsfans delaktiga.

Till skillnad mot Iran är fotbollsfans i Libanon sällan kontrollerade av klubbar eller säkerhetstjänster och protesterna riktar sig även mot klubbledningar eftersom de ofta tillhör Libanons politiska och ekonomiska elit. I likhet med Algeriet har också sånger från fotbollens läktare i Libanon blivit en del av protesterna mot sociala orättvisor och korruption.

Två beirutklubbar som visar på fotbollens roll i Libanon är al-Nejmeh och al-Ahed. Den förstnämnda, al-Nejmeh, är en av de äldre och klassiska klubbarna i libanesisk fotboll. Den andra, al-Ahed, bildades 1964 och har sin storhetstid under senare år med åtta titlar sedan 2008. Al-Nejmeh bildades av sunnimuslimer och druser i Beirut 1945. Deras fans består till största delen av sunni- och shia-muslimer från centrala Beirut, men klubben vill gärna beteckna sig som libanesisk och pekar på att de har supportrar från alla religiösa och etniska grupper i landet. Supportrarna är i huvudsak vad som brukar beskrivas som arbetarklass och de står i ekonomiskt och socialt hänseende långt från den elit som styr klubben. Ledningen tillhör alltså den sunnimuslimska eliten och utgörs av intressen inom politik och affärsliv som är kopplade till familjen Hariri, en av de ledande familjerna politiskt och ekonomiskt i landet. Genom att sponsra klubbar ekonomiskt kan politiker som Saad Hariri tillskansa sig röster bland sunnitiska väljare. Det finns gott om motsvarande exempel även bland kristna grupper.

Al-Ahed är en klubb från det shiadominerade Dahiehområdet i södra Beirut och med starka kopplingar till shiarörelsen Hizbollah. I Libanon fungerar Hizbollah som en stat i staten genom sin starka ställning såväl politiskt som militärt genom rörelsens beväpnade milis. Förutom att fungera som ett politiskt parti med en beväpnad milis har Hizbollah även byggt andra samhällsinstitutioner som ett bankväsende, skolor, TV-kanal, museum och säkerhetstjänster.

Det är i detta sammanhang som fotbollslaget blir en komponent vars framgångar visar Hizbollahs styrka i det libanesiska samhället. Fotbollslaget som delar färg med Hizbollah har som huvudsponsor haft den av rörelsen ägda TV-kanalen al-Manar. Hizbollahföreträdare har även innehaft poster inom klubben och ledaren för rörelsen, Hassan Nasrallah, har uttryckt sitt stöd för al-Ahed, som även har kopplingar till andra shiitiska fotbollsklubbar i Mellanöstern. Klubben har alltså stöd i en större religiös gemenskap. Genom sin internationella verksamhet blir klubben en brygga mellan Libanons shiamuslimer och shiagrupper i exempelvis Irak.

Fotboll som förändringsfaktor

De ekonomiska förutsättningarna för fotboll i Mellanösterns olika länder varierar stort. Avståndet mellan den genomkommersialiserade turkiska ligan och den utfattiga libanesiska fotbollen är stort även i en tid när Turkiets ekonomi försämras. Men ekonomisk styrka är inte allt. Traditioner, minnen av framgångar och förluster, supporterkultur och allt det som fans förknippar med sin klubb tar lång tid att bygga upp. I Qatar hyrs migrantarbetare in för att mot betalning agera supportrar till klubbar i ligamatcher. I Förenade Arabemiraten och Saudiarabien har fotbollen kommit längre i en strävan att skapa traditioner och fans för olika lag stödjer sina klubbar.

I Iran har landets försämrade ekonomi även påverkat fotbollens utveckling och landets klubbar är inte längre lika framgångsrika internationellt som tidigare. Oavsett hur ekonomi och fotboll diskuteras i Mellanöstern är det emellertid tydligt att fotboll i Mellanöstern följer samma utveckling som i resten av världen. Ekonomi blir allt viktigare och fotbollens betydelse blir allt större.

På ett socialt plan har betydelsen av fotbollen ökat i alla Mellanösterns länder. I samspel med migration har fotbollens globalisering gett turkiska klubbar som Besiktas, Fenerbahce, Galatasaray och Trabzonspor stora supporterskaror i Europa. Likaså följs iranska Esteghlal och Persepolis av miljoner anhängare utanför Iran och nordafrikansk fotboll följs av migranter i främst Frankrike. Sporten blir en länk till människors härkomst.

Allt fler tolkningar av muslimska religiösa auktoriteter ser fotboll som en möjlighet för den religiösa riktningen att engagera människor…

Samtidigt ger fotboll människor, främst män, en möjlighet att uttrycka protester och en frustration över de egna sociala, ekonomiska och politiska villkoren. Eftersom sporten är en stark social kraft är den betydelsefull för stater, politiska rörelser, etniska och religiösa grupper som ett verktyg för mobilisering. Den kan, som i Iran, bli ett hot mot det som den islamiska republiken definierar som landets säkerhet och i Turkiet och Libanon kan den vara en väsentlig beståndsdel i de protester som blossat upp mot försämrade sociala och ekonomiska villkor. Den sociala styrkan och fotbollens betydelse är också skälet till att religiösa rörelser i Mellanöstern ofta omfamnar fotbollen. Allt fler tolkningar av muslimska religiösa auktoriteter ser fotboll som en möjlighet för den religiösa riktningen att engagera människor snarare än att se på sporten som ett hot eller en konkurrent till religiositet.

Repressiva staters kontroll av fotboll innehåller även en sida där regimer gärna vill vara en del av sportens popularitet. Presidenter visar gärna upp sig i media tillsammans med nationens hjältar eller de senaste segrarna i den inhemska ligan, eller de spelare som visar lojalitet mot nationen och som reproducerar den dominerande ideologins normer. Att förknippas med det vackra spelet blir en del av landets nationalism, politiska repertoar och symbolspråk.

I många av Mellanösterns länder, inte minst på arabiska halvön, finns också stora porträtt av landets ledare på varje fotbollsstadion. Samtidigt är fotboll i Mellanöstern en del av en politisk dragkamp om hur samhället ska utformas. Politiska ledare i Iran och även i andra länder önskar kväsa opposition som uttrycks på fotbollsarenor medan president Erdogans politik är att islamisera klubbar och de ytor i samhällslivet som staten inte kontrollerar klart och tydligt.

Även om slutsatserna kring betydelsen av att arrangera ett världsmästerskap i fotboll i Qatar är oklara kommer fotbollens utveckling i Mellanöstern vara en del, till och med en viktig del, i ländernas framtida förändring. Länder och affärsintressen på den arabiska halvön kommer genom sin ekonomiska styrka också att vara en del av fotbollens fortsatta utveckling och frågan är i vilken riktning en sådan utveckling kommer att driva samhällen som Qatar, Förenade Arabemiraten och Saudiarabien. Fotboll är visserligen redan en del av ländernas nationella identitet, men kommer engagemang kring fotboll att skapa en nationell enhet eller kommer fotbollsfans att vara en revolutionär kraft som förespråkar förändring?

En sak är säker. När en sport ökar i popularitet ökar även dess relation till politik. Det är även tydligt att Mellanösterns politiska och religiösa ledare alla vill vara med i matchen och styra utvecklingen – och helst tjäna något på sitt engagemang.