Vem släckte det röda lyset?

er i storstäderna. Det är ingen ny trend, men januariöverenskommelsen har satt den i blixtbelysning.

Vem ska lyssna nästa gång?

Vid riksdagsvalet i höstas lyckades S rädda ett anständigt resultat genom en massiv mobilisering, inte minst från LO-facken. Det som utlovades var ekonomisk vänsterpolitik och hårdare tag mot allt möjligt.

Nu regerar S på ett program med ekonomisk högerpolitik och en del uppmjukade tag. Vem ska lyssna på nästa samtalskampanj?

Daniel Suhonen, ständig slav på den socialdemokratiska triumfvagnen, är inne på snarlikt tema i en ovanligt svidande vidräkning med sakernas tillstånd. Vem ska brygga gravölen till nästa valvaka? undrar han retoriskt.

Ett möjligt svar: Centerpartiets ekonomisk-politiske talesperson Emil Källström. Han har ett eget bryggeri hemma på gården och kan säkert hjälpa till, på fler än ett sätt.

Vänsterns eget DÖ

Sedan har vi det här med Vänsterpartiet. I deras kretsar muttras det också, inte minst efter besvikelsen i EU-valet: Var det verkligen så klokt att släppa fram en regeringsbildning som vred politiken tydligt högerut, samtidigt som den lovade att stänga ute Vänsterpartiet själva från inflytande?

Argumenten för att ändå göra det byggde på två antaganden. Det första var minst sagt självuppoffrande: Om V ställde skarpa politiska krav skulle Centerpartiet kanske släppa fram Moderaterna, som i sin tur kanske skulle släppa fram SD. SD är dåliga. Därför skulle Vänsterpartiet avstå från att ställa krav.

Det andra antagandet var mer egoistiskt orienterat: Om S och MP drog åt höger skulle Vänsterpartiet bli det enda vänsteralternativet. Detta borde gynna V i framtida val.

Ett alternativ utan alternativ

Det hela påminner om hur Moderaterna resonerade när den gamla decemberöverenskommelsen slöts 2014: Genom att tvinga Socialdemokraterna att luta sig mot Vänsterpartiet skulle socialismen få blomma ut i all sin uselhet, varpå väljarna skulle bli förargade och återvända till M. Som bekant var det inte riktigt så det blev.

Valet till Europaparlamentet gav en första antydan om att det inte nödvändigtvis kommer att fungera så värst mycket bättre för Vänsterpartiet.

Det är egentligen inte så konstigt. Genom att acceptera januariöverenskommelsen har Vänsterpartiet inte blivit ett ”alternativ” – hur ser det alternativet ut? – utan snarare tagit rollen som riksdagens egen tankesmedja. Förvisso en tankesmedja som ibland hotar med att i framtiden börja ställa skarpa politiska krav, men ändå.

Tankesmedjor är ett fint och viktigt inslag i samhällslivet, men folk brukar inte rösta på dem.

Framtiden är allvarlig

Vänsterpartiet har nu tillsatt en framtidskommission. Den presenterar sig i senaste Flamman och konstaterar, liksom så många andra, att ett grundproblem är att alldeles för få i Sverige ser sig själva som vänster nuförtiden. Det är förstås ett reellt problem, men det är å andra sidan långt färre som ser sig som centerpartister. Vilket aldrig har hindrat Annie Lööf från något.

Framtidskommissionen verkar hur som helst enig om att läget är allvarligt och att något måste göras. Exakt vad ska nu utredas.

Eftersom Socialdemokraterna för närvarande tycks nöja sig med att tappa måttligt och vara emot nazism, för att tala med Suhonen, får alla med hjärtat till vänster hoppas att kommissionen lyckas komma på något.

Annars finns en uppenbar risk, åtminstone ur vänsterperspektiv, att nästa allmänna val i Sverige blir ett slags folkomröstning om något förbud som Christian Sonesson har hittat på nere i Staffanstorp. Där bägge alternativen innehåller Centerpartiets ekonomiska politik.