Så kan Moderaterna lösa sitt Reinfeldt-bekymmer

Drömmen om ett trivselparti för människor

Ämnet är känsligt, i alla fall för moderater, och vi vet alla varför.

Fredrik Reinfeldt lämnade sitt parti i ett mycket besvärligt läge och försvann från radarn. Numera deltar han gärna i tv och höjer sitt marknadsvärde, men väl i rutan bjuder han i regel på tämligen banala spaningar om världsläget. Ärenden där just hans analys vore högintressant undviker han däremot nitiskt.

Att han inte vill kommentera svensk inrikespolitik kan förstås tolkas som en gest av respekt mot dem som kommit efter, men i praktiken blir effekten den motsatta.

Genom att vägra befatta sig med samtidens svåra avvägningar ger han tyckare i och utanför Moderaterna – oftast utanför, ska sägas – en ständig chans att romantisera det förflutna: Moderaterna borde göra som på Fredrik Reinfeldts tid, när de var ett allmänt trivselparti som ”såg människan”, fick 30 procent och bildade liberala majoritetsregeringar.

Som om det var Anna Kinberg Batra som uppfann det nya parlamentariska läget, bara för att det var roligt. Eller Tomas Tobé som låg bakom 2010-talets samhällsproblem. (Det går naturligtvis att hävda att Tobé är medskyldig till somligt, men ni förstår vad jag menar.)

Det är alltså lätt att förstå varför aktiva moderater gärna luftar en smula kritik mot Fredrik Reinfeldt – åtminstone mellan skål och vägg. Vad som är svårare att förstå är att ”uppgörelsen med Reinfeldt-eran” har tillåtits bli ett dominerande tema i historien om partiet i snart ett halvt decennium.

Eftersom Fredrik Reinfeldt och Anders Borg är 2000-talets starkaste politiska varumärken i Sverige framstår det snarare som rent kontraproduktivt.

Lär av socialdemokratisk historieskrivning

Det finns ingen direkt motsättning mellan att byta politisk kurs och att vårda sitt arv. Här finns ett tacksamt exempel i Socialdemokraterna, som är svenska mästare i ämnet.

Socialdemokraterna tar regelbundet avstånd från sina tidigare ledares politik, inte sällan genom 180-graderssvängar. Däremot talar man tyst om det, och ledarna själva kanoniserar man.

Ingen socialdemokrat, oavsett hur högerorienterad i partiet, skulle någonsin tala illa om Olof Palme. Löntagarfonder var en dum idé, IB och Geijeraffären var lite olyckligt, men Olof Palme var Messias. Punkt slut.

Ingvar Carlsson räddade enligt historieskrivningen Sverige ur en djup ekonomisk kris. Att han i hög grad var med om att skapa krisen i fråga hör inte dit.

Socialdemokrater jagar inga syndabockar för att man själva slaktade försvaret, nu när vinden i den frågan har vänt. De förklarar bara att Socialdemokraterna är det mest försvarsvänliga partiet, och att endast Peter Hultqvist står mellan ryssen och Vaxholm. Göran Persson (synnerligen tänkbar syndabock) går ut i media och håller med.

Stefan Löfven är förresten både humanismens sista hopp i västvärlden och landsfadern som ordnade upp Moderaternas oansvarigt generösa flyktingpolitik. Enligt Socialdemokraterna.

Staty mot god min

Poängen är inte att Moderaterna måste bli som Socialdemokraterna. Självgodhetsextremism är plågsam för omgivningen och kan också bli kontraproduktiv i längden, men nog borde det gå att hitta en för Moderaterna mer tacksam balanspunkt.

Vi har nu tre stora partier i det här landet. Ett som aldrig erkänner några fel begångna i regeringsställning, ett som aldrig har fått möjlighet att begå några fel i regeringsställning och ett som envisas med att prata om sina egna misstag i regeringsställning.

Det är inte konstigt att det tredje partiet har viss uppförsbacke i debatten.

Så vad göra? Om en politisk överenskommelse är omöjlig; var lite liberalkonservativt pragmatiska. Ge Fredrik Reinfeldt en staty utanför partihögkvarteret på Blasieholmen, i utbyte mot att han slutar vara med i tv.

Som Reinfeldt själv sade en gång i tiden: ”Alla tjänar på att debatten lägger sig.”