Budget för ett obildat folk

”Man måste inte utbilda sig för att lära sig saker. Inlärning är mer en fråga om öppenhet än om studier, det gäller att hitta ett sätt att hålla sig öppen för all kunskap som forsar fram där man själv råkar befinna sig” skriver Moberg och det är ganska kontroversiellt i ett samhälle som anser att utbildning är det viktigaste vi har. Fler och fler läser på universiteten och nya högskolor ploppar upp som svampar i landet. Men detta verkar inte innebära att folk blir mer bildade, eftersom högskoleutbildningarna nu mer går ut på att förbereda folk för arbetslivet snarare än att ge bildning. Kanske har vi, som Åsa Moberg menar, en övertro på skolan. Det går inte att pumpa in bildning i folk. Till exempel har skolans angelägenhet om att lära eleverna källkritik enligt vissa slagit över i att de är kritiska mot ”allt”.¹ Då har de inte bildat sig, utan bara blivit tilldelade information som de misstolkat.

Bildning är att inse att man inte är ensam i tankevärlden

Inte heller är det bildning att, som jag minns var vanligt i 20-årsåldern, försöka verka bildad för att man läst Kafkas Processen eller åtminstone att på en fest låtsas att man läst den. Det är inte för att imponera på andra som jag siktar på att vara bildad när jag är 50. Däremot finns det inget bättre än när man själv eller någon annan är tillräckligt bildad för att ta en tanke eller händelse och sätta in den i ett sammanhang. Att det jag tänkt eller känt inte är unikt, är en nåd. Och däri ligger bildningens lockelse: att skapa mening och skingra den existentiella ensamheten.

Idag verkar vi gå mot en tid då folkbildning och kultur blivit något vi ska försöka göra oss av med.

Jag vet inte om bildning är ett ideal vi har idag. Skolan verkar finnas till för företag att göra vinst på, snarare än för elever att lära sig någonting i. Sverigedemokraterna, landets näst största parti, tycker inte att biblioteken är särskilt viktiga, i alla fall inte för dem som inte pratar svenska.² Nu står visserligen en kulturkanon på agendan, men kanske mest för att stärka en nationell identitet. I regeringens budget för 2023, som presenterades den 8 november, får kulturområdet en miljard mindre än i år³, och folkbildningsanslagen mer specifikt ungefär 600 miljoner kronor mindre.⁴ Och det är antagligen bara början.

När vi pratar om barn och ungdomar verkar vi fortfarande värna bildningen som ett ideal. Vi oroar oss över deras skolresultat och sjunkande läsning. Men vi verkar inte missnöjda med oss själva, trots att vi inte läser Kafka längre. Att jag inte längre hör någon skryta om sitt läsande på fester: tänk om det inte beror på att jag och min omgivning mognat, utan på att bildning helt enkelt slutat vara högstatus? Det kopplas idag till elitism, och elitism är dåligt. Kanske har det blivit så för att ordet “bildning” så lätt får en att känna sig otillräcklig. Men otillräckligheten är nog något man måste bli tillfreds med. Jag kommer antagligen inte att vara bildad när jag är 50, för att “bli bildad” är som att försöka springa ikapp sin egen skugga. Men ambitionen att bli det kanske gör mitt liv lite mer meningsfullt på vägen.

I Bildningspoddens avsnitt De intellektuella nämner litteraturvetaren Annika Olsson, som forskat på svenska intellektuella, att Sverige är ett potatisätarland, det vill säga en i grunden obildad bondekultur. Vi räddades av ett folkhem, en jämlik skola och det som sedan blev en folkbildningstradition. Även om det hade varit coolt att ha en högre bildningstradition som till exempel i Frankrike så kan Sverige åtminstone stoltsera med att bildningens verktyg under en begränsad period hade potential att nå alla människor. Idag verkar vi gå mot en tid då folkbildning och kultur blivit något vi ska försöka göra oss av med.

Jag blir, ärligt talat, lite orolig för hur det ska gå för oss. Kanske borde vi, med tanke på vår korta historia av bildning, se upp så vi inte halkar tillbaka till potatisätandet.