Privatmoral trumfar inkompetens

n inte ta och valde en annan person för posten som inrikesminister. [1] 

Flera är också de som visserligen klarat sig igenom kontrollen men likväl stupat när medierna avslöjat något från deras förflutna som gjort situationen omöjlig. Cecilia Stegö Chilòs och Maria Borelius snabba sortier som kultur- respektive handelsminister är exempel på det. Ytterligare andra har fallit på händelser som inträffat under perioden som statsråd. Aida Hadzialic ansågs vara en av den rödgröna regeringens positiva överraskningar ända till det uppdagades att hon kört bil med alkohol i blodet. Enligt polisen hade hon 0,2 promille när hon stoppades vid Öresundsbron vilket med minsta möjliga marginal är över den straffbara gränsen. [2] 

Sexskämt fällde kommunalrådet

Denna logik gäller som bekant inte bara för statsråd utan även för andra förtroendevalda och makthavare i allmänhet. Nyligen fick det moderata kommunalrådet i Sölvesborg, Emelie Pilthammar, avgå från sin post efter att ha lagt ut en bild på Facebook där hon och två kollegor skämtar om sex. Man kan ha många synpunkter på om bilden var rolig eller bara smaklös och om det anstår en politiker att framträda på sociala medier på det sättet. [3] 

Men frågan som bör ställas innan avgångskraven formuleras och det obevekliga rullbandet mot avsättning går i gång är denna: Är det självklart att en makthavare också ska vara ett moraliskt föredöme? Och i så fall – hur många dåliga skämt ska man få yttra innan man upphör att vara det? Hur många dåliga dagar ska man få ha eller hur många dåliga beslut ska man få fatta i sitt privatliv och ändå fortfarande anses vara lämplig för sitt uppdrag?

Att skilja någon från ett förtroendeuppdrag eller en chefsposition är inte en smäll på fingrarna, eller en varning. Det är den yttersta sanktionen en arbetsgivare eller uppdragsgivare kan ta till. Och vilka makthavare blir kvar på toppen om ribban för det oacceptabla beteendet hamnar för lågt? Vilka makthavare går vi miste om?

Ikoner med många lik i lasten

Om vi rekapitulerar det senaste århundradets svenska politiska historia finns flera ikoner som knappast hade överlevt en lik i lasten-kontroll eller ett mediadrev i dagens politiska miljö. 1900-talets kanske mest beundrade – Per Albin Hansson – höll sig med två familjer. Efter att hans förhållande med Elisabeth Fryckberg hade spruckit återvände han till sin ungdomskärlek Sigrid Vestdahl. Men han lämnade inte Elisabeth för den skull utan fortsatte ha en kärleksrelation med båda kvinnorna som han också hade barn tillsammans med. Han var vidare dömd för misshandel, omvittnat glad i alkohol och sena kvällar. Likväl ledde han Sverige genom landets troligen svåraste period i modern tid. En skelett i garderoben-kontroll av 2000-talssnitt hade garanterat satt stopp för Per Albin Hanssons partiledarskap innan det ens hade börjat. [4] 

En annan mycket beundrad ledare var Hjalmar Branting. Men han var inte bara den svenska arbetarrörelsens fader utan också fängelsekund, drinkare, omvittnat vårdslös med pengar och en notorisk äktenskapsbrytare. Likväl var det han som lyckades tygla det sociala hatet och därmed bana väg för ett demokratiskt genombrott nästan utan blodspillan i Sverige. [5] 

Visst, tänker kanske någon. Tiderna förändras och våra krav på makthavare likaså. Det som dock framstår irrationellt är hur snabbt avgångskraven reses när det gäller makthavares privatmoral trots att den strängt taget inte behöver säga så mycket om personens kvaliteter som myndighetschef, vd eller statsråd. Tittar man däremot på några av de skandaler där kärnan snarare har handlat om hur makthavare skött själva sitt uppdrag förefaller tålamodet vara långt större. För hur ska vi annars förstå varför den högst ansvariga politikern, Irene Svenonius, inte fick avgå som regionlandstingsråd efter skandalerna kring Nya Karolinska Sjukhuset? Jättebygget som med en byggnota på 18,5 miljarder ligger högt upp på listan över världens dyraste byggnader. [6]  Bara kostnaderna för konsulter från Boston Consulting Group var skyhöga: Snittkostnaden per konsult från BCG uppgick till 700 000 kr i månaden. Trots miljardrullningen har sjukhuset som bekant ändå inte fungerat som det var tänkt. [7]

Nuon-affären – en äkta skandal

Eller dåvarande Centerledaren och näringsministern Maud Olofsson som godkände att Vattenfall betalade 89 miljarder kr netto för det holländska energibolaget Nuon – trots pågående finanskris och flera varningar om att bolaget var värt långt mindre. Fem år senare hade värdet på Nuon skrivits ned med 53 miljarder – motsvarande hela den budgeterade kostnaden för försvaret och samhällets krisberedskap under 2019. [8] 

Men Olofsson blev kvar tills hon självmant avgick. Eller Anne Wibbles och Carl Bildts fåfänga försvar av den svenska kronan under valutakrisen 1992 som enligt olika beräkningar kostade svenska skattebetalare åtminstone 25 miljarder kr, sannolikt betydligt mer beroende på vad som inkluderas. [9]

Ett ytterligare exempel kommer från min egen bransch – den som så ofta utkräver ansvar av andra. Sommaren efter #metoo-hösten fälldes 10 tidningar i ett unikt utslag från Pressens opinionsnämnd.

– Svaga belägg och allvarliga konsekvenser för de utpekade. Så skapar man oförsvarliga publicitetsskador, löd omdömet från Allmänhetens Pressombudsman Ola Sigvardsson.

PO konstaterade också att det var särskilt anmärkningsvärt att de fällda artiklarna i flera fall gällde högprofilerade publiceringar, som gjorts efter en omfattande research av tidningarna. Inget olycksfall i arbetet således. Men med undantag för den hårda och berättigade kritik de ansvariga publicisterna fick (och den främst symboliska expeditionsavgiften som ska betalas efter fällningar) uteblev konsekvenserna. [10] 

Sensmoralen för svenska makthavare blir märkligt nog denna: Fatta hur dåliga beslut du vill, gör uppenbara felbedömningar, släng bort miljarder av skattebetalarnas pengar – du sitter ändå säkert på din post. Men om du drar ett misslyckat skämt, kör bil efter två glas vin eller har anlitat svart arbetskraft någon gång under de senaste tre decennierna – då är dina dagar räknade.