Låt mig rekapitulera: På DN Debatt den 5 september kunde man läsa Bengt Westerberg och Stefan Löfven: ”Ett ökat inflytande för SD riskerar definitivt att leda till att viktiga demokratiska värden raseras.” Ett av många exempel på vad som riskerades var minskat stöd till studieförbunden. Redan före förra valet – 2018 – undertecknade för övrigt Bengt Westerberg en artikel med samma tema. Rubriken löd: ”Demokratin är hotad”.
Helle Klein förkunnade i Expressen den 28 augusti att ”demokratin krackelerar.” Hon var livrädd över ”att demokratin på allvar är hotad”. Och Johan Hilton skrev i DN den 26 augusti om hotande ”antidemokratiska krafter” och SD:s ”bruna följare”.
Vi ska aldrig ta demokratin för given. Men man kan inte ropa vargen kommer hela tiden.
Så fortsatte det; Åsa Beckman skrev i DN den 3 september att hon vill ”skydda demokratin” och Malin Ullgren betonade i DN 1 den september att demokratin är hotad inifrån. DN:s kulturchef Björn Wiman skrev i DN den 2 september om de som vill ”destabilisera den svenska demokratin” och att hans text var skriven ”de sista dagarna innan demokratins sabotörer för sista gången” kan ta över.
Marschen mot diktaturen inledd?
Till och med sajten forskning.se, som drivs av landets stora forskningsfinansiärer, berättade den 8 september om att ”så skör är vår demokrati”. Det finns många fler exempel, men så här lät det i etablerade medier dagarna före valet. Ord som nazister, extremister, bruna, blåbruna och liknande haglade. Tonfallet på Twitter och på sociala medier ska vi inte tala om.
Med tanke på valutgången kan man tänka sig att marschen mot diktaturen nu skulle vara inledd. I min egen facktidning Journalisten talas om ”små odemokratiska steg”. Och om att vägen bort från demokratin har påbörjats. Starka ord.
Men ändå ville ingen sätta emot och vinna sex flaskor bättre rödvin. Man undrar ju om de menar allvar?
Det är bra att vara vaksam. Vi ska aldrig ta demokratin för given. Men man kan inte ropa vargen kommer hela tiden. Tänk om lite av all denna energi som gick åt till dessa stridsrop kunde ha ägnats åt att försöka förstå varför Sverigedemokraterna har ökat i val efter val efter val?
Är det verkligen så att allt fler svenskar helt plötsligt – efter över 200 år av fred och över 100 år av demokrati – önskar göra sig av med det demokratiska styrelseskicket i sin längtan efter nazism? Eller är det så att många har varit frustrerade över en migrationspolitik som inte har varit önskvärd av den stora majoriteten? En hel del forskning visar i alla fall att invandringspolitiken faktiskt inte hade något stöd av folkflertalet. Om vi nu ska prata om demokrati.