Nästan alla lyckades hitta sin egen lilla seger i EU-valet – men vad lärde vi oss egentligen av detta allas krig mot alla? Kvartals Viktor Barth-Kron sammanfattar valkvällen i fem punkter.
1. Storhögerns revansch
Sex partier ville ha kamp mot den EU-fientliga högerpopulismen som en huvudfråga i valet. SD och KD, som satsade på att på olika sätt fånga upp den skeptiska opinionen, blev motpart. Endast ett parti, Moderaterna, försökte hålla sig utanför den slagväxlingen och i stället tjata på om sina utvalda hjärtefrågor.
Det ställde M lite vid sidan av valrörelsens dominerande debatter, och länge såg det ut som att söndagskvällen skulle bli ännu en moderat likvaka. Men så hände något. Om det var Tomas Tobés storhet som kampanjlokomotiv eller Lars Adaktussons abortröster som spelade störst roll lär vi aldrig få veta, men i slutet tappad
Högerfamiljens hierarki är därmed intakt, med visst eftertryck, och det betydde mer för Moderaterna än de någonsin kommer erkänna utåt.
Att M dessutom och än en gång vräkte sig förbi SD på upploppet blev en extra bonus. Plötsligt får Ulf Kristerssons idékommissioner lite arbetsro – åtminstone fram till augusti-Sifo.
2. Vänsterpartiets missräkning
Socialdemokraternas 23,6 procent är visserligen en marginell tillbakagång, men ändå ett slags styrkebesked i sammanhanget. Särskilt i relation till Vänsterpartiet, vars val måste kännas som ett fiasko.
Den allmänna visdomen, i och utanför partiet, var ju att V skulle gynnas kraftigt av att kunna stå i opposition till den högervridna S-regeringen. Nu ökar V med några ynka decimaler, till 6,7, trots att de väljarmässigt närstående Feministiskt initiativ och MP tappar över åtta procentenheter tillsammans.
Detta i ett val där regeringsfrågan inte ens är på bordet.
Det lär väcka frågor inom V, och stärka den inte obetydliga opinion i partiet som tycker att vinterns vägval var alltför defensivt. Varför låta regeringen hållas, om man ändå inte kan kapitalisera på det?
3. Den gröna vågens stabila skvalp
Att Miljöpartiet går bakåt har lett till analysen att den gröna våg som dragit över Europa i det här valet inte syns i Sverige. En rimligare slutsats är nog att vågen i fråga finns i allra högsta grad, men att den kom redan 2014.
För att få en korrekt bild av den ”gröna rösten” i Sverige bör man rimligtvis räkna ihop Miljöpartiet och Centern. Eftersom C gjorde ett mycket bra val landar de en god bit över 20 procent tillsammans, precis som förra gången. Vilket i ett europeiskt perspektiv är starka siffror.
4. Liberalernas missriktade oro
Liberalerna klarar sig kvar i Europaparlamentet, dock med kraftigt darr på ribban. Jan Björklund var dramatisk i sitt tal på valvakan, och talade om att man slagits förgäves mot tidens vindar: krafterna som växer är i stället de som vill förstöra unionen, men de tappra Liberalerna kommer inte att ge upp.
Det var ett märkligt tal, med tanke på att nära 80 procent av den svenska väljarkåren just hade röstat på i grunden EU-positiva partier. Det var bara det att de flesta inte röstade på just Liberalerna.
I stället för att utmåla det egna nederlaget som en seger för Putin borde man kanske vända blicken inåt. Var det verkligen så klokt att först tillsätta och sedan avsätta en toppkandidat, inom loppet av några veckor? Kunde den pågående partiledarprocessen, med alla frågetecken den reser, ha planerats lite annorlunda?
Kan en valkampanj helt dominerad av temat ”Ja till Europa” möjligen ha uppfattats som lite apart, med tanke på att det nu är ett kvarts sekel sedan den frågan avgjordes i en folkomröstning?
Borde Liberalerna kanske dra slutsatsen att de faktiskt har vunnit kriget, men nu i stället håller på att förlora freden?
5 … och folkomröstningen, då?
Statsminister Löfven har flera gånger proklamerat att EU-valet bör ses som en ”folkomröstning om högerextremismen” och dess inflytande. Exakt hur resultatet i den folkomröstningen ska uttolkas har aldrig riktigt tydliggjorts, men retoriken brukar flyta ihop med varningar för M, SD och KD. Låt oss därför utgå från det, och räkna på saken.
De fem partierna i Stefan Löfvens regeringsunderlag samlade 56,6 procent i det här valet, mot 40,9 för M, SD och KD. En tydlig seger i ”folkomröstningen” därmed, men samtidigt med en liten Pyrrhuskänsla. I det förra EU-valet var motsvarande siffror nämligen 62,3 mot 29,3.
För Sverigedemokraternas del blev resultatet precis som i höstas en dubbel historia. Å ena sidan gör man än en gång den största framryckningen av alla partier. Å andra sidan hade opinionsmätningarna även den här gången gett hopp om mer. Jimmie Åkesson verkade uppriktigt glad över drygt 15 procent. Återstår att se om han kan övertyga sina följare om att dela känslan.