Jaha, då var det dags igen, tänkte jag, invirad i duschhandduken. Visst, hjärtskärande scener, ingen tvekan om den saken, men är det verkligen reportern som ska börja gråta? Om något är det väl de ukrainska flyktingarna som har skäl att gråta, och möjligen vi lyssnare, för att vi blir så berörda av rapporteringen? Och om Lasse nu inte kunde hålla sig just den här gången, för det må väl vara hänt om situationen är extrem, vilken den ju förstås var, ska han då till och med belönas för det?
Vad skickar det för signaler till resten av journalistkåren, hörde jag mig själv mumla framför badrumsspegeln, och skulle precis till att ropa en spydig kommentar om saken till min fru som stod och fönade håret i sovrummet, när jag frös till av déjà vu. Det här har redan inträffat, jag har redan raljerat över det här, kände jag instinktivt, och mindes plötsligt en episod som utspelat sig några veckor tidigare.
Tårfylld väderleksrapport
Den gången hade jag inte ens hunnit in i duschen utan var fortfarande ute på min morgonpromenad i Hagaparken med P1 i lurarna, när SMHI-meteorologen Lisa Frost med tårarna rinnande förklarade att hennes farmor precis gått bort, men att hon ändå skulle göra ett försök att läsa vädret. Det hela blev förstås mycket sorgligt, jag har svårt att tro att någon uppfattade särskilt mycket av rapporten annat än att uppläsaren var förkrossad över sin farmors bortgång, och jag reagerade precis likadant då som jag gjorde åt Lasses Guldöra. Efter väderleksrapporten skickades det kramar och andra ömhetsbevis fram och tillbaka över etern, och när jag kom hem från promenaden förväntade jag mig att min fru skulle vara lika upprörd som jag över alla känsloyttringar, men hon bara tittade på mig som jag föreställer mig att ett oskyldigt spädbarn vädjande ser på en alkoholiserad och ursinnig förälder – med en genuin men naiv önskan om att allting bara ska få bli som vanligt igen.
Den gången gav jag mig inte så lätt, utan tänkte att min fru nog bara representerade ett kvinnligt och överdrivet empatiskt synsätt, medan jag själv förstås hade det sansade och rationella perspektivet. Övertygad om att jag skulle få gehör för min sak tog jag med mig frågan om Frosts emotionella väderleksrapport till Kvartalredaktionens mest sargade cyniker, Staffan Dopping, som alltid blir minst lika upprörd som jag över märklig nyhetsvärdering eller monoton satsmelodi i radion.
Jag hamnade i ett förskräckligt tillstånd i flera dagar
Översvallande känslor i medierapporteringen borde rimligen ha en centrerad plats på Doppings mentala darttavla, tänkte jag, men medan jag återgav morgonens incident märkte jag hur han började flacka med blicken och efter några sekunders obekväm tystnad lät han tillstå att ”Ja, Ludde, nu tycker jag nog att du är lite väl hård ändå”.
Dekonstruerat guldöra
Så, där stod jag i badrummet några veckor senare när insikten slog till som en örfil. Förtjänar Lasse Perssons tårdrypande rapportering i själva verket både ett och två guldöron? Blottlägger han sårbarheten i att vara människa på ett sätt som jag inte kan relatera till, eftersom jag själv bara är en sarkastisk sammansättning av försvarsmekanismer, ett ihåligt sociopatiskt skal som står ensam utanför en världsomspännande emotionell gemenskap? I några svindlande sekunder såg jag en karg framtid utstakas för mitt inre, där jag förtvinad av likgiltighet sitter ensam i en stuga i skogen och muttrar syrliga kommentarer till en transistorradio inställd på P4 Extra, och målar mitt eget avskurna öra med guldfärg för att i ett sista meningslöst klimax posta det till Lasse Persson, innan jag gör slut på mitt eget lidande.
Jag hamnade i ett förskräckligt tillstånd i flera dagar, tills jag i rent terapeutiskt syfte satte mig och skrev den här texten, vars första utkast jag därefter visade för en annan av Kvartals medarbetare, Ola Wong. Efter att ha läst satt han tyst i några sekunder innan han tittade på mig kyligt och konstaterade:
”Ja men det är ju vida känt att psykopater ofta blir framgångsrika chefer, se bara på Mao och Stalin. Det är väl därför du har blivit vd för Kvartal”.