Utsläppen av politisk varmluft slår mot förtroendet

att titta på. Den här gången var det dock svårt att vifta undan det hela. Tänker man efter är det ju smått oerhört.

Framåt tillsammans – åt fel håll

Att utsläppen måste minska är Miljöpartiets existentiella argument. Det är grunden till att partiet finns – klimatet kan ju inte vänta. Motsvarande existentiella argument för Socialdemokraterna kan sägas vara att minska de ekonomiska och sociala klyftorna i samhället.

Väldigt få, om någon, lägger en röst på MP eller S utan dessa målsättningar i åtanke.

Efter en mandatperiod med MP och S i regeringsställning ökar dock både utsläpp och klyftor. Det finns strukturella förklaringar till det, men frågan är om det verkligen hjälper. Om vi nu pratar om förtroendet för politiken.

Det är en sak att inte alla medborgare gillar en politisk agenda. Den som föresätter sig att elektrifiera transportsektorn får förmodligen leva med att ha ett och annat bensinuppror på halsen, och den som vill minska klyftor måste stålsätta sig för klagomål på skattetrycket. Politik handlar om att hantera reella intressekonflikter i demokratisk ordning, inte om att alla ska bli överens.

Men vem är det egentligen som ska ha förtroende för verksamheten, om inte ens de som faktiskt uppskattar den uttalade agendan får det de röstat för?

Mycket väsen för tvivelaktig ull

Det här gäller förstås inte bara de rödgröna partierna.

Den i bred politisk enighet antagna polisreformen var mycket omfattande och antogs med de bästa intentioner, men eftersom siffrorna för uppklarade brott och upplevd trygghet inte förbättrats har nog få blivit gladare för det.

Den borgerliga regeringens stora integrationsprojekt, den så kallade etableringsreformen, var också mycket omfattande. På vissa sätt anses den ha fungerat, men eftersom det samlade utanförskapet samtidigt ökade var och är det förklarligt svårt att övertyga väljarna om politikens förträfflighet.

Det här leder oss, nästan osökt, till det så kallade 73-punktsprogrammet (januariöverenskommelsen) och idén om den handlingskraftiga politiken.

Alla får reformer

För förtroendet för demokratin är det avgörande att visa att politiken kan leverera. Det har varit ett centralt budskap från statsminister Löfven (S) i efterskalvet av januariöverenskommelsen. Genom att partier samlar sig över blockgränsen kan låsningar brytas och saker göras. Exakt vad som ska göras förefaller dock nästan underordnat.

Nu är det bland annat arbetsrätten och Arbetsförmedlingen som ska reformeras i grunden. Få utanför Centerpartiet verkar övertygade om reformernas succépotential, men det är utan tvekan stora reformer.

Argumenten för 73-punktsprogrammet är över huvud taget påfallande kvantitativa. Se, så många reformer vi fått igenom! Det är en omfattande reformagenda! Dessutom ska vi ha en stor skattereform!

Det är naturligtvis alldeles för tidigt för att döma utfallet av alltihop – betydande delar är inte ens specificerade än – men det finns skäl att vara försiktigt skeptisk till attityden.

Ett oombett fyrverkeri

Det ursinniga reformtempot kan visa sig vara ett kraftfullt svar på en fråga som få har ställt.

Är det verkligen så att folk går omkring och är sura för att politiken gör för få saker i största allmänhet? En annan tänkbar förklaring är att missnöjet utgår från att det händer för lite – och då inte i termer av antal propositioner, eller antal omorganisationer, utan i form av fakta på marken.

Miljöpartistiska och sverigedemokratiska väljare skiljs åt av en del, men är också överens om mycket: alla gillar fler jobb, god sjukvård, rena hav och trygga gator.

Det finns alltid yttre omständigheter att peka på – den demografiska utvecklingen, internationella konjunkturkurvor, globaliseringen, EU – men i grunden har Stefan Löfven trots allt rätt: För förtroendet är det avgörande att politiken levererar.

Lägre utsläpp vore förstås en tänkbar början. Både vad gäller växthusgaser och politisk varmluft.