Om en hyfsat frihetligt sinnad utomjording tog del av onsdagens partiledardebatt om EU så skulle vederbörande förmodligen ha ett antal spontana frågor.
Den första: Hur kan det komma sig att så många vill föra landet närmare en politisk sammanslutning, EU, som de verkar mena står inför ett akut hot om högerextremt maktövertagande?
Det framstår ju lite som att ansöka om delstatsstatus i Weimarrepubliken 1932, för demokratins skull.
När man i stället borde evakuera Bryssel kvickt, innan det är för sent, och satsa på en antifascistisk mineringslinje i Östersjön strax norr om Bornholm.
Tillsammans mot 16 procent
Här skulle en god pedagog behöva förklara att statsministern, exempelvis, inte riktigt tror på vad han säger när han i sitt inledande anförande förklarar krig mot mörkret och slår fast att valet är en ”folkomröstning om högerextremismens framfart”. Motviljan mot högerextremism är naturligtvis genuin, men här finns också andra bevekelse
Det som Jan Björklund kallar ”högernationalistiska krafter” växer visserligen, men någon majoritet är enligt alla europeiska opinionsmätningar inte nära. Än mindre så i det som de svenska ledarna faktiskt kan påverka, alltså det svenska valet till Europaparlamentet.
Det enda relevanta svenska parti som har något med den europeiska högernationalismen att göra är Sverigedemokraterna. De ligger runt 16 procent i mätningarna, och partifolket själva befarar att den siffran är för hög snarare än för låg. Deras väljare är nämligen inte så intresserade av det här valet.
I EU-valet 2014 fick SD 9,7 procent, att jämföra med 12,9 i riksdagsvalet samma höst.
En annan väg är möjlig
Så vilka är då de där andra bevekelsegrunderna för att tala som man gör?
Dels handlar det om inrikespolitik: att upprätthålla och stärka den konfliktlinje i riksdagen som ledde fram till den nuvarande regeringsbildningen. Dels handlar det om att man helt enkelt tror att det fungerar i valet.
De allra flesta medborgare delar ju aversionen mot högerextremism, och kampen mot denna ska mobilisera väljare bättre än vad tråkiga saker som den inre marknaden, utstationeringsdirektiv, utsläppsrätter och djurhållningsregler kan lyckas med.
Det framstår kanske logiskt i ljuset av riksdagsvalrörelsen 2018, men det är egentligen lite märkligt.
MP:s evigt dåliga tajming
I brist på regeringsfråga och tydlig blockpolitik har EU-valen traditionellt drivits på sakfrågor och starka kandidater. Det finns en del som talar för att det för många hade varit en bättre idé den här gången också.
Ta Miljöpartiet, som för övrigt utklassade SD i EU-valet 2014. I höstens riksdagsval satsade MP fullt ut på klimatfrågan. Det gav dåligt betalt, bland annat eftersom väljarna då hade frågan lågt på sin agenda.
MP konstaterade själva att när Socialdemokraterna mot slutet av valrörelsen lyckades ställa upp valet som ”S eller SD” så höll det på att kosta MP riksdagsplatsen.
Inför det här valet ligger klimatfrågan däremot i topp när väljarna rankar sakfrågor. Då har MP i stället gått till val med den symbolpolitiska fixstjärnan Alice Bah Kuhnke som förstanamn och parollen ”hopp i stället för hat”.
Ta avstånd från populism och sakfrågor
Eller ta för den delen Socialdemokraterna. Så fort partiledardebatten rör sig bort från inledningsrundans fraser framkommer det att här faktiskt finns tydliga Europapolitiska skillnader, bland annat mellan vänster och höger. Skillnader som om de belystes kanske skulle kunna mobilisera potentiella S-väljare till att rösta på just S.
Det här illustreras med nästan komisk tydlighet i replikskiftet mellan de annars allierade Stefan Löfven och Annie Lööf.
Lööfs replik koncentreras helt på en valslogan från LO – ”ta tillbaka kontrollen”. Detta, påpekar Lööf, är samma slogan som användes i Brexitkampanjen i Storbritannien! Tar Stefan Löfven verkligen avstånd från populismen?
S-ledaren försöker då förklara att det i grunden EU-vänliga LO:s kampanj handlar om att ta kontroll över arbetsmarknaden; att svenska kollektivavtal ska gälla i Sverige och löntagarnas rättigheter skyddas. En typisk S-fråga i Europaparlamentet.
”Nu handlar inte detta om sakpolitiken”, kontrar Annie Lööf.
Nej, det har framgått. Men det borde kanske göra det, om man nu inte vill lämna sådant helt till V och SD.
Ja till Eurokannibalism
Mest spännande i partiledardebatten var annars Jan Björklunds argumentation för ett svenskt deltagande i eurosamarbetet. Som det är nu, sade Björklund, tvingas de svenska ministrarna gå ut ur rummet när finanspolitiken ska diskuteras. Vilket är högst bekymmersamt.
”Sitter man inte vid middagsbordet riskerar man att stå på menyn”, förklarade L-ledaren.
En spännande inblick. Om inte i Eurogruppens inre liv så i Jan Björklunds tankevärld.