Kvartals nyhetsbrev

Tack!

Välkommen som prenumerant på Kvartals nyhetsbrev.

Skip to content
Politik |

Tecknen som tyder på en västlig u-båt vid Hårsfjärden 1982

Ubåtsjakt i Hårsfjärden i oktober 1982. Foto; SVT Bild /TT

För 40 år sedan följde hela Sverige den dramatiska ubåtsjakten i Hårsfjärden i Stockholms södra skärgård. Idag vet vi mer om vad som skedde. Många indicier tyder på att en västlig ubåt blev skadad, men att saken tystades ned. Det skriver Ola Tunander, professor emeritus i fredsforskning. Han har följt frågan i decennier.

Av Ola Tunander | 6 oktober 2022
Eventuella åsikter och slutsatser i texten är skribentens egna.
ProfilLästid 10 min Skärmläsarvänlig
I korthet
Det är nu 40 år sedan den dramatiska ubåtsjakten i Hårsfjärden strax söder om Stockholm. Den inleddes den 1 oktober 1982 och pågick i nästan två veckor. Marinen var till en början övertygad om att en eller flera ubåtar var instängda i fjärden. Hela 47 sjunkbomber fälldes och flera minor exploderade. Det var första gången sedan andra världskriget som minor hade använts. Hela svenska folket följde ubåtsjakten dag för dag i tv, och minnet av den sovjetiska ubåten U 137 som hade gått på grund utanför Karlskrona året innan präglade mångas förståelse av händelseförloppet. Den blev även retroaktivt ”beviset” för att det alltid handlade om sovjetiska ubåtar.

1983 års Ubåtsskyddskommission landade i slutsatsen att det hade varit sex kränkande ubåtar varav tre miniubåtar djupt in på svenskt vatten. Ett par av dem hade varit inne i Hårsfjärden, en vid själva Musköbasen intill Hårsfjärden.

Kommissionen konstaterade att det med stor sannolikhet var sovjetiska ubåtar och att en miniubåt kan ha blivit skadad. På ett par år ökade den andel svenskar som trodde att Moskva var ett direkt hot eller fientligt från 25–30 procent till 83 procent.

En skadad miniubåt

Vid offentliggörandet av Ubåtsskyddskommissionens rapport sa den dåvarande marinchefen Per Rudberg att en miniubåt faktiskt hade blivit skadad. Och en av försvarets dykare jag samtalat med efteråt berättade att han hade fäst en vajer till den. När jag deltog som civil expert i Ubåtsutredningen 2001 bekräftade underrättelsechefen vid örlogsbasen att incidenten med den skadade ubåten hade skett den 5 oktober 1982. En svensk patrullbåt hade fällt en sjunkbomb som hade skadat miniubåten allvarligt.

Men vad var det för miniubåt?

För 20 år sedan skrev jag i Dagens Nyheter om den norske diplomaten Einar Ansteensen, som hade berättat att en farkost under amerikanskt kommando hade skadats hösten 1982. ”Det var en trist historia”, sa han. Ansteensen hade varit mentor för två utrikesministrar och varit chef för UD:s politiska avdelning och planavdelning i 15 år. År 1982 var han i Stockholm och hade blivit informerad om den skadade ubåten hos den amerikanske attachén mitt under ubåtsjakten. Han hade tidigare bara berättat om detta för den norske försvarschefen general Sven Hauge. Ansteensen hade dock inte berättat det för svenskarna, inte ens för statsminister Olof Palme som han kände väl.

Artikelförfattaren professor Ola Tunander med en av sina många böcker i ämnet. Foto: Mark Earthy /TT

Kort tid efteråt frågade jag den dåvarande norske statsministern Kåre Willoch om vad han visste. Han sa att han varken kunde bekräfta eller dementera saken – men han sa också att man kunde lita på att det Ansteensen sa var riktigt.

Det finns fler indicier: Under en längre bilresa 1993  som jag företog tillsammans med USA:s tidigare CIA-chef och försvarsminister James Schlesinger bekräftade han att en ubåt från en västmakt, under amerikanskt kommando, hade skadats utanför Muskö 1982, men han mindes inte ”detaljerna”, sa han. En officer vid sjukvårdsavdelningen på Berga berättade för mig efter min bok Hårsfjärden, som kom 2001, att han hade tagit emot en överlevande, en amerikansk dykare, som om Sverige hade sänkt farkosten och piloten överlevt, precis som vid U-2 incidenten i Sovjet 1960, då ett av CIA:s spionplan skjutits ned över Uralbergen i det inre Sovjetunionen. Detta var en av de största amerikanska skandalerna under 1960-talet.

Dessa operationer hade utförts efter konsultationer mellan svenska och amerikanska marinen.

År 2000 intervjuade SVT den amerikanske försvarsministern Caspar Weinberger (1981–87), som sa att de regelbundet hade opererat med västliga ubåtar i inre svenska vatten för att testa vår beredskap. Dessa operationer hade utförts efter konsultationer mellan svenska och amerikanska marinen. En månad senare bekräftade den brittiske marinministern, Keith Speed, Weinbergers ord. Den brittiske försvarsstabschefen eller hans chef för ubåtsvapnet hade informerat sin svenske motpart om kommande inträngningar. De kunde gripa in med eldförbud om en västlig ubåt fick problem. Tidigare chefen för US Naval Intelligence och vicechefen för CIA amiral Bobby Inman har bekräftat att sovjetiska ubåtar hade gått in på svenskt vatten, men aldrig på inre vatten, aldrig in i skärgårdarna (bortsett från U 137).

Inga sovjetiska ubåtar i inre vatten

Den amerikanska marinen visste detta, därför att de hade hydrofoner – avlyssningsinstrument – utplacerade längs den svenska kusten. De ubåtar som den svenska marinen hade jagat i inre vatten var uppenbart inte sovjetiska, och redan juni 1983 hade den sovjetiske ledaren Jurij Andropov sagt till Finlands president Mauno Koivisto att han skulle be svenskarna om att ”sänka varje ubåt de kunde upptäcka i de egna vattnen”. Då skulle svenskarna själva få se vad det är, för det är inte våra ubåtar, sa han.1

Koivisto talade sedan med Olof Palme i augusti. Efter ett möte mellan ÖB, civil- och militärbefälhavarna den 1 december 1983 ska civilbefälhavaren och tidigare statssekreteraren i försvarsdepartementet ha informerat Olof Palme om att ubåtarna var från väst. Palme bör då ha förstått att det inte handlade om sovjetisk aktivitet, men stämningen i media var sådan att det var omöjligt även för statsministern att säga detta öppet. Han la ansvar på Sven Andersson (Ubåtsskyddskommissionens ordförande) och sa: ”Lurade Sven mig?”2

Ubåtsutredningen under ambassadör Rolf Ekéus kom år 2001 fram till att det kan ha varit både västlig och sovjetisk aktivitet. Jag hade då en tjänst som forskningsprofessor i Oslo, och efter att ha deltagit i denna utredning skrev jag min egen bok om ubåtsjakten (Hårsfjärden, 2001). 2002 arrangerade Nobelinstitutet i Oslo ett historikerseminarium om 1980-talet med bland andra CIA:s senare chefshistoriker Benjamin Fischer och med Douglas MacEachin, som på tidigt 1980-tal var ansvarig för den dagliga briefingen för president Ronald Reagan. Åren 1985–89 var han CIA:s högste chef för Sovjetanalysoch sedan chef för all CIA:s underrättelseverksamhet.

”An underwater U-2”

Vid ett samtal som vi tre hade vid sidan om seminariet beskrev MacEachin händelsen vid Muskö 1982 som ”an underwater U-2”, med andra ord en farkost under amerikanskt kommando som skulle ha sänkts, medan ”piloten” hade överlevt. Jag svarade MacEachin med att säga: ”Men svenskarna gick aldrig ut offentligt” (i motsats till ryssarna). Han vände sig då till Fischer och frågade: ”Vet du vad vi talar om?” Fischer svarade kort: ”Ja, Ola skrev ett ’paper’ om det. Olas föredrag var det första jag lyssnade på i Oslo”. Därmed var samtalet över. MacEachin hänvisade också till ett par av sina kolleger som haft några av de högsta positionerna i CIA, som uppenbarligen var de som hade informerat honom.3

Sjunkbombsexplosion i Hårsfjärden 1982. Ubåtsjakt är tekniskt svårt och man bombar ofta utan större precision. Foto: Peter Berggren / TT

Jag hade skrivit min doktorsavhandling på 1980-talet om den amerikanske marinministern John Lehmans offensiva strategi på 1980-talet. Lehman hade varit Weinbergers marinminister (1981–87). Han deltog på en internationell konferens om ”The Maritime Strategy” i Bodö i Nordnorge 2007. Lehman menade att de operationer i svenska vatten som Weinberger hade berättat om för SVT hade beslutats av CIA under chefen Bill Casey. Han hade varit CIA-chef under 1980-talet, också under den tid då Bobby Inman var hans vicechef. Jag bad senare den tyska tv-kanalen Arte om att fråga Lehman om vad som menades med ”an underwater U-2” i svenska vatten 1982.

John Lehman svarade då att inte bara USA utan också andra Nato-länder opererade med ubåtar i sovjetiska och i andra länders territorialvatten. ”Vid många tillfällen gick [de] in i hamnar, i marinbaser, för att samla underrättelser”, och ”den svenska händelsen skulle ha fallit i denne kategori”, sa han. Men man benämner inte en farkost ”an underwater U-2” om den inte står under amerikanskt kommando. Han bekräftade också för mig att amerikanska marinen använde små italienska miniubåtar för att trovärdigt kunna förneka inblandning, det vill säga en skadad farkost skulle inte kunna härledas direkt till USA.

Italienska miniubåtar

En kollega till Bobby Inman, Robert Bathurst, som jag hade arbetat med i tio år, hade varit Europachef för US Naval Intelligence under tidigt 1970-tal. Han var då placerad i London. De använde miniubåtar för att underhålla de hydrofoner som var utplacerade i svenska vatten för att följa sovjetiska ubåtars rörelser. Varje morgon klockan 7 rapporterade han om dessa rörelser till sin chef, Europachefen för USA:s marina styrkor. En kollega till Robert sa att dessa miniubåtar var italienska, och att de togs in på ombyggda handelsfartyg, som sedan tog med dem ut igen efter att ha levererat sin last. De var inte baserade i Östersjön, sa han.

Vi har kort sagt skäl att misstänka att den skadade ubåten i Hårsfjärden – ”The underwater U-2” – var en italiensk ubåt under amerikanskt kommando.

I december 1987 skrev den tidigare chefen för den militära underrättelsetjänsten Bengt Wallroth i en rapport till statsminister Ingvar Carlsson att de två typer av miniubåtar som observerats i svenska inre vatten inte stämde med några kända sovjetiska miniubåtar. När jag talade med Wallroth år 2004 uteslöt han inte att de var italienska. Teckningar och nu delvis offentliggjorda dokument om dessa miniubåtar visar att de stämmer exakt med vissa specifika italienska farkoster. Amerikanerna använde italienska farkoster sedan 1960-talet.

Enligt den italienska nyhetsbyrån ANSA skedde det ett möte i Geneve mellan representanter för Sverige och den kränkande makten den 8 oktober 1982. Italiensk radio hävdade att det var en västlig makt som hade kränkt Sverige. Jag talade med ANSA:s källa som uppgav att mötet skedde mellan fyra amerikaner (två officerare och två civila), ett par svenskar (en industriman och en officer) och en italiensk underrättelseofficer.

Det fanns knappast något skäl till att ha en italiensk officer med om inte den skadade ubåten hade varit italiensk.

Det som inte fick hända

Vi har kort sagt skäl att misstänka att den skadade ubåten i Hårsfjärden – ”The underwater U-2” – var en italiensk ubåt under amerikanskt kommando.

Fritz Ermarth, CIA:s och sedan president Reagans ansvarige för Sovjet (1983–88), sa att amiral ”Ace” Lyons hade varit ansvarig för ”mycket hemliga operationer i Nordeuropa”. Jag berättade om Ermarth ord för tv-kanalen Arte, som flög över till USA och intervjuade Lyons. Arte pekade på likheten mellan aktiviteten i svenska vatten från tidigt 80-tal och hans operationer med specialstyrkor – The Red Cell – som utförde fysiska angrepp för att testa beredskapen vid USA:s marinbaser världen över.

Arte frågade: Ville ni med denna aktivitet höja svensk beredskap på samma sätt som ni sökte höja beredskapen på amerikanska baser?

Lyons svarade entusiastiskt: ”Ja, riktigt, riktigt, riktigt. […] Det var min stab […] Jag! Det var jag som sitter här. Jag är den som satte ihop det: deception-enheterna, alla falska system och alltsamman. Jag och min stab gjorde det. […] Jag är säker på att de [några i Sverige] förstod vad vi gjorde”.

Lyons sa att CIA-chefen Bill Casey ringde honom direkt, för dessa mycket hemliga operationer fick inte läcka ut till USA:s försvarsledning för då skulle vi kunna läsa om det i Washington Post nästa dag.

”The underwater U-2” i Hårsfjärden 1982 var antagligen en mycket mer allvarlig händelse än U-2-incidenten i Sovjet 1960. Men det blev aldrig någon ”incident” i Sverige, kanske för att det fanns en svensk-amerikansk elit som har kunnat dölja alla sådana känsliga händelser. U-2-incidenten under vatten den 5 oktober, för 40 år sedan, ”hände inte”, för den fick inte hända.

Se noter Visa mindre

Noter

  1. Koivistos memoarer: Grannar (Atlantis/Söderströms 2008) sid. 171
  2. Mötet den 1 december mellan ÖB, civil- och militärbefälhavarna, som leddes av civilbefälhavaren västra Sverige, Sven Anderssons statssekreterare, Karl Frithiofson (se Lennart Ljungs dagböcker, sid 489). Mötet mellan Karl Frithiofson och Olof Palme 1-2 december (se Karl Frithiofsons kalender). Att ubåtarna hade varit västliga (Karl Frithiofson till den internationella sekreteraren för SSU, sonen Ola Frithiofson i början av december 1983). ”Lurade Sven mig, lurade Sven mig” (Enligt Dagens Nyheters journalist Olle Alsén, när han, några månader senare, visade Olof Palme boken till Anders Hasselbohm (1984), som hade kommit till samma slutsats. Om det omöjliga för Olof Palme att öppet ifrågasätta att det var sovjetiska kränkningar, se Thage G Petersons bok om Olof Palme (Albert Bonniers förlag 2002), sid 189-190.

  3. MacEachin hänvisade förutom till Bill Studeman, som hade varit chef för Naval Intelligence och senare fungerande CIA-chef, till ”Rich Haver”, som hade varit vice chef för Naval Intelligence och ”administrativ chef” för CIA samtidigt som MacEachin hade varit chef för all underrättelseverksamhet inom CIA.

Redan prenumerant?
Du har läst en olåst artikel från Kvartal
Prenumerera för att få ta del av alla texter och poddar från Sveriges vassaste mediehus.

Redan prenumerant?
Testa Kvartal Total!
Första månaden gratis
Ingen bindningstid.
Till erbjudandet
Eller vill du bara läsa denna artikel?
Har du redan ett konto?
Skapa ett gratiskonto för att lyssna på Kvartals poddar helt kostnadsfritt
* Genom att skapa ett gratiskonto prenumererar du på vårt kostnadsfria nyhetsbrev – avsluta när du vill.