Det handlar om två symboliska institutioner. Båda två tillhör kulturpolitikens elitprojekt. Båda har en tydlig agenda kring mångkultur, normkritik, antirasism och globalisering. Ingen av dem har några starka relationer till landet utanför storstaden.
Samverkansmodellen tar tillväxt för given, precis som kulturlivet i stort gör.
Medan kulturdebatten som vanligt stirrar på centrum är det mycket som talar för att de riktigt stora förändringarna i kulturpolitiken kan komma att börja i helt andra delar av Sverige. Landsbygderna var ovanligt framträdande i valrörelsen. Det var också där som Sverigedemokraterna fick sitt avgörande stöd. Närmare 25 procent av landsbygdsborna och strax över 16 procent i storstadskommunerna röstade på SD, enligt Centrum för kommunstrategiska studier. Nu väntar kommunalråds- och regionrådsposter på flera håll i landet.
Den svenska kulturpolitikens infrastruktur, den så kallade kultursamverkansmodellen, är ett komplext bygge där nationella, regionala och kommunala pengar samspelar och låser varandra på intrikata vis. Alla regioner utom Stockholm ingår. Modellen är en byråkratisk bjässe som kanaliserar 4,7 miljarder av skattemedlen över landet. Den bärande idén är att regionerna ska ha större makt över de statliga medlen för att få större frihet och kunna skapa tydligare särprägel. Samtidigt ska modellen garantera en rättvis fördelning över landet. Men på flera håll, finns redan förberedda förslag från moderater respektive sverigedemokrater om att strypa bidragen till regionala kulturinstitutioner. I Norrköping vill kommunstyrelsens nya ordförande Sophia Jarl (M) minska bidragen till scenkonstbolaget, där Östgötateatern och Norrköpings symfoniorkester ingår, och i region Gävleborg vill SD helt avsluta bidragen till Folkteatern och symfoniorkestern.
När nya politiker nu tar plats i kommuner och regioner kan vi förvänta oss att strider kring kulturens plats i budgeter och i samhället hårdnar.
Samverkansmodellen tar tillväxt för given, precis som kulturlivet i stort gör. Det ses som en självklarhet att budgetarna ska växa lite år för år. Men nu väntar en längre lågkonjunktur om hörnet, vilket skapat oro för att modellen ska tappa balansen.
SD vill överbrygga kulturklyftan med avdragsgilla gåvor
Kultursamverkansmodellen vill famna hela kulturlivet, såväl institutioner som fria aktörer, såväl det arvoderade som det ideella. På landsbygden står de ideella krafterna i civilsamhället för merparten av kulturutbudet, men de har haft svårt att göra sig hörda i kultursamverkansmodellen, vilket skapat ett svidande skavsår i systemet. Att det finns en betydande kulturklyfta mellan stad och land när det gäller fördelning av offentliga medel är det ingen som tvivlar på. SOM-institutet har påmint om saken en rad år. Kulturvanor i Sverige 2020 – Kulturanalys De politiska partierna har hittills visat ett ljumt intresse för deras statistik. Med ett undantag: Sverigedemokraterna. På landsbygdsriksdagen i våras pläderade Mattias Karlsson för att bidragen till civilsamhället på landsbygderna generellt måste ses över. Som de ser ut idag, kanaliserade från centrum, med ”direkta eller indirekta politiska pekpinnar” är det snarast så att de förstärker den urbana normen i Sverige, menade han. I stället för att skicka ut ”smulor” till landsbygderna borde politiken kraftigt öka möjligheterna att göra skatteavdrag för den som skänker pengar till ideella föreningar och då särskilt till de föreningar som skapar kultur. På så vis skulle kulturlivet bli mer lokalt och mer heterogent, enligt Karlsson. Samma tanke har emellanåt lyfts av företrädare för andra partier, men alla försök har hittills stupat på regelverket. I skrivande stund ses kultursamverkansmodellen över med Mats Svegfors som utredare. Han ska nästa höst föreslå hur tillgången till kultur ska bli mer jämlik. Det är inte omöjligt att han har ett tilläggsdirektiv att vänta.
På papperet, men bara där, är Riksteatern politiskt oberoende
En helt annan fråga, som definitivt gått under radarn på debatten, är hur Sverigedemokraterna kommer att använda sitt nya inflytande gentemot Riksteatern. Riksteatern har i uppdrag att verka i hela landet och är en märklig skapelse, där många decenniers kulturpolitiska drömmar finns inlagrade. Den grundades 1933 med den berömda motiveringen att ”det icke blott är huvudstadens befolkning som har berättigat anspråk på att komma i åtnjutande av förstklassig teaterkonst. Nationen i övrigt kan med skäl resa samma anspråk.” Oftast kallar sig Riksteatern en folkrörelse, där medlemmarna utgörs av publiken, men i realiteten handlar det snarast om en myndighetsliknande organisation. Styrelsens ordförande utses direkt av regeringen, och det statliga anslaget är nära 300 miljoner kronor årligen. De senaste åtta åren har Riksteatern speglat den sittande regeringens politiska ambitioner med stor konsekvens. Allt mindre fokus på ”den förstklassiga teaterkonsten” ute i landet och alltmer på uppfostrande opinionsbildning kring klimat, hbtq, feminism och etnicitetsfrågor.
På pappret, men bara där, är Riksteatern en partipolitiskt obunden organisation. Inför valet 2018 gick organisationen ut i en påkostad öppen kampanj mot Sverigedemokraterna i affischer, aktioner, flygblad. SD:s kulturpolitik hånades på olika vis under signaturen ”motarbetat av@riksteatern”. På sociala medier framträdde den dåvarande verkställande direktören med en skarp vädjan till alla att inte rösta sverigedemokratiskt. För Sverigedemokraterna som, ofta med rätta, kritiseras för sin politiska styrning av kulturen, är Riksteatern ett vidöppet mål.
Det är precis nu det verkligen brister, det tysta samförstånd som i decennier dominerat kulturpolitiken. Samtidigt får inflation, elpriser, lågkonjunktur, pandemi de fasta strukturerna att gunga.
Det tycks blåsa upp till en perfekt storm.