Att förstå kan tyckas självklart. Men så är det inte riktigt. Kan vi exempelvis ”förstå” våld som begås mot Västvärlden? Vad betyder det om vi säger att vi inte kan det? Eller om vi säger att det kan vi visst?
Ingen enkel förklaring
”Koranbränning i Borås – hur kan man bli upprörd för detta?” var titeln på en Youtube-film om kravallerna mot Rasmus Paludan. Det fanns många liknande kommentarer: ”Hur kan man tända eld på bilar?” eller ”Varför kastar man gatsten på poliser?”. Alla frågorna uttryckte samma förvåning. Kravallerna var obegripliga, otroliga, ofattbara.
Det fanns helt enkelt ingen förklaring. Det var som om det inte kunde hända. Ändå hände det – lite som Tage Danielssons monolog om sannolikhet: ”det som hände i Harrisburg var så otroligt osannolikt så egentligen har det nog inte hänt.” Ändå hade det hänt. Så varför var kravallerna obegripliga? För att det inte fanns någon rim och reson i det.
Under den multikulturella regnbågskostymen skymtade en nationalistisk bockfot.
Men hur var det möjligt? Vi var ju så vidsynta. Vi försvarade ”mänskliga rättigheter” – tanken på ”alla människors lika värde”. Vi log och sa ”Color is skin deep!” – den multikulturella idén att under vår respektive pigmentering fanns det ingen skillnad, och vi gladdes åt känslan av global kulturell förbrödring. Men problemet var bara att de ”människor” vi pratade om händelsevis var från Sverige. Vi levde gott under en skorrande motsättning. Å ena sidan kunde vi aldrig nog framhålla främmande kulturer som genuina, äkta och autentiska medan vi släpade allt svenskt i smutsen, men å andra sidan var det tydligen så att den mall utifrån vilken allt mänskligt skulle bedömas inte var somalisk eller kurdisk, utan en svensk mall. Under den multikulturella regnbågskostymen skymtade en nationalistisk bockfot. Därför förstod vi inte. Därför var påskupproren ”ofattbara”.
Här finns en lätt religiös idé om att det som går att begripa också är något som är gott – eller snarare som vi tycker är gott. Att lägga gatsten går att begripa, men att kasta den på en annan människa går inte att begripa. Ju trevligare, desto begripligare. Men det gäller bara om vi så att säga har sjunkit in i en absolutistisk rationalitet där världen bara kan förklaras genom vad vi tycker är rimligt. Ett bra exempel på denna inställning gav historikern Tony Judt när han noterade att högerpopulisten Jörg Haider och hans österrikiska Frihetsparti fått 27 procent av rösterna vid valet 1999 ”trots (min kurs.) att han öppet visat sin beundran för nazismens ”ärofyllda män” som ”gjort sin plikt” vid östfronten.” Det är en sak att Judt inte tyckte om Jörg Haider och hans parti.
Men det blir egendomligt när Judts personliga animositet får ligga till grund för hans politiska analys. Haiders väljare röstade sannolikt inte på honom trots hans värderingar utan tack vare dem.
För den som vill stoppa Rasmus Paludan finns en logik. Den är bara inte vår. Att man inte delar de majoritetssvenska värderingarna betyder inte att man inte kan ha goda skäl och agerar utifrån denna logik med exakt samma övertygelse och systematik som vi. Varför blev vissa muslimer upprörda när Paludan brände Koranen? För att de lärt sig att det är förbjudet på en nivå som en västerlänning inte kan förstå. Varför tänder somliga eld på bilar, eller kastar sten på oskyldiga, eller saboterar för blåljuspersonal? Av samma skäl. Om vi för ett ögonblick tar av våra storsvenska glasögon finns det överhuvudtaget inget förvånande med deras agerande. Snarare är det både rimligt och begripligt. Att jag kallar det rimligt har inget att göra med att jag också skulle uppskatta det.
Det är just här vår analys ofta tappar huvudet – som om man inte kan förklara något utan att samtidigt försvara det. Tvärtom är det faktiskt så, att det du inte kan förklara kan du inte heller ta avstånd från, och då blir du genast lätt ett offer för politisk manipulation.
Samma slöa förvåning
Den radikala auran till trots infinner sig ofta en känsla av bourgeois enfald kring våra journalister och akademiker när de häpnar inför ett beteende de inte känner igen. När de ständigt upprepar ”Nä, vet ni vad! Hur kan man göra så? Ja, jag förstår då rakt inte…” så låter det åtminstone i mina öron som det glada surret kring ett kafferep komplett med fastrar och karlsbadergifflar.
Vare sig det handlar om fenomen som detta etablissemang gärna nonchalerar, som våldsamma migranter, eller företeelser man fördömer, som stöd för partier på högerflanken, uppvisar man samma överklassiga häpenhet, samma slöa förvåning. Att denna självbelåtenhet är sprungen ur decennier av koketterande självkritik – vare sig vi kallar den relativism, postmodernism, eller multikulturalism – är väl en av akademins roligare paradoxer.
Men vår häpenhet tjänar olika herrar. När Tony Judt häpnar över att någon kan rösta på Jörg Haider trots att Tony Judt inte tycker om Jörg Haider vill Judt förmedla tanken att Haiders värderingar är så otäcka att ingen ens kan sympatisera med dem. Judt vill på så vis framhålla och understryka det groteska och intoleranta i högerpopulistiska värderingar. Men när våra journalister och akademiker ovan häpnar över hur någon kan tända eld på en bil, är man snarare ute efter att trivialisera, förringa och skyla över det groteska och intoleranta i värderingar som uppenbarligen är ganska vanliga inom islam.
Till och med förintelsen går att förstå om vi bara anlägger nazismens svarta logik.
Men det går tyvärr inte. För den som landar i att kravallerna i påskas är ”obegripliga” kanske det är enklast att fråga någon som deltog. Då blir det genast begripligt, om än inte utifrån vår svenska logik. Vi kan inte förringa politiska handlingar bara för att de inte faller inom ramen för västerländsk, sekulär rationalitet. Alla människor drivs av en eller annan övertygelse, och denna måste beaktas och respekteras som sådan. Det är nationalistisk arrogans att framställa kravallerna mot Paludan som ”obegripliga”.
Till och med förintelsen går att förstå om vi bara anlägger nazismens svarta logik. Logiken behöver inte vara trevlig eller ens demokratisk. Det räcker med att den är internt konsistent. Jag säger inte detta för att jag är nazist. Jag säger det för att om vi inte försöker förstå även det vi avskyr kommer vi till slut bara att kunna förstå och relatera till det vi uppskattar, sedan bara till det vi älskar, och sedan, som genom ett allt mindre nålsöga, bara till det vi underkastar oss, och sen flyter vår förståelse samman med den politiska extasen och vi har blivit totalitarismens fotsoldater. Varför är detta så svårt att förstå?
Inifrån är allting begripligt och inget är obegripligt. Men priset för den respekt vi måste visa andra när vi erkänner den kulturella tyngden i deras subjektiva logik är att vi ser sanningen i vitögat. Alla kulturer är lika verkliga. Ingenting är förvånande. Allt följer en subjektiv logik – vår eller någon annans. Men logiker kan vara oförenliga. Vi kan inte skapa ett gemensamt samhälle på att bygga bilar och samtidigt bränna dem.
Samma mönster
Om vi övergår från Påskupproret mot Paludan till mordförsöket på Salman Rushdie nyligen ser vi samma reaktioner. Utomlands betraktades attacken som obegriplig och ofattbar. I Svenska Dagbladet resonerade Lena Andersson – som annars sällan har fel – på liknande vis. ”Det officiella Iran”, skriver hon, ”framhåller att Rushdie har sig själv att skylla eftersom han sårat så många” och kallar alltsammans ”groteskt bortom begriplighet” (SvD, 20 aug, 2022).
Men vad är det vi inte förstår? Jag ogillar att framhålla min ytliga beresenhet, men om man frågar människor på gatan i Jakarta, Addis Abeba, Hanoi, Bangkok, eller Amman, så är allt de säger begripligt. Varför säger många unga män i Amman att deras systrar måste straffas om de vill bestämma över sina egna liv? För att hon hotar familjens heder.
Det är som om vi inte kan hålla två tankar i huvudet samtidigt. Är det groteskt kan vi inte begripa det, och begriper vi det är det inte längre groteskt.
Andersson är också inne på den människorättstanke jag berörde ovan. Attacken mot Rushdie är särskilt dyster, avslutar hon, för ”den som i likhet med mig vill tro att människor djupast sett liknar varandra överallt och i alla tider”. Naturligtvis är det så att alla människor har en liknande genuppsättning. Men när det gäller vårt beteende och våra värderingar går det ofta en avgrund mellan oss. Vi vill ju ändå samma saker, hör man ofta av välmenande humanister. Nej, det vill vi inte. Vi vill olika saker. Ibland vill vi förgöra varandra, och det här blir inte mindre sant bara för att det är tragiskt. Inget blir mer sant för att det är bra.
Alla kulturer är subjektiva
Få har utmanat den här äppelkindade humanismen bättre än litteraturkritikern och författaren John Bayley, make till författaren Iris Murdoch: ”Längst därinne är vi inte lika, snarare olika bortom det monstruösas gräns.”
Jo, visst finns det undantag, som exempelvis författaren Ayaan Hirsi Ali, som bröt sig loss från familjens förtryck i Somalia och nu är en viktig röst för kvinnans frihet, men för alla de som inte har Hirsi Alis integritet och kraft är väl det enda obegripliga vår förvåning över att kulturer ofta har människorna i ett fast grepp.
Nyligen kommenterade den före detta skolledaren Hamid Zafar – här i Kvartal – sina tidigare omdömen om homosexuella och judar som, menar han, ”fått näring av fördomar och konspirationsteorier”. (Kvartal, 1 september) Zafar kommer från Afghanistan där man har en syn på judar som påminner om den som är vanlig i arabvärlden. Jag kan beklaga denna uppfattning. Men om jag inte förstår tänker jag något jag knappt törs skriva: Deras kultur finns inte annat än som ”fördom” eller ”tom provokation” – och historien ler oss i ansiktet när den ser att de som driver dessa herrefolksidéer är radikala och liberala idealister från A till Ö. Om universalismen betyder att vi inte behöver förstå är den inte värd en krona. Jag är inte relativist, men andra kulturers ståndpunkter är exakt lika subjektivt rimliga som mina.
Faktum är att här finns mer än bara subjektiv rationalitet och en klapp på huvudet. När jag var i Kabul några veckor 2008 såg jag hur stridsvagnar med amerikanska flaggor drog runt inför ögonen på tysta män, barn och beslöjade kvinnor, och jag tänkte: Hur hade vi i Sverige reagerat om vårt land blivit ockuperat av trupper från något land i Mellanöstern, fyllda av de bästa avsikter – åtminstone i deras ögon?
Varför måste Zafar falla på knä inför västerländska värderingar (även om jag personligen självklart inte vet något om hans innersta tankar)? Varför måste människor från andra kulturer komma krypande och försöka bortförklara sina övertygelser som ”fördomar” eller ”konspirationsteorier”? När såg vi senast hur en västerlänning, underställd en exotisk tribunal, ömkligt försökte ursäkta sina övertygelser om exempelvis tryckfrihet som ”förhastade” eller ”grundlösa”? Ni ser. Det är bara ”de andra”, människor från avlägsna kulturer, som med näsan i gruset lovar bot och bättring för de är ju egentligen – under sina kulturella nycker, ytliga som eksem – lika svenska som vi.