Ukraina slår tillbaka. Hårt. Vad betyder det på sikt?

Ukraina verkar ha använt sig av vilseledning för att få Ryssland att omfördela trupper från bland annat Kharkivs till Khersons län, och i synnerhet till Dnjeprs västra sida. Där har ukrainarna pratat om en offensiv i månader. Öppet, högt och med yviga gester. Mycket riktigt inleddes offensiva handlingar 29 augusti efter att ett otal ryska ammunitions-, bränsle- och materieldepåer bekämpats i flera veckor med bland annat artillerisystemet himars. I motsats till Kharkivfronten, som öppnades 6 september, mötte Ukraina en stor mängd mestadels välutbildade och stridserfarna trupper i Kherson.

Det ukrainska avancemanget sker långsamt, tar vara på uppkomna ryska svagheter som provoceras fram genom utnötning och försvagning av förband snarare än chock. Eftersom Ryssland fortfarande är starkt här blir det ukrainska avancemanget långsamt för att spara egen trupp och materiel.

Konsolidering av tagen terräng

Som brukligt är vid ett genombrott som det i Kharkivlänet åkte ukrainarna ifrån egna försörjningslinjer. De egna leden tunnades också ut på grund av förluster, fordonshaverier och att en del av trupperna blev kvar för att säkra terrängen. Det fanns ingen ukrainsk andra echelong (ytterligare en stridsberedd anfallsstyrka), som skulle ta vid där den ursprungliga anfallskraften sinade. I skrivande stund säkrar och konsoliderar ukrainarna det de redan intagit. Eftersom det var osäkert om ryska motanfall mot egna utdragna leder skulle företas fanns desto större anledning att bromsa anfallet. Måhända blir det fortsättning på anfallet efter att trupperna
återhämtat sig och fyllt på förråden.

I Väst lär den ukrainska framgången bidra till att viljan att stödja Ukraina ekonomiskt och genom materielstöd kommer att vara hög inom överskådlig framtid.

Inbromsningen och konsolideringen beror nödvändigtvis inte på att det saknas förband, utan på att ukrainarna ända sedan inledningen av den storskaliga invasionen hushållit med både trupp och materiel, väl medvetna om att de ska räcka länge. De tycks också ha motstått frestelsen (som torde ha varit stark när Ukraina led stora förluster i Donbas i juni-juli) att rotera in trupper som inte var färdigutbildade. Av de stridsvagnar och pansarskyttefordon som skänkts av Polen, Tjeckien, Danmark med flera hamnade så gott som alla på förband under uppbyggnad. Det fick ta den tid som behövdes för de nya förbanden att behärska materielen.

De nya enheterna stärktes också av en kärna av erfarna soldater. Delar av förbanden hade utbildats bland annat i Storbritannien och Polen.

Ukraina: moral och materiel

Resultaten av den ukrainska framgången i nordöst är flera. Ett omedelbart sådant blev att ”folkomröstningar” om upptagning av ockuperade områden i Ryssland ställdes in. De har skjutits upp flera gånger, senast till 11 september (vissa talade om november). Att dessa falsarier inte genomförs tyder på att Ryssland räknar med att områden under ockupation inte kan hållas. Segern i nordöst innebär en stor höjning av den ukrainska stridsmoralen – både bland förbanden och befolkningen i stort. Åtminstone för befolkningens vidkommande har opinionsundersökningar visat hög tilltro till den egna försvarsmakten och försvarskriget.²

Försvarsmakten visade sig hålla trots den initiala chocken och motgångarna i söder, liksom utnötningskriget med stora förluster i Donbas under senvåren och sommaren. I och med offensiven skingrades de i Väst (och sannolikt i Ryssland också i form av förhoppningar) ofta vädrade farhågorna att Ukraina skulle ha svårt att uppbåda de offensiva kvalitéer som krävs för framgångar på slagfältet. Det är en sak att försvara sig och vara reaktiv jämfört med att ta initiativet och gå på offensiven. Det handlar inte bara om tillgängliga stridskrafter, utan även hur vapen- (exempelvis pansar- och mekaniserade förband och artilleri) och försvarsgrenar (i detta fall armén och flygvapnet) samordnas. Detta visade sig fungera tillräckligt väl.

I Väst lär den ukrainska framgången bidra till att viljan att stödja Ukraina ekonomiskt och genom materielstöd kommer att vara hög inom överskådlig framtid. Förvisso utgjordes bulken av materielen av ukrainsk utrustning, men offensiven visade att utrustning som skänkts och utbildning som genomförts av Ukrainas vänner har varit bidragande till framgången. Moderniserade polska T-72 stridsvagnar, liksom uppgraderade M 113, australiska Bushmaster och flera andra typer av utländska pansarskytte- och trupptransportfordon visades in action av sina ukrainska användare. Det var strategiskt viktigt att visa en bredare publik att dessa kommer till framgångsrik användning.

Den 16 september meddelade USA att de fyller på de ukrainska ammunitionsförråden med mera till ett värde av 661 miljoner dollar.

Det handlar om materiel som skänktes i våras när det stod klart att Ukraina hade rett ut det initiala anfallet och ryssarna omgrupperade till Donbas.

Bortsett från att givarna kan tänkas gräva djupare i egna förråd och fickor, kan möjligen än mer avancerad materiel anlända vid fortsatt krig och rysk eskalering. Den 16 september meddelade USA att de fyller på de ukrainska ammunitionsförråden med mera till ett värde av 661 miljoner dollar.

Ryssland: strategisk blackout

Den ukrainska motoffensiven pekar på åtminstone två känsliga punkter hos Ryssland. Den första är tillgången på personal. De flesta förband som finns i Ukraina har hälften eller mindre av sin fulla personalkapacitet. Fram till maj i år bidrog reservsystemet Bars med ”skräddarsydd” personal. Det rörde sig om mestadels specialiserade reservister, som mot betalning deltog i övningar och förväntades att rycka in om de inkallades. Dessa reserver är nu slut. Parallellt har tvångsrekrytering i de sedan 2014 ockuperade delarna av Luhansks och Donetsks län pågått.³ Arbetsplatser har rensats i jakt på potentiella soldater.

I själva Ryssland belades de 85 delrepublikerna med uppdraget att sätta upp var sin frivilligbataljon. Centralmakten bistår med utbildning och materiel. Ofta kort sådan i fråga om den förra, och föråldrad i fråga om den senare. I övrigt tycks mycket bero på enskilda federationssubjekts ekonomiska muskler. De första bataljonerna har nu haft sitt elddop – med väldigt magert resultat om de höga egna förlusterna borträknas. Detta snabba sätt att arbeta gör också att specialiserade stridsvagns- eller artilleribataljoner är tämligen få, då dessa kräver en lång utbildning.

I praktiken produceras kanonmat.

Under ett par månaders tid har värvning av fångar pågått å det privata militära företaget Wagnergruppens vägnar. Men det handlar om en kortsiktig lösning på strukturella problem och ett strategiskt dilemma som Ryssland självt har skapat. Den ryska armén avprofessionaliseras samtidigt som den ukrainska vinner erfarenheter och tar terräng som det tog Ryssland flera månader och kostade tiotusentals förluster att erövra. En mobilisering verkar fortfarande vara ett icke-ämne för Rysslands statsledning på grund av det potentiella folkliga missnöje som det kan framkalla.

För närvarande tycks Kreml befinna sig i strategisk chock. En stor del av landstridskrafterna har malts ned i Ukraina utan att de ursprungliga målsättningarna uppnåtts. För närvarande finns det inte mycket Ryssland kan göra. Vad som görs i praktiken är anfall mot civil infrastruktur som mot el- och värmeverket i Kharkiv den 12 september eller floden Inhulets’ fördämning i Kryvyi Rih den 15–16 september.

Den ryska försvarsmakten genomlever en stor imagekris.

Strategin är även att fortsättningsvis plåga civilbefolkningen och på så påverka statsledningen. Ryssland kan kasta in de få tillgängliga ”gamla” förband som ännu inte satts in i Ukraina och kombinera dessa med de hoprafsade frivilligbataljonerna. Sannolikt kommer detta att ha liten eller ingen effekt. Även vid en mobilisering i morgon dröjer den faktiska insättningen av förband tills åtminstone mitten av januari – och då är Ukraina och dess hjälpare i Väst förvarnade och har samma startsträcka. Ukraina tillämpar totalförsvar med mobilisering av statens alla resurser, med en miljon mobiliserade, varav 450 000 i militära förband av olika typ.

Målat in sig i ett hörn

En rimlig åtgärd vore att dra tillbaka de ryska trupperna från Dnjeprs västra sida och från staden Kherson. Där finns en mängd välutbildade och erfarna förband kvar, som trots den decimering de erfarit med fördel skulle kunna användas till att stärka försvaret av landskorridoren till Krim, vattenkanalen till halvön från Nova Kakhovka, eller förstärka Donbasfronten. Det är dock tveksamt om ett tillbakadragande blir aktuellt förrän man har tilldragit sig stora förluster. Ett tillbakadragande skulle bli ett större massmedia- och imagefiasko än flykten från det ukrainska anfallet i nordöst.

Genom att hävda området som ryskt har den ryska statsledningen också målat sig in i ett hörn. Hur kan ett sådant område lämnas? Ett tillbakadragande skulle också utsättas för omfattande ukrainsk beskjutning när trupper samlades till ett fåtal övergångar över Dnjepr.

Den ryska försvarsmakten genomlever en stor imagekris. Före kriget framställdes den som den institution som fungerade bäst i landet, och försvarsmakten var en källa till omfattande stolthet hos befolkningen. Stor militär styrka som omvärlden fruktade och segerrika lokala krig (Tjetjenien, Georgien, Krim och Donbass 2014–2015) har gått hem hos den ryska allmänheten. Under den senaste tiden, och i synnerhet när omfattningen av debaclet i Ukraina blivit uppenbar, har försvarsmakten blivit något av en syndabock, fastän den bara är ett symptom för den ryska statens och samhällets tillstånd. Radikala ryska röster höjs nu allt högre. Det rör sig om miljöer som på ett eller annat sätt är sammanlänkade med underrättelsetjänsterna och försvarsmakten, allehanda militära bloggare och iakttagare.

Budskapet är att man ska sluta lägga fingrarna emellan och börja kriga för fullt, med användning av statens alla tillgängliga resurser och medel och med fullständig mobilisering av ekonomin.

En del bedömare – bland annat amerikanske militäranalytikern Michael Koffman spekulerar om användning av taktiskt kärnvapen som ett möjligt scenario, kanske över Svarta havet som en maktdemonstration (en lågriskvariant) eller över ett ukrainskt förband som en möjlig konsekvens av den ryska handfallenheten.⁴

Detta skulle öppna en ny fas i kriget. Det är naivt att tro att USA gradvis har byggt upp stödet till Ukraina utan att ha tänkt på svar på detta scenario. Rysslandskännaren Mark Galeotti fortsätter däremot att tona ned kärnvapenhotet och påpekar dess potentiellt negativa följder för den ryska krigföringen.⁵

Även i Centralasien har konflikten mellan Kirgizistan och Tadzjikistan flammat upp.

Både mobilisering av manskap och resurser, liksom användning av kärnvapen kan påskynda regimens fall. I det förra fallet beroende på ett brett folkligt missnöje på detta formidabla kvitto att ”specialoperationen” inte gått som planerat. Krig säljs bäst in som snärtiga och snabba operationer, ej som utnötningskrig mot en motståndare som aktivt stöds av stater vars BNP (ta bara USA, Storbritannien och Polen) mångfaldigt överskrider Rysslands. Förberedelserna för att använda ett taktiskt kärnvapen kan mycket väl framkalla uppror bland delar av statsledningen och i den ryska försvarsmakten och mynna ut i en avsättning av Vladimir Putin.

Omnämningar av kärnvapen är snarast en del i en påverkansoperation mot Väst, en del av det ryska skrämselnarrativet om Ukrainastödets konsekvenser. Kreml har svåra dilemman att lösa. Å andra sidan har Ryssland överraskat förut – ta bara den fullskaliga invasionen 24 februari som exempel.

Samtidigt upplöses Rysslands makt sakta i ”det nära utlandet”, som Sovjetunionens forna delrepubliker officiellt betecknas. Strider mellan Azerbajdzjan och Armenien pågick häromdagen. Härifrån har 800 ryska soldater dragits tillbaka från den styrka som ska bevaka den bräckliga freden från 2020. Även i Centralasien har konflikten mellan Kirgizistan och Tadzjikistan flammat upp.⁶

Frågan är om oförmågan att utöva inflytande i närregionen så småningom kommer att utökas med problem för centralmakten i Ryssland att kontrollera utvecklingen i det egna landet.