LO - ett hot mot den svenska modellen

Fack och arbetsgivarorganisationer har förmått se bortom det snöda egenintresset, eller mer korrekt, de har sett till det långsiktiga egenintresset snarare än till kortsiktiga vinster. Det har inte gällt alla och alltid, men i allmänhet och oftast.

En internationellt unikt hög organisationsgrad har varit avgörande.

När modellen har fungerat väl har facket insett att för höga löneökningar innebär höjd arbetslöshet. Arbetsgivarsidan har insett att rimliga villkor för anställda också är bra för företagen. I termer av Assar Lindbecks och Dennis Snowers insider-outsider-modell har parterna tagit hänsyn även till outsiders, det vill säga till dem som står utanför arbetsmarknaden och till dem som vid för höga löneökningar riskerar att förlora sina arbeten.[2]Parterna har bejakat strukturomvandling och sett behovet av omställning.

En internationellt unikt hög organisationsgrad har varit avgörande. Facket har uppträtt ansvarsfullt, eftersom för höga löneökningar riskerat leda till arbetslöshet bland de egna medlemmarna. Hög organisationsgrad har givit legitimitet. Fackförbunden har med fog kunnat hävda att de företrätt de anställda, eftersom organisationsgraden legat på 80-procentsnivån. Rekordet, även internationellt, sattes 1986, då 85 procent av löntagarna var fackföreningsmedlemmar.[3]

En sjunkande organisationsgrad

På senare år har organisationsgraden minskat drastiskt, till under 70 procent, för LO-grupperna ännu lägre.[4] LO lägger skulden för den fallande organisationsgraden på Alliansregeringens reformer. Efter regeringsskiftet 2006 togs avdragsrätten för fackföreningsavgiften bort: A-kassan reformerades genom att kvalificeringskraven skärptes; tiden det är möjligt att få ersättning kortades; ersättningsnivåerna sänktes; den statliga subventionen av A-kassorna minskades, vilket gjorde att A-kasseavgifterna höjdes. Det är ovedersägligt att dessa reformer ledde till medlemstapp för fackföreningarna. Anslutningsgraden sjönk överlag 2006–2008.[5]

I flera sektorer är den fackliga organisationsgraden för arbetare på 50-procentsnivån, eller lägre.

Alliansens reformer kan dock inte förklara varför organisationsgraden bland LO-grupperna har fortsatt sjunka, till skillnad från TCO- och Saco-grupperna. Även efter regeringsskiftet 2014 har fallet bland arbetare fortsatt. Medan organisationsgraden för tjänstemän och arbetare var densamma 2006, ligger den nu mer än tio procentenheter högre för tjänstemän (73 procent) än för arbetare (61 procent). I ett internationellt perspektiv är detta ett unikt förhållande.[6]

Mönstren är likartade i alla branscher. Organisationsgraden för tjänstemän ökade från 2008 till 2017 i nästan alla branscher, medan organisationsgraden för arbetare minskade. I flera sektorer är den fackliga organisationsgraden för arbetare på 50-procentsnivån, eller lägre. I restaurangbranschen är färre än en tredjedel av de anställda fackligt anslutna.[7]

Förklaringen måste alltså vara något annat än Alliansregeringens reformer, annars skulle inte utvecklingen för LO-förbunden avvika så diametralt från utvecklingen för TCO- och Saco-förbunden.

Man ska nog börja med det uppenbara – det är oftast mycket dyrare att vara med i ett LO-förbund än i ett akademiker- eller tjänstemannaförbund. Mitt medlemskap i Jusek kostar 251 kronor per månad, exklusive A-kasseavgift, en rätt typisk avgift för ett Saco-förbund. En undersköterska som är medlem i Kommunal kan betala 447 kronor per månad. Vissa förbund, som IF Metall eller Byggnads, är ännu dyrare. Till skillnad från i Jusek beror medlemsavgiften på lönen, men även för normalinkomsttagare i respektive fack kan den uppgå till över 500 kronor per månad.[8]

En 18-åring som jobbar på Coop med lägstalön, runt 21 000 kronor i månaden, betalar 400 kronor per månad för medlemskap i Handelsanställdas förbund, 4 800 kronor per år. Även med skatteavdrag för fackavgiften innebär det att vår 18-årige handelsanställde kan välja mellan medlemskap i facket och en rätt ok semesterresa. Valet är kanske inte självklart.

I medlemsavgiften till Jusek ingår en inkomstförsäkring som ger 80 procent av lönen även över taket i A-kassan, upp till en månadslön om 80 000 kronor. Alla Saco-förbund och nästan alla TCO-förbund har liknande inkomstförsäkringar. Hos LO-förbunden är sådana medlemsförmåner mer sällsynta (även om just Handelsanställdas förbund har en inkomstförsäkring).

Kanske har LO-förbunden litat för mycket till de traditionella argumenten för fackligt medlemskap, att man får möjlighet att påverka och att man ska vara med för att inte ”åka snålskjuts” genom att man ändå kan åtnjuta de förmåner facket förhandlar fram. Den typen av argument har kanske inte samma tyngd som förr. Det faktum att den fackliga organisationsgraden sjunkit allra mest bland unga kan tyda på att attitydförändringar är en förklaring.[9]

Ett annat skäl till den fallande organisationsgraden är svårigheter att rekrytera dem som inte har fasta anställningar. Från LO framförs ofta att den ökade andelen ”otrygga anställningar” är en förklaring till fallande organisationsgrad. Det argumentet håller inte, eftersom andelen tillfälligt anställda inte vuxit. Andelen tidsbegränsat anställda är ungefär densamma nu som i början av seklet, och har under senare år till och med minskat.[10]

Det kan knappast vara en naturlag att anslutningsgraden ska vara ständigt sjunkande för tillfälligt anställda arbetare, men inte för tjänstemän.

I stället förklaras siffrorna av att organisationsgraden bland personer med tidsbegränsad anställning har sjunkit. Även här har LO-facken gjort ett sämre jobb än tjänstemannafacken. Bland arbetare har organisationsgraden bland personer med tidsbegränsade anställningar sjunkit från 63 procent 2005 till 38 procent 2017. Andelen har fallit även bland tjänstemän, men i mindre utsträckning, från 68 procent till 55 procent. Bland tjänstemän vände trenden dessutom uppåt 2009, medan fallet fortsatte för arbetare. LO kan alltså inte heller i detta fall skylla på yttre omständigheter utan presterar systematiskt sämre än sina kollegor i tjänstemannarörelsen.[11]

LO:s ordförande, Karl-Petter Thorwaldsson, hävdar att man inte går med i facket om man har en tillfällig anställning ”eftersom man inte vet hur länge man får behålla sitt jobb”.[12] För vissa tillfälligt anställda, till exempel personer som tagit paus i studier och bara vill arbeta under en kortare period, kanske fackmedlemskap inte känns motiverat. Samtidigt borde personer som går mellan olika tillfälliga anställningar ha all anledning att vara fackanslutna. Just denna grupp bör ha störst behov att få hjälp att veta vilka rättigheter en anställd har och löper störst risk att råka ut för oseriösa arbetsgivare. Det kan knappast vara en naturlag att anslutningsgraden ska vara ständigt sjunkande för tillfälligt anställda arbetare, men inte för tjänstemän.

En troligare förklaring är att LO varit dåliga på att anpassa sitt erbjudande och sitt pris till denna grupp. Även LO:s organisationsmodell är förmodligen bristfälligt anpassad till personer som byter jobb ofta. En person som har tillfälligt jobb i kassan på ICA och sedan får jobb i kassan på Preem ska byta fackförbund från Handels till Transport. Byter man jobb ofta känns det nog krångligt. TCO:s och Saco:s organisationsmodeller verkar bättre anpassade. En akademiker behöver aldrig byta fack eftersom organisationsprincipen bygger på vilken utbildning man har, och en TCO:are behöver nästan aldrig byta fack eftersom organisationsprincipen i huvudsak bygger på vilket yrke man har.

Även när det gäller utlandsfödda finns samma mönster. Generellt är organisationsgraden lägre för utrikes än för inrikes födda, men medan andelen fackföreningsanslutna hållit sig på en stabil nivå för tjänstemän, och ökat under de senaste åren, har andelen stadigt minskat för arbetare. I privat sektor sjönk organisationsgraden bland utrikes födda arbetare till under hälften 2017. Eftersom utlandsfödda nu utgör ungefär en fjärdedel av befolkningen i arbetsför ålder är detta ett betydande problem för LO, som dessutom kommer att växa eftersom andelen utrikes födda i gruppen om ett decennium beräknas ha ökat till närmare en tredjedel.[13]

LO verkar lida av ett bredare legitimitetsproblem.

LO-förbunden misslyckas alltså med att nå stora grupper på arbetsmarknaden, främst unga, tillfälligt anställda och utrikes födda. Förklaringen kan inte bara vara att dessa grupper generellt hyser en motvilja mot att gå med i facket, eftersom tjänstemannafacken lyckats betydligt bättre än LO.

LO:s legitimitetsproblem

Det är dock inte nog med att LO tappat medlemmar i vissa grupper, eftersom organisationsgraden minskar i praktiskt taget varje delgrupp man kan titta på. LO verkar lida av ett bredare legitimitetsproblem.

En delförklaring är återkommande skandaler.[14] När LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin var i blåsväder på grund av vidlyftiga pensionsavtal i AMF och själv visade sig inneha en lång rad lukrativa styrelseuppdrag innebar det ett förtroendetapp.[15] Detsamma gäller skandalen i Kommunal som avslöjades 2016, med lyxresor, porrshower och utrikesministerns hyreskontrakt.[16] Kommunal tappade 14 000 medlemmar på ett halvår.[17]

Men frågan är om inte en viktigare förklaring till LO:s bristande legitimitet är kopplingen till det socialdemokratiska partiet. Tidigare har LO motiverat bidragen med att över hälften av medlemmarna röstar på Socialdemokraterna. Knappt, men ändå. I valet 2014 röstade 51 procent av LO:s medlemmar på Socialdemokraterna.[18] Argumentationen kan ifrågasättas. Varför inte låta medlemmarna själva lämna bidrag till Socialdemokraterna, och låta den minoritet som sympatiserar med andra partier slippa? Numera fungerar inte LO:s egen argumentation, eftersom bara 41 procent av LO-väljarna valde Socialdemokraterna i riksdagsvalet 2018.[19] Faktum är att sympatierna för Socialdemokraterna legat under 50-procentsstrecket under hela förra mandatperioden.[20]

Kommunal meddelade nyligen att man upphör med att ge direkta penningbidrag till Socialdemokraterna. Argumentet var dock inte att det i sak var fel att använda medlemmarnas pengar för att stödja ett parti som många av medlemmarna röstar emot, utan att man bättre stödjer Socialdemokraternas valkampanj genom att själv bedriva kampanj.

De direkta penningbidragen från LO och LO-förbunden är betydande. Socialdemokraterna får årliga bidrag på över 11 miljoner kronor,[21] vilket kan jämföras med de fyra fattigare riksdagspartiernas totala valbudgetar som låg mellan 15  och 20 miljoner kronor.[22]

De riktigt stora insatserna i valrörelserna gör dock LO och LO-förbunden dels genom egna kampanjer, dels genom att man ställer om organisationerna så att i praktiken vartenda arbetsplatsombud blir en socialdemokratisk valarbetare. LO centralt satsade i valrörelsen 2018, enligt egna uppgifter, 30 miljoner kronor på valkampanjen,[23] vilket är ungefär lika mycket som Miljöpartiet och Vänsterpartiet tillsammans lade ned på sina valrörelser.[23] [24]

Kommunal kan ställa upp dubbelt så många valarbetare som Miljöpartiet.

Kommunal, som alltså meddelat att man drar in sitt penningbidrag till Socialdemokraterna på 3 miljoner kronor, hade 2018 en egen central valbudget på 10 miljoner kronor. Dessutom budgeterade avdelningarna 10,6 miljoner kronor. Kommunal hade därmed större valbudget än såväl Vänsterpartiet som Miljöpartiet, Liberalerna och Kristdemokraterna. Siffran är dessutom en grov underskattning, eftersom den inte inkluderar de pengar som avsatts för andra politiska aktiviteter och det ”ideella arbete” som anställda och förtroendevalda i Kommunal bedriver, ofta på betald arbetstid.[25] För att få en uppfattning om de personella resurserna som Kommunal förfogar över kan man jämföra antalet arbetsplatsombud i Kommunal, som var över 23 000,med medlemsantalet i våra riksdagspartier, som varierar mellan drygt 10 000 för Miljöpartiet, till knappt 90 000 för Socialdemokraterna. Kommunal kan alltså ställa upp dubbelt så många valarbetare som Miljöpartiet.[26]

Professorn i nationalekonomi, Carl B Hamilton, som även varit statssekreterare i finansdepartementet och riksdagsman för Folkpartiet, har beräknat det samlade värdet på LO:s stöd till Socialdemokraterna under valåret 2002 till över 500 miljoner kronor om värdet av personella och andra resurser summeras till de rena penningbidragen.[27] LO är mindre nu än 2002 och har kanske mindre resurser att lägga på partipolitisk verksamhet, men det är ställt bortom varje tvivel att medlemskap i ett LO-förbund innebär ett omfattande och aktivt ekonomiskt stöd för Socialdemokraterna.

Om man sympatiserar med något annat politiskt parti än Socialdemokraterna måste det kännas svårt att acceptera att en betydande del av medlemsavgiften används för att stödja ett parti som man inte vill rösta på. Ännu svårare måste det kännas att man blir förolämpad av sitt eget fackförbund. De cirka 150 000 LO-medlemmar som röstade på Moderaterna får av sin fackordförande veta att partiledaren Ulf Kristersson för en ”aggressiv kamp mot tryggheten på arbetsmarknaden” och att kärnan i ”högerns” ideologi är ”föraktet för gemensamma lösningar”. Moderaterna vill skapa” ett polariserat låglönesamhälle, där höjdarna dikterar villkoren för vanligt folk” och där ”arbetsgivaren ska ha makt att kunna sparka vem de vill, när de vill.”[28]

En uppenbar slutsats är att många arbetare som röstar borgerligt inte vill vara med i ett socialistiskt fackförbund som aktivt motarbetar det parti man röstar på.

I sin valfilm inför riksdagsvalet 2018 övergav LO varje anspråk på anständighet. Tendentiösa påståenden blandas med uppenbara osanningar. ”Om Alliansen kommer till makten med Moderaterna och Sverigedemokraterna i spetsen, så kommer vi att bli av med våra jobb,” heter det. De ungefär 650 000 LO-medlemmar som röstar på något av dessa fem partier röstar alltså för att bli av med sina jobb! I valfilmen anklagas Moderaterna, utan saklig grund, för att vilja sänka en undersköterskas lön med 30 procent. ”Vi kommer inte att ha några fasta anställningar. Ingen får bli sjuk. Ingen får skaffa barn. Ingen får bli äldre.” Så beskrivs det Sverige som nästan hälften av LO:s medlemmar röstade för.

Bland LO:s medlemmar röstade alltså 41 procent på Socialdemokraterna. 22 procent röstade på något av de fyra borgerliga partierna. I hela gruppen arbetare var dock stödet för Socialdemokraterna ännu svagare, 34 procent, och stödet för de borgerliga partierna i motsvarande mån starkare, 29 procent. En uppenbar slutsats är att många arbetare som röstar borgerligt inte vill vara med i ett socialistiskt fackförbund som aktivt motarbetar det parti man röstar på.[29]

Till skillnad från i det senaste riksdagsvalet uppnådde LO i valet 2014, med minsta marginal, målet att mer än hälften av medlemmarna skulle rösta på Socialdemokraterna, 51 procent.[30] Icke desto mindre måste det kännas lite konstigt för den kvarts miljon LO-medlemmar som röstade på den dåvarande Alliansregeringen när LO:s ordförande i sitt förstamajtal 2018 utrycker sig på följande vis:

För fyra år sedan stod vi inför ett avgörande val. Det fanns bara ett sätt att vända skutan rätt: Den borgerliga regeringen skulle ut ur Rosenbad. Och det lyckades vi med![31]

LO:s hat mot de borgerliga partierna i allmänhet och Moderaterna i synnerhet genomsyrar organisationens retorik. Under senare år har tonen ofta varit ännu hårdare mot Sverigedemokraterna. Sverigedemokraterna är näst största parti bland LO:s medlemmar, med 24 procent. Det betyder att 340 000 LO-medlemmar röstade på Sverigedemokraterna, ett parti som enligt LO:s ordförande ”är ett högerparti som för en löntagarfientlig politik.”[32] Han vägrade under politikerveckan i Visby 2018 att delta i samma paneldiskussion som den sverigedemokratiska riksdagsledamoten Paula Bieler.[33] LO har utnämnt Sverigedemokraterna till sina huvudmotståndare i EU-valskampanjen.[34] Transport vill utesluta en medlem för att han är aktiv i Sverigedemokraterna. Sju av LO:s övriga tretton medlemsförbund anser att en aktiv Sverigedemokrat inte kan ha förtroendeuppdrag i facket och ett förbund anser att man inte kan vara medlem i förbundet om man samtidigt är aktiv i Sverigedemokraterna.[35] En fjärdedel av LO:s medlemmar får alltså tydligt besked att de egentligen inte är välkomna.

Vad är då LO:s och LO-förbundens reaktion på det allt svagare stödet för Socialdemokraterna i de egna medlemsleden? Jo, slutsatsen är att det krävs ännu mer samverkan med Socialdemokraterna.

Vad är då LO:s och LO-förbundens reaktion på det allt svagare stödet för Socialdemokraterna i de egna medlemsleden? Jo, slutsatsen är att det krävs ännu mer samverkan med Socialdemokraterna! Enigheten bland LO-förbundens toppar förefaller total. Den självkritik som finns handlar om att man inte lyckats nominera tillräckligt många fackliga kandidater på de socialdemokratiska valsedlarna.[36] Även Socialdemokraterna framhåller i sin eftervalsanalys att behovet av facklig-politisk samverkan är större än någonsin, eftersom Socialdemokraterna måste stärka sin ställning bland LO:s medlemmar.[37]

Uppenbarligen betraktar LO och Socialdemokraterna det som axiomatiskt att LO ska ha till uppgift att öka väljarstödet för Socialdemokraterna. För en utomstående framstår synen på LO-medlemmar som röstar på andra partier än Socialdemokraterna som kränkande. Uppenbarligen förstår de inte sitt eget bästa. ”Socialdemokraterna behöver tydligare visa hur partiets och regeringens politik gagnar LO:s medlemmar”, står det i eftervalsanalysen.[38] Tanken att vissa LO-medlemmar kanske tycker att andra partiers politik gynnar dem bättre förefaller för absurd för att kunna tänkas.

Partsmodellens framtid

Fortfarande täcks en mycket stor del av den svenska arbetsmarknaden, nästan 90 procent, av kollektivavtal. Den höga täckningsgraden hålls dock uppe av arbetsgivarnas höga organisationsgrad, som varit stabil de senast tjugo åren.[39] Över 80 procent av alla privatanställda arbetar i företag som är anslutna till arbetsgivarorganisationer, men frågan är om partsmodellens kan upprätthållas, i första hand genom ena partens försorg, när en av de viktigaste fackliga aktörerna misslyckas med att upprätthålla en hög organisationsgrad. På längre sikt kan knappast partsmodellen upprätthållas om fackföreningarna på allt fler arbetsplatser har väldigt få, eller inga medlemmar.

Utvecklingen kan bli som i Tyskland efter återföreningen. I de nya förbundsländerna lämnade många medlemmar fackföreningarna i djup frustration eftersom de inte ansåg att facken från det gamla Västtyskland tog tillvara deras intressen. Fackföreningsledarna brydde sig inte om den socioekonomiska strukturen i östra Tyskland och de tidigare östtyskarnas annorlunda erfarenheter.[40]

De tyska fackföreningarna agerade som klassiska försvarare av ”insiders”, det vill säga av de, relativt sett, priviligierade arbetarna i västra Tyskland, och tog inte hänsyn till ”outsiders”, de svårt utsatta arbetarna i det gamla Östtysklands av socialismen förstörda ekonomi. Resultatet av de tyska fackförbundens misslyckande är en kraftig reduktion av organisationsgraden, som mellan 1996 och 2008 föll från 70 procent till 55 procent i västra Tyskland och från 57 till 40 procent i de nya förbundsländerna.[41] Även täckningsgraden för kollektivavtal har fallit drastiskt. Mellan 1995 och 2008 föll andelen anställda som täcktes av branschavtal från 75 till 56 procent.[42] Tyskland gick igenom ett decennium som ”Europas sjuke man” innan de sk Hartz-reformerna, som genomfördes av Gerhard Schröder, lyckades förvandla landets ekonomi till en framgångshistoria.

Utvecklingen för tjänstemannarörelsen visar att den sjunkande organisationsgraden inte är ödesbestämd.

De svenska facken har, som framhållits ovan, på det hela agerat ansvarsfullt. Tyvärr finns tendenser till att de i stället börjar agera som trångsynta privilegieförsvarare. LO:s allt mer aggressiva och obalanserade debattmetoder är ett exempel. Svårigheten att åstadkomma viktiga förändringar i de partsförhandlingar som drevs under Alliansregeringens år vid makten, bland annat med syfte att åstadkomma ett nytt huvudavtal, skapa förutsättningar för lärlingsanställningar och öka flexibiliteten avseende turordningsreglerna, är ytterligare ett uttryck för detta.

Delar av fackföreningsrörelsen har anpassat sig till förändrade förhållanden på arbetsmarknaden och till nya attityder bland löntagarna. Det har delvis skett som en reaktion på fallande medlemstal och har i många fall varit framgångsrikt. En illustration av en sådan process är det omfattande förändringsarbete som bedrivits av TCO och dess förbund sedan början av 2000-talet. Utvecklingen för tjänstemannarörelsen visar att den sjunkande organisationsgraden inte är ödesbestämd.[43]

Det är anmärkningsvärt att en organisation som haft så svag utveckling under så lång tid kan vara så oförmögen till självkritik.

Jag tror att en avgörande framgångsfaktor för förändringsarbetet har varit att fokus riktats mot hur fackförbunden själva kan förändras för att bli mer attraktiva. De framgångsrika fackförbunden har gjort stora ansträngningar för att värva fler medlemmar och har satt erbjudandet till medlemmarna i centrum.

För LO förefaller i stället det viktigaste medlet för ökat fackligt medlemskap vara politiska beslut – avdragsrätt för fackföreningsavgifter, krav på kollektivavtal vid upphandling, avskaffande av allmän visstid och dylikt – istället för förändringar som man själv råder över. Det är anmärkningsvärt att en organisation som haft så svag utveckling under så lång tid kan vara så oförmögen till självkritik.

Med nuvarande utveckling kommer LO att bli en krympande organisation för fast anställda, socialdemokratiska och svenskfödda löntagare, med stigande medelålder. Då kommer partsmodellen att haverera. Många borgerligt sinnade skulle välkomna en sådan utveckling. Det skulle inte jag. Vi vet inte vad som då kommer i stället, om vi överger en ordning som i åtta decennier varit en hörnsten för den svenska modellen. Ska utvecklingen vända, då måste LO ta ansvar och sluta skylla sina egna misslyckanden på yttre omständigheter.

Mikael Sandströms text innehåller stark kritik mot LO, varför LO:s  kommunikationsavdelning har fått ta del av texten och erbjudits att leverera en egen artikel i samma ämne. LO har emellertid valt att tillsvidare avböja erbjudandet om en svarsartikel.