Om vi börjar med det ursinniga tempot så är det ett fullständigt omänskligt beting som de stackars partiledarna har idag. Det som 1982 inskränkte sig till torgmöten, medverkan i olika lokalradio-kanaler samt utfrågningar och slutdebatter i Sveriges Radio och SVT, är idag en formidabel torktumlare. En genomsnittlig partiledare förväntas, vid sidan av public service-mediernas traditionella format, medverka i allt från Aftonbladets och Expressens stora partiledardebatter till mysintervjuer som ”Malou möter” och ”Lotta och valet” i Mix Megapol. Därutöver har de flesta nationella medier med självaktning egna krävande partiledarutfrågningar, exempelvis SvD, DN och Omni.
Och det är ändå bara början. Partiledarna förväntas dessutom delta i humorprogram som Flashback forever där de får frågor som ”Har du storkukslugn, Ulf?” eller ”vad tycker du om att folk kommenterar dina pattar, Nooshi?”. Och som om inte det vore nog förutsätts de även avverka ett stort antal poddintervjuer i allt från ”Ångestpodden” till ”Framgångspodden”. Och allt detta under en enda månad, från början på augusti till början på september. Undra på att några av partiledarna såg ut som vandrande vålnader vid SVT:s slutdebatt i fredags.
Infantil, korkad, ovärdig
Kanske är det också därför man som väljare så tidigt känner att man redan hört alla talepunkter till leda: ”På min sida i politiken…”, ”vi ska vända på varje sten…”, ”danska straff för svenska brott…”, ”ni i det blåbruna blocket…”, ”Kallar du mig för nazist!?” Och förstås – falukorven. Det känns tråkigt att behöva säga det men den politiska debatten har i denna valrörelse känts mer infantil och korkad än någonsin tidigare och allt oftare faktiskt ovärdig. Där tjänar de redan nämnda patt- och kukfrågorna som ett övertydligt exempel. Ovärdig så till den grad att jag undrar om partiledarna ibland nästan kräkts i munnen över att behöva sänka sig till den nivå som de ofta tvingats hålla. Men vad kan de göra när de överlåtit regisserandet av skådespelet till någon annan?
…det är hög tid att politikerna i större utsträckning tar makten över sin egen kommunikation med väljarna
Medierna som valrörelsens huvudregissör är en utveckling som pågått länge och som på vissa sätt förstås är bra. Allt var knappast bättre förr. Få längtar nog tillbaka till de hovsamma frågeställarna från Tage Erlanders tid? Men det går också att konstatera att det sedan länge spårat ur och att det nu är hög tid att politikerna i större utsträckning tar makten över sin egen kommunikation med väljarna. För till skillnad från de medieföreträdare som idag håller i taktpinnen är politikerna folkvalda och det är en viktig skillnad.
Vad politikerna vill med makten
På Kvartal försöker vi alltid inta perspektivet att vi antingen ska skapa journalistik som visserligen görs av andra men som vi kan göra bättre, eller ägna oss åt sådant som behövs men som andra ändå inte gör. Utfrågningarna på SVT och SR är exempelvis mycket resurskrävande och håller därtill en hög kvalitet. Följaktligen är sådant inget vi ska lägga våra begränsade resurser på. Däremot råder en skriande brist på format där politikerna själva kan formulera sig och välja vad de vill berätta för väljarna. Det var också därför vi valde att satsa på ”En sommartimme med partiledaren”.
Redan i våras erbjöd vi alla riksdagspartier möjligheten till en fri timme på Kvartals poddplattform. Och eftersom våra poddar Veckopanelen och Fredagsintervjun tillhör de politikpoddar som når flest lyssnare i Sverige, tyckte vi att erbjudandet borde vara oemotståndligt. Sex partier tackade följdriktigt ja direkt medan två avböjde. När det sedan var dags för leverans visade det sig dock att två av de partier som förbundit sig till att göra en timme – Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna – inte hade planerat sitt schema tillräckligt väl och därför inte ansåg sig klara av att leverera. Detta alltså trots att de fick göra precis vad de ville med timmen, så länge som partiledaren hade huvudrollen och valde fyra låtar att spela.
Ett fattigdomsbevis
Det kan förstås handla om prioriteringar men så fort man tittar lite närmare på vad de fyra partiledarna som inte tog chansen att göra en Sommartimme ägnade sig åt i stället, framträder en mer sannolik hypotes: Det uppfattas som betydligt lättare att turnera land och rike runt och svara på ungefär samma frågor från hundratals journalister som delar ungefär samma världsbild med varandra än att direkt inför väljarna självständigt formulera sig kring sin politik och sina personliga drivkrafter.
En jobbig men viktig fråga att ställa sig är vad vi som medborgare och väljare egentligen lärt oss av alla de här debatterna och intervjuerna som vi inte redan visste?
Och det är i sin tur ett fattigdomsbevis. För vad är vitsen med att vara politiker om man tycker det är för svårt att, utan journalistfrågor som snuttefilt, berätta för väljarna varför man söker deras förtroende och vad man vill göra med det? I stället för att ytterligare bidra till den rundgång av flåsiga debatter och inlärda talepunkter som vi nu fått en rejäl överdos av. En jobbig men viktig fråga att ställa sig är vad vi som medborgare och väljare egentligen har lärt oss av alla de här debatterna och intervjuerna som vi inte redan visste?
Jag är part i målet men vågar ändå säga att jag i några av Kvartals sommartimmar fick betydligt mer användbar information inför dagens val än jag fick i alla debatter tillsammans. För hellre än att se en citatmaskin med en dinglande falukorv i handen vill jag ju veta vad partiledarna drivs av, varför de söker mitt förtroende och vad de vill de vill göra med makten om de får den.
En annan väg är möjlig
Det är nu fyra år till nästa ordinarie val. Jag tror att partierna behöver ta sig en rejäl funderare på om denna typ av valrörelse verkligen tjänar vår demokrati. Jag tror nämligen att detta är ohållbart, såväl för partiledarna som människor som för väljarna. De förtjänar bättre än att dag och natt bli översköljda med samma ytliga talepunkter och journalist-regisserade konflikter i en månads tid.
Varför skulle inte riksdagspartierna kunna gå ihop och arrangera ett begränsat antal debatter tillsammans, kanske på några av Sveriges universitet? De kan sedan gemensamt enas om vilka moderatorer som ska leda respektive debatt och så får journalisterna vackert åka dit och sända i stället för att varje mediehus ska ha sin egen tillställning. Kanske frigörs då plats i partiledarnas scheman för det som borde vara den viktigaste uppgiften för dem: att med lite fler ord och mycket större djup berätta för väljarna vad som driver dem, varför de söker makten och vad de vill göra med den.
Med allt detta sagt: Idag ska vi glädjas åt ynnesten det innebär att få leva i en demokrati! Så gå och rösta om du inte redan gjort det. Om du inte använder ditt inflytande kommer någon annan att göra det åt dig.