Socialdemokraterna har börjat ta parti för sina liberala utpressare. Kanske blir det trots allt Vänsterpartiet som släpar gisslan ut ur fångenskapen.
Det har varit mycket Vänsterpartiet i veckan. Först kallade man till pressträff ihop med Kristdemokraterna, och presenterade ett gemensamt förslag mot penningtvätt. Syftet var uppenbart från bägge håll: Att visa att man kunde.
Senare i veckan upprepade Jonas Sjöstedt sitt så kallade ”misstroendelöfte”: Om regeringen faktiskt går fram med försämringar i LAS så kommer Vänsterpartiet rösta för att avsätta Stefan Löfven ihop med M, KD och SD.
En mycket måttfull revolution
Hoten har i vanlig ordning viftats undan av bedömare – det där är bara buller, rök och speglar. Vänsterpartiet kommer aldrig ho
Den socialdemokratiska reaktionen var också lika förutsägbar som oförskämd. Vill Jonas Sjöstedt hellre ha en regering ledd av Ulf Kristersson med stöd av Sverigedemokraterna? undrade Stefan Löfven retoriskt.
För att Sjöstedt inte ska behöva förnedra sig en gång till kan jag svara åt honom. Nej, det vill han inte. Praktiskt nog har ju Jonas Sjöstedt sagt mycket tydligt vad det är han vill ha i nuläget: Samma regering som nu, med samma politik, fast med något färre centerpartistiska käpphästar i programmet.
Hyfsat modesta krav från ett tidigare revolutionärt kommunistparti vars röster är avgörande för regeringens existens. Januaripartierna borde skicka blommor till Jonas Sjöstedt, inte förolämpningar.
Det gör de dock inte, och det leder oss in på en större fråga.
Vem ska tillsätta Kristersson egentligen?
Det har pratats till leda om vilka suveräna maktspelare Socialdemokraterna varit den här hösten och vintern. Högern, vänstern och kommentariatet har varit alldeles överens på den punkten, och som vanligt finns det då skäl att vara skeptisk. Eller att åtminstone lyfta frågan:
Var det verkligen en sådan oerhörd prestation att lyckas sitta kvar, med tanke på förutsättningarna och priset? Alltså dels det faktum att de avgörande partierna (L och C) själva definierade alternativet som ett hot mot demokratin, och dels att Socialdemokraterna visade sig beredda till närmast villkorslös kapitulation i valrörelsens faktiska konfliktfrågor.
Situationen är hur som helst mycket märklig. Den socialdemokratiska regeringen driver nu inte bara Centerpartiets politik, utan också deras spelstrategi.
Om en kollapsad januariöverenskommelse leder till en moderatledd regering stödd av SD är det ju inte på grund av Jonas Sjöstedt, eller på grund av Stefan Löfven, utan för att Centerpartiet skulle ha ändrat sin position och valt att släppa fram en sådan regering.
Är det verkligen troligt, nu när Annie Lööf har investerat hela sitt politiska kapital i att detta vore en väg till ett ungerskt mörker? Och vore det inte bättre – för S alltså – att låta just Centerpartiet svara för det i så fall?
Med LAS mot Ungern
I stället för att börja orera om Jonas Sjöstedts eventuella blåbruna böjelser hade Stefan Löfven kunnat göra något helt annat. Exempelvis konstaterat att en minoritetsregering faktiskt måste ta hänsyn till riksdagen, och att Vänsterpartiets krav inte är orimliga. Just de här reformerna får vänta till en annan gång.
Skulle en center-liberal vägran att acceptera detta leda till att regeringen faller och inte kan återupprättas så kan det ju om inte annat bli en spännande extravalrörelse. När C och L ska förklara varför just försvagat anställningsskydd är så viktigt att det är värt lite Ungern.
Men detta testas alltså inte. Socialdemokraterna är åtminstone utåt fullt och fast inställda på att svensk politik numera är ett val mellan januariöverenskommelsens bokstav och något slags blåbrunt harmageddon.
Det finns egentligen bara två tänkbara förklaringar till det.
Antingen tycker man faktiskt, i hemlighet, att januariöverenskommelsens förslag är bra – även de som gäller marknadshyror och LAS. Eller också lider man av något slags politiskt Stockholmssyndrom, där man börjat ta parti för sina liberala utpressare.
Logiken slår expertisen?
Kanske blir det ändå Vänsterpartiet som räddar gisslan ur fångenskapen, även om gisslan måste släpas ut motvilligt. Logiken talar nämligen för det, även om den samlade expertisen inte gör det.
Decemberöverenskommelsen byggde på att borgerligheten skulle ge upp sitt inflytande i fyra år, i utbyte mot en bättre chans att vinna nästa val. Den visade sig svår att hålla, eftersom partiers väsen är att söka det inflytande man kan få.
Januariöverenskommelsen bygger på att den reella vänstern i Sverige ska ge upp sitt inflytande för överskådlig tid – utan att ens vara tillfrågad om saken, och utan att få något i gengäld mer än anklagelser om att eventuellt vilja gynna SD.
Jonas Sjöstedt börjar förmodligen inse att om inte han förr eller senare sätter ned foten, då är risken uppenbar att någon annan gör det i stället.