Vi får leva med minoritetsregeringar

Det låter inte särskilt dramatiskt.  Och från början var inte journalisterna särskilt intresserade. Det var Vänsterpartiets dag, och deras budskap var betydligt mer spännande. Men nyheten om seminarier hade trots allt föregåtts av en rejäl debatt inom partierna, inte minst mitt.  Socialdemokraterna har regerat i minoritet under många år, och det är inget märkligt eller kontroversiellt med samarbete med andra partier i parlamentet. Och med just Mp hade vi samarbetat i riksdagen och i många kommuner under flera år. Nu tog vi emellertid ett viktigt principiellt steg. Vi skulle fördjupa samarbetet mellan partierna, och i förlängning fanns också möjligheten till ett regeringssamarbete.

Jag berättar det här för att illustrera att politiken inte alltid är så genomtänkt som många tror. Det blir inte alltid som man tänkt.

Frågan var milt uttryckt känslig i mitt parti. Vi hade haft en diskussion i verkställande utskottet, och jag hade fått ett mandat att anordna seminarierna. Men inte mer än så. Vad de skulle leda till, det var en öppen fråga. Min och Håkans ambition var att berätta om seminarierna, men utan att orsaka allt för stor dramatik.

Vi misslyckades totalt. Det kom inte så många journalister, men de som kom anade att detta kunde vara början på något nytt. Ett fördjupat samarbete. Det blev en stor nyhet, inte minst i kvällens nyhetssändningar.

Det förstod jag när statsministern och partiordföranden Göran Persson ringde på kvällen. Han var förbryllad över uppmärksamheten, och dessutom hade Vänsterpartiet hört av sig då de utgick ifrån att pressträffen var ett sätt att markera mot Vänsterpartiet. Och just på Vänsterpartiets dag under Almedalsveckan….

Jag berättar det här för att illustrera att politiken inte alltid är så genomtänkt som många tror. Det blir inte alltid som man tänkt.

Dramatiken var alltså inte planerad, men visst var den befogad. Det här var ett viktigt steg för oss socialdemokrater. Vi antydde att vi var beredda att dela regeringsmakten med andra.

För mig kändes det bra. För det första såg jag att våra partier hade en del gemensamt, men jag tyckte framför allt att vi kunde lära oss en del av varandra. Jag hade stor respekt för Miljöpartiets stora engagemang och djupa kunskap inom klimat- och miljöpolitiken.

Jag har dessutom alltid varit en varm anhängare av starka regeringar. Med det här steget markerade vi en öppenhet för att forma koalitionsregeringar och därmed kanske, kanske också på sikt majoritetsregeringar.

Modellen som skulle tvinga partierna att ta ansvar

Ja, jag var till och med så mycket för majoritetsregeringar att jag som riksdagsman motionerade om att vi borde avskaffa modellen med negativ parlamentarism. Som bekant kan idag en statsminister bli vald om hen inte har en majoritet av riksdagens ledamöter emot sig. Allt i syfte att underlätta bildandet av minoritetsregeringar. Jag föreslog att det skulle krävas att en majoritet av ledamöterna uttryckligen stödde statsministern för att hen skulle bli vald.  Med det vill jag så att säga tvinga partierna att ta ansvar. Det skulle ta längre tid att bilda en regering, men när den väl är vald skulle den ha ett stabilare underlag.

Förslaget avslogs. Brutalt. Det fanns inte då och det finns inte idag något stöd för den typen av regelförändringar. Det tog förvisso väldigt lång tid att bilda en regering efter förra valet, men trots det fick vi en allt annat än stabil situation.  Visst har riksdagen tagit en hel del beslut, men nästa regeringskris har hela tiden lurat bakom hörnet.

Valet står sannolikt mellan S eller M och KD

Det kommer att bli lika komplicerat efter valet nu på söndag, Det kommer inte att vara möjligt att bilda en majoritetsregering, oavsett vilken sida som vinner. Det finns fortfarande allt för många röda linjer som gör det matematiskt omöjligt.

Om vänstersidan vinner finns det en del som talar för att det blir en fortsatt S-regering. Utan tvekan, det finns en öppenhet idag att samregera, men senare års erfarenheter visar den relativt svaga koalitionsregeringens dilemma. Det krävs väldigt många förhandlingar, inom och utanför regeringen, innan något beslut kan klubbas. Och det blir inte lättare om ytterligare något parti kommer med eftersom det ändå inte räcker för att få majoritet i riksdagen.

Vinner högersidan får vi med all sannolikhet en koalitionsregering i minoritet. M och KD är säkert tillräckligt sammansvetsade för att hålla ihop, men läget i riksdagen kommer att vara lika komplicerat som för en S-regering.

En opposition som är beredd, på riktigt, att dela ansvaret för att lösa några av vår tids ödesfrågor, den grova kriminaliteten och migrationen.

Jaha, finns det då ingen möjlighet att skapa ett hyfsat stabilt regeringsunderlag.  Det surras som bekant en del om M och S, men en sådan lösning förutsätter att partierna blir tillräckligt stora och kan agera med självförtroende. Och att vi har en tillräckligt allvarlig kris som gör att det finns en folklig förståelse för en sådan lösning.

Min slutsats är att vi helt enkelt får leva med minoritetsregeringar. Mycket talar för att vi får en minst lika komplicerad situation efter det här valet som efter förra. Det finns egentligen bara en sak som kan förändra läget, att vi på söndag får en opposition som agerar annorlunda. En opposition som är beredd, på riktigt, att dela ansvaret för att lösa några av vår tids ödesfrågor, den grova kriminaliteten och migrationen. De båda möjliga regeringsbildarna ligger nära varandra i sak, men det är inte alltid det som är viktigast.

Alltså. Jag håller tummarna för att vi får en bra regering på söndag, med mina mått mätt. Och jag håller tummarna lika hårt för att vi får en konstruktiv och ansvarstagande opposition.