Kvartals nyhetsbrev

Tack!

Välkommen som prenumerant på Kvartals nyhetsbrev.

Skip to content
Samhälle |

Lär er räkna till 175!

Magdalena Andersson kunde räkna till 173 i den här omröstningen, och fick bli statsminister. Foto: Duygu Getiren / TT

Enkel matematik visar vilka regeringsalternativ som är trovärdiga och vilka som är fantasifoster, skriver den tidigare statssekreteraren Mikael Sandström (M). Detta är den första av två analyser om regeringsbildningen efter valet, nästa skrivs av Lars Stjernkvist (S).

Lyssna på texten
Laddar ...
Följ Kvartals poddar: Apple | Spotify
Av Mikael Sandström | 6 september 2022
Mikael Sandström är konsult och samhällsdebattör. Han var tidigare statssekreterare i Alliansregeringen och är fritidsengagerad politiker (M).
Profil Inlästa texterLästid 5 min Skärmläsarvänlig
I korthet
Jag har en uppmaning till alla som, nu eller efter valet, kommenterar eller spekulerar om vilken sorts regering vi kommer att få. Lär er räkna till 175!

Den som vill bli statsminister måste, för det första, bli föreslagen av talmannen och, för det andra, godkännas i en omröstning i riksdagen. För att godkännas krävs att mindre än hälften av kammarens ledamöter röstar nej, alltså färre än 175 nej-röster.

Det är alltså därför det är viktigt att kunna räkna till 175. Varje spekulation om ett regeringsalternativ som vi med säkerhet vet skulle generera minst 175 nej-röster är ointressant.

En grundläggande insikt om förhandlingar

Det låter självklart, men det är det inte, jag lovar! Efter valet 2018 var jag rådgivare åt Ulf Kristersson, och än idag får jag frågor om varför vi inte på allvar undersökte möjligheten att bilda en regering bestående av Allianspartierna och Miljöpartiet. Gång på gång får jag förklara att det inte hade gått, eftersom Sverigedemokraterna, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet tillsammans hade 190>175 mandat. Dessa partier skulle röstat nej till en sådan regering och därför var alternativet från början ointressant. Vad Moderaterna (och för den delen Miljöpartiet) tyckte om en sådan regeringsbildning var – av precis samma skäl – också helt ointressant.

”Ni hade kanske kunnat få Socialdemokraterna att lägga ned sina röster”, brukar jag då få höra. Då kommer vi till nästa viktiga insikt som den som vill fundera över möjliga regeringsbildningar måste tillägna sig: För att få Socialdemokraterna – eller något annat parti – att släppa fram en regering som partiet självt inte ingår i, så måste alternativen, utifrån detta partis utgångspunkter, vara sämre. Stefan Löfven hade två mål under regeringsförhandlingen 2018 – att själv sitta kvar som statsminister och att splittra Alliansen. Varför i hela världen skulle han då vakna upp en morgon och tycka att det vore en bra idé att släppa fram en regering med MP och Alliansen? Han skulle inte uppnå något av sina mål utan tvärtom splittra sitt eget regeringsunderlag.

Det är i själva verket en grundläggande insikt om förhandlingar. För att förmå en förhandlingsmotpart att göra som du vill, så måste du antingen ha ett löfte eller ett hot, det vill säga: du måste göra det trovärdigt för din motpart att alternativet är sämre.

Om Socialdemokraterna, Centerpartiet, Vänsterpartiet och Miljöpartiet samlar färre än 175 mandat, så kommer Ulf Kristersson att bilda en regering bestående av Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna.

Det är också därför Annie Lööfs harhjärnade idé om att förmå Socialdemokraterna att lägga ned sina röster för att släppa fram en alliansregering antingen byggde på avancerad självsuggestion eller var en rökridå för att dölja Centerpartiets strategiska omgruppering. Jag kan inte fantisera ihop något utfall som från Socialdemokraterna hade varit sämre efter valet 2018 än att en alliansregering skulle tillträda utan att behöva vila sig mot Sverigedemokraternas röster. Det fanns alltså varken något löfte eller något hot som skulle kunna förmå partiet att medverka till en sådan regering. Försöket var så uppenbart dödfött att jag har svårt att tro att någon tog det på allvar.

Vad betyder då detta inför årets val? Jo, det betyder att om Socialdemokraterna, Centerpartiet, Vänsterpartiet och Miljöpartiet samlar färre än 175 mandat, så kommer Ulf Kristersson att bilda en regering bestående av Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna. Lyckas vänstersidan i politiken samla 175 mandat eller flera så sitter Magdalena Andersson kvar som statsminister som ledare för en regering som består av Socialdemokraterna, Centerpartiet och troligen också Miljöpartiet.

Vänsterpartiet kommer inte att sitta i regeringen, eftersom Centerpartiet aldrig skulle acceptera det. I varje realistiskt valutfall betyder det att minst 175 riksdagsledamöter skulle rösta nej till en regering som Vänsterpartiet ingår i. För Centerpartiets del är nästan alla alternativ, inklusive extra val, bättre än att Vänsterpartiet ingår i regeringen, vilket rimligen Vänsterpartiet inser.

Vänsterpartiet får välja mellan att släppa fram Ulf Kristersson – vilket milt uttryckt inte är sannolikt – eller bita i det sura äpplet och acceptera att återigen bli stödparti. Det blir säkert en knölig förhandling där Vänsterpartiet kan ställa stora krav. Ingen vet vad det politiska utfallet blir, men förr eller senare löser det sig säkert. Självklart kan Vänsterpartiet säga nej till allt och tvinga fram extra val, men vad vinner de på det?

Om Miljöpartiet kan acceptera att vara stödparti, eller kommer att kräva regeringsmedverkan, är jag osäker på, men det beror nog mest på att jag har för dålig insyn i det partiet. Det torde dock vara upp till Miljöpartiet att bestämma, eftersom partiet, till skillnad från Vänsterpartiet, trovärdigt kan hota med att rösta nej till en S-ledd regering.

Matematiken säger att SD inte kommer att sitta i regering

Sverigedemokraterna kommer inte heller att sitta i regering. Återigen har det med matematik att göra. Liberalerna skulle bokstavligen gå sönder om de släppte fram en regering som Sverigedemokraterna ingår i. Därför finns det, med varje realistiskt valresultat, minst 175 riksdagsledamöter som kommer att rösta nej. Moderaterna och Kristdemokraterna har också sagt nej till regeringsmedverkan från Sverigedemokraterna, men det spelar i sammanhanget ingen roll, eftersom vi redan räknat till 175.

Av samma skäl kommer Liberalerna att ingå i en regering, om ”Ulf Kristerssons sida i politiken” får flest mandat. Det beror inte så mycket på vad Kristersson själv vill. Utan Liberalernas röster blir det inte 175, alltså blir det som Liberalerna vill.

Det blir säkert också en knepig förhandling, där Sverigedemokraterna ställer krav, men i slutänden sitter partiet i ungefär samma läge som Vänsterpartiet – bita i det sura äpplet, acceptera fortsatt socialdemokratiskt maktinnehav eller tvinga fram extra val. Efter någon eller några veckors förhandlingar lär även det lösa sig.

Jag brukar tycka att det är klokt att reservera någon procents sannolikhet för oväntade och exotiska utfall. Det går att fantisera fram alla möjliga märkliga regeringskonstellationer. Men för er som tycker att sådant är roligt vill jag upprepa min uppmaning: Lär er räkna till 175!

 

Redan prenumerant?
Du har läst en olåst artikel från Kvartal
Prenumerera för att få ta del av alla texter och poddar från Sveriges vassaste mediehus.

Redan prenumerant?
Testa Kvartal Total!
Första månaden gratis
Ingen bindningstid.
Till erbjudandet
Eller vill du bara läsa denna artikel?
Har du redan ett konto?
Skapa ett gratiskonto för att lyssna på Kvartals poddar helt kostnadsfritt
* Genom att skapa ett gratiskonto prenumererar du på vårt kostnadsfria nyhetsbrev – avsluta när du vill.