Får man inte skämta om Jimmie i det här jävla landet?

Vilket leder en in på SVT:s politiska humor.

Läser man kommentarer på Twitter kan man få intrycket att public service enbart gör vänstervriden propaganda i syfte att trycka ner SD. Men i humorprogrammen framträder en annan bild.

Det hela avslutas med att komikern skriker att Ulf Kristersson är ”supergay” eftersom han ”knullar mig i röven”.

Som i SVT:s ”Sveriges roligaste partiledare”, där olika ståupp-komiker får ta sig an varsin partiledare.

Den folkkäre komikern Anders ”Ankan” Johansson får sig tilldelad Ulf Kristersson. Kortis-skämten om Kristersson har vid det här laget blivit en egen genre i svensk komedi, så Johansson börjar med den lägst hängande frukten och arbetar sig sedan neråt.

”Punkt 1A, vad måste vi gå igenom med Kristersson? Att han är jätteliten! Vi kan inte gå förbi den pyttelilla elefanten i rummet. Han vill vara stor, en smurf, som vill vara den vuxne i rummet”. Han fortsätter i en grov utläggning: ”Om Kristersson är en sjukdom, vad är han då? Gonorré, för när han var ung var det roligt med muff, nu är allt en blåbrun gegga. Hähä!” Det hela avslutas med att komikern skriker att Kristersson är ”supergay” eftersom han ”knullar mig i röven”.

”Jimmie borde få medalj”

Sedan är det dags för Jimmie Åkesson. Inga skämt hamnar under dennes bälte. Jimmie framställs som en underdog som har blivit nertryckt av etablissemanget. Han är gullig i folkdräkt, men arg när ärkebiskopen kritiserar SD från den gamla statskyrkans predikstol. Inget biter på Jimmie, säger programledaren. Komikern Johanna Hurtig Wagrell vill ge Jimmie en medalj eftersom han gör ”grovjobbet att svabba rent i partiet” när partikamrater svingar järnrör eller säger N-ordet. Även när Wagrell tar upp den gamla historien om Åkessons spelmissbruk så skämtar hon snarare med än åt honom.

När Özz Nûjen ska driva med vänsterpartiets ledare Nooshi Dadgostar säger han att Nooshi är en ”dålig kommunist, ännu sämre liberal, urunken nazist men helt okej Sverigedemokrat.” Hon gillar ju att käka korv med byggarbetare. För säkerhets skull får vi veta att det är fint att vara öppen med sina svagheter, som Jimmie är.

I SVT:s Aktuellt på tisdagen förra veckan handlade ett inslag om den politiska satiren i valrörelsen. Prästen och satirtecknaren Kent Wisti gjorde där en avbön för de teckningar han hade gjort om SD för tio år sedan. Wisti menar nu att det var en form av skolgårdsmobbing som ”äcklar honom” och som han nu ”håller sig för god för”. Det känns ju inte som anti-SD propaganda.

Rollfördelningen i svensk politik blir tydligast i det som också är det roligaste politiska humorprogrammet på SVT just nu, ”Herr talman”, ett program som vevar friskt åt alla håll. Det stående skämtet om Ulf Kristersson är att han är just ett mobboffer.

Som satiriker kan jag kräkas lite i munnen

I säsongens första avsnitt låter de andra partiledarna tatuera in ”Jag ❤️ Muff” i pannan på en utslagen Kristersson medan Moderaternas rättspolitiska talesperson Johan Forssell i en freudiansk felsägning råkar säga att han är den som kommer att ”hugga Kristersson i ryggen och ta över partiledarposten”.

Jag ringer seriens kreative producent Michael Lindgren och frågar varför det har blivit så:

­– Man känner att han (Ulf) är en hackkyckling, han är den ständige tvåan som vill vara etta och det finns en humor i det. Han är liten och inte så respektingivande när han pratar. Det är många saker som man tycker att man inte ska bedöma en människa efter, men när det gäller en ledare för Sveriges andra, förlåt tredje, största parti så är det komiskt legitimt att ge tasksparkar. Och det är politiskt relevant. Hur kan SD gå om Moderaterna? Det har med Ulfs partiledarskap att göra.

Det kan ironiskt nog leda till att man är för snäll mot SD emellanåt, i en sorts inverterad politisk korrekthet.

När jag frågar Lindgren om han tror att public service är pressat av alla anklagelser för att vara vänstervridet funderar han lite.

– Ja, men det tror jag. Under en lång tid frös det offentliga Sverige inklusive SVT ut SD, sen har man varit tvungen att omgruppera, och jag tänker att det finns några brytpunkter. SVT:s publicistiska beslut 2018 att be om ursäkt för Jimmies uttalande i debatten när Annie sa ”hur uttrycker du dig?” är en, där fälldes ju SVT i granskningsnämnden. Och SD:s egna bombmattor av anklagelser om vänsterliberal smörja har gett effekt. Nu är SD ett jätteparti och public service famlar lite efter hur man ska förhålla sig. Det kan ironiskt nog leda till att man är för snäll mot SD emellanåt, i en sorts inverterad politisk korrekthet.

Satir i public service har särskilda villkor enligt Lindgren:

– Förutsättningarna för att göra politisk humor i public service under ett valår är väldigt speciella. Det råder dekret att det inte får gå för långt mot ett parti. Men hur värderar man om ett skämt är vassare än något annat?

Ängsligheten för att släppa igenom skämt som tippar vågskålen för hårt kan leda till märkliga beslut från nervösa inköpare, säger Lindgren.
Och det kan ibland kännas bisarrt att göra politisk satir för SVT.

– Som satiriker kan jag kräkas lite i munnen. Jag gör statligt sanktionerad satir om statsmakten. Och villkoret är att jag ska skoja ungefär lika mycket om alla.

Så hur hanterar Lindgren Jimmie Åkesson i ”Herr Talman”?

– Hos oss är Jimmie en glad och trevlig rasist och sexist. Det är självklart relevant, för partiet dras med vitmakt-människor och har en konservativ syn på familjen och svårt att nå kvinnor. Vi försöker trycka på alla partiernas akilleshälar, och jag upplever inte att SVT begränsar just ”Herr Talman” i uttrycket, säger Lindgren.

Det kan hjälpa att Lindgren själv är en tungviktare i svensk humor. Han var med och grundade Grotesco-gruppen tillsammans med Henrik Dorsin och producerade ”Svenska nyheter” under programmets tre första säsonger.

Attacken som gick hem: Lägg ner P3!

En vändpunkt verkar just ha varit när Åkesson fyrade av en bredsida mot P3 inför valet 2018.

Efter en intervju med satiriska inslag i P3 Morgonpasset kallade Åkesson kanalen för en skitkanal som borde läggas ner. Då handlade skämten om Åkessons vikt och spelmissbruk. ”De hånar och skrattar åt dem som inte tillhör det vänsterliberala etablissemanget”, dundrade Åkesson. SR-chefen tvingades gå ut och försvara kanalens existens. Spola fram fyra år och hånskratten låter mer som ett nervöst fnitter. Denna valrörelse när Jimmie Åkesson gästade P3:s Morgonpasset handlade inte en enda av komikern Moa Wallins skämt om Jimmie Åkessons person eller gärning. Faktum var att det innehöll knappt någon humor alls, strykrädda redaktioner är sällan roliga. Åkesson däremot lät som han stortrivdes i P3-studion och gav nu ett vallöfte om att han inte kommer att lägga ner P3. Visste du att Jimmie inte gillar att äta fisk?

Det är inte så att Moa Wallin inte kan vara rolig och vass. Det visade hon när hon bjöd Annie Lööf på ett kåseri om ett litet ytterkantsparti som kallar sig den breda mitten med ”fler pedofilskandaler än genomförda punkter i januariavtalet”.

Jag kommer att tänka på hur Anna Björklund skrev i GP 2020 om att ängslighet styr på Sveriges radio och inte ideal:

”På Sveriges Radio finns ingen fanatisk elit, utan välanpassade och trendkänsliga gruppmänniskor, alltid redo att byta tröja om en annan färg sägs funka bättre den här säsongen”.

Anledningen till att det verkar fritt fram att ge sig på Ulf Kristersson är inte för att han är moderat, det är för att man luktar ett sårat byte. Vem är ute, vem är inne? Alla som någon gång har varit klassens clown känner igen den dynamiken.