Att forma en gemensam ”berättelse” utifrån januariöverenskommelsen blir lite som att länsa en loppmarknad, hälla in allt i vardagsrummet och sedan kalla in en konsult för att sätta namn på inredningsstilen.
Nyamko Sabuni sägs vara en outsider i Liberalernas ordförandestrid, en som står för ”något nytt”, men den samlade bilden av hennes lanseringsvecka som partiledarkandidat blir en annan. Vad vi ser utifrån är ett mycket traditionellt folkpartistiskt försök att sitta på alla stolar samtidigt.
Jan Björklunds vägval var både fel och rätt. Partiet måste förändra sin politik, men framför allt prata tydligare om den politik man redan har. Liberalernas identitet ska vara tydlig, som ”ett icke-socialistiskt mellanparti” (Agenda 14/4).
Över huvud taget verkar det lite som att hon söker jobbet som partiets kommunikationschef, snarare än rollen som dess ideologiska och politiska vägvisare.
Det är möjligt att det är rätt
Blocköverskridande enighet om visionsbrist
När det gäller samarbetet med S och MP har Sabuni varit noga med att inte kasta kritik, utom på en punkt: Det saknas en gemensam politisk vision, utöver att inte vara SD.
Det intressanta är att just den här kritiken kommer från i stort sett alla håll – från moderater, från centrister och från självtänkande socialdemokrater. Alla tycks efterlysa en Berättelse: Vad vill egentligen det här rödgrön-liberala regeringsprojektet? Mer än att Sverige ska vara med i EU och att grundlagarna ska gälla även fortsättningsvis?
Risken är dock uppenbar att Sabuni och alla andra får vänta på det svaret, mandatperioden ut. Låt oss titta på några skäl till det.
Det är jämlikheten, dumbom
För alla socialdemokrater är ”ökad jämlikhet” ett helt centralt begrepp. ”Klyftorna” i samhället ska bekämpas, och på sikt helst utraderas. Detta kan man säga är själva grundackordet i samtliga socialdemokratiska regeringsprojekt hittills – åtminstone utåt sett.
Eftersom även Liberalerna och Centern gärna pratar om jämlikhet och klyftor har många mindre nogräknade bedömare fått för sig att här, här kanske det finns ett gemensamt projekt?
Spoiler: Det gör det inte.
Lyssnar man på L och C så framgår det med övertydlighet att den relevanta klyftan i samhället går mellan dem som har jobb och dem som inte har jobb. Den klyftan ska bekämpas genom att fler får jobb, vilket i sin tur ska ske genom lägre skatter, ”arbetslinjen” och fler jobb med lägre löner.
Problemet, ur ett socialdemokratiskt perspektiv, är att den politiken enligt varje vedertagen socialdemokratisk definition i stället leder till att de ekonomiska klyftorna ökar. Dels mellan dem som har jobb och dem som inte har det – pensionärer, sjuka, arbetslösa – och dels mellan dem som har jobb, genom ökad lönespridning.
För att nå en verkligt gemensam vision på jämlikhetsområdet krävs med andra ord att en av sidorna ger upp sin problemformulering och omfamnar den andres världsbild. Jag lämnar åt läsaren att bedöma sannolikheten för detta.
Den halvstarka statens avvecklingsrevansch
Problemen är genomgående.
Socialdemokraterna själva har på senare år försökt lansera ”det starka samhällets revansch” som en övergripande politisk vision. Eftersom de är socialdemokrater menar de ”den starka staten”, och anslaget handlar om att återupprätta förlorad politisk kontroll över samhällsutvecklingen.
Den här ”revanschen” kan förstås innebära mycket, men absolut inte att privatisera Arbetsförmedlingen. Detta sker dock nu, genom januariöverenskommelsen, eftersom överförandet av offentliga uppgifter till ”marknaden” är en helt central del i framför allt Centerpartiets politiska vision.
Så där fortsätter det, överenskommelsen igenom.
Kvar står man då till slut med Stefan Löfvens tomma talepunkt om att ”det är viktigt att demokratin visar att den kan leverera”. Som om reformer som sådana hade ett egenvärde.
Om det vore så enkelt kunde ju varje regering varje höst besluta att gräva en grop av Närke, och sedan i vårändringsbudgeten anslå resurser för att fylla igen gropen. Med handlingskraft motar vi populismen!
Loppmarknaden som inredningsstil
Men vänta nu – är det alltså otänkbart att S, MP, C och L någonsin skulle kunna ha ett vettigt och begripligt regeringsprojekt ihop? Nej, naturligtvis inte.
Man hade kunnat börja i en annan ände. Exempelvis: Identifierat några stora områden där man faktiskt kunde hitta gemensam grund – säg klimatpolitiken, en fungerande järnväg och höjda kunskapsresultat i skolan. Sedan riktat den politiska energin dit under fyra år, och satsat på förhoppningsvis dugligt förvaltarskap i övrigt.
Så gjorde man dock inte. I stället började man med en utpressningsförhandling som resulterade i 73 punkter, där alla gjort sitt bästa för att inteckna framtida reformutrymme med så disparata hjärtefrågor som möjligt. Ungefär.
Att forma en politisk vision utifrån det blir lite som att länsa en loppmarknad, hälla in allt i vardagsrummet och sedan kalla in en konsult för att sätta namn på inredningsstilen.
Bryt ihop och kom igen
Det kan låta lite motsägelsefullt, men givet det här kan man på allvar fundera på om inte det bästa sättet att rädda januariöverenskommelsen vore att säga upp just januariöverenskommelsen, och börja om från början.
Kanske är det något sådant som Nyamko Sabuni ser framför sig. Egentligen.