Ta min kompis. När Riksbanken chockhöjde räntan till 500 procent 1992 band han sin boränta på 14,5 procent. För annars kanske den kunde bli 50 procent? som han hallucinerade där han satt bland flyttkartongerna i den första egna lägenheten.
En olycklig kombination av torka, Putin och franska tekniker
Något liknande hände när elpriset steg till över 7 kronor per kWh i södra Sverige. Folk fick panik, så Moderaterna och Socialdemokraterna rusade ut och överbjöd varandra med elsubventioner för tiotals miljarder. Ekonomerna tog sig för sina expertpannor, för åtgärden skulle ju bara öka elkonsumtionen. Men vilken politiker argumenterar mot kvällstidningslöpen i en valrörelse?
I Kvartals expertpodd om energi är ekonomerna Pär Holmberg och Runar Brännlund mer klartänkta. Elprisrusningen beror på många saker, förklarar de. Tekniktrubbel i franska kärnkraftverk och torka i Norge, bland annat. Mycket beror på Putin, annat är självförvållat och att allt inträffade på samma gång var helt enkelt otur.
Nog litar man mer på tyska kärnkraftsingenjörer än på Putin?
Staten borde stödja konsumenterna med klumpsummor i stället för med elsubventioner säger de. Att låta oljekraftverket i Karlshamn gå för högtryck i något år för att mildra prischocken är inte jordens undergång, och i alla händelser mycket bättre än att koppla bort prissignalerna i elsystemet. Åtminstone bättre för klimatet.
När Tyskland abrupt beslutade att dra ur kontakten till sina kärnkraftsreaktorer efter olyckan i Fukushima 2011, då agerade Angela Merkel som min kompis gjorde 1992 – radikalt. All kärnkraft i Tyskland skulle läggas ner på bara 11 år. Men den 24 februari i år stod det klart att Tyskland bara hade bytt en säkerhetsrisk mot en annan. Och nog litar man mer på tyska kärnkraftsingenjörer än på Putin? Den hypotetiska tyska kärnkraftsolyckan var just hypotetisk, medan de ökade tyska koldioxidutsläppen tyvärr är verkliga.
Nuet mot framtida generationer
Oväntade händelser förrycker våra kalkyler, hela tiden. Vem kan ge hjälp att tänka klart? Jag ringer en filosof.
Karim Jebari på Institutet för framtidsstudier forskar om klimatkrisen, mänsklighetens framtid och rättvis fördelning. Jag har egentligen tänkt fråga honom om solidaritet med framtida generationer. Att mina ofödda barnbarn (rimligen max åtta stycken) kanske inte får se Venedig för att staden står under vatten, det är en skrämmande tanke, för att inte tala om andra riskscenarier. Ett läckage av utbränt kärnavfall som drabbar hundratusentals ofödda människor om, säg 75 000 år, berör mig mycket mindre. Är det ett problem?
Framtidsfilosofen svarar att ja, ur ett strikt etiskt perspektiv är tid och rum analoga. Vi har lika stora skyldigheter mot människor på andra sidan jorden som mot dem i vår närhet. Och mot människor som lever om en miljon år, som mot våra egna barnbarn. Men han har mycket mer att säga. Hela hans jobb går ut på att kalibrera den korta sikten mot den långa. Han kan godta elsubventioner, så länge de är kortsiktiga. Trots allt är den svenska elen mestadels fossilfri. Om svenskar började värma upp sina hus och lägenheter med braskaminer vore det mycket sämre.
Intressant nog är Karim Jebari en varm anhängare av både kärnkraft och vindkraft, särskilt om den placeras i havet långt från kusten (ja, vindkraftverken alltså. Kärnkraftverken bör stanna på land).
Men det finns ett antal krux. Om det blir väldigt många snurror så blir det inte lönsamt för vindkraftsproducenterna när det blåser mycket och priset sjunker. När det däremot är vindstilla och elpriset högt, då finns det inget att sälja. Därför, menar han, finns det en naturlig gräns för hur mycket vindkraft som kan finnas i energimixen. Problemet handlar alltså om mer än stabiliteten i näten.
Sedan kan det ses som ett rättviseproblem om svenskarna betalar för vindkraftsproducenternas anslutningar, plågas av att titta på blinkande havshorisonter och vinnarna blir tyskar som får billigare el utan att plågas alls (eller dra kablar). Bara för att de har gjort sig beroende av Putin.
Men det betyder ju inte att vi ska avstå från vindkraft.
Panik leder till irrationella beslut
Tillbaka till den Stora Paniken om klimatet. Den som å ena sidan är mycket rimlig, å andra sidan gör oss irrationella. I debatten kan det låta som om det inte är någon idé att bygga ny kärnkraft eftersom det skulle ta så lång tid, mer än tio år.
Men då tänker man fel, enligt Karim Jebari. Eftersom vår elproduktion redan är i stort sett fossilfri så spelar det ingen roll för klimatets del om det dröjer något längre innan nya reaktorer finns på plats. Den tidsaspekt vi bör bry oss om är pensionsåldern för de nuvarande reaktorerna, inte något annat. Vi måste ha nya innan de gamla lägger av. Och när EU nu har klassat kärnkraft som hållbart bränsle bör vi övertala kärnkraftsrädda länder att behålla och uppdatera sin.
Så säger filosofen, som tillägger att jag inte behöver bekymra mig så mycket för dem som hanterar kärnavfallet om 75 000 år. Ju farligare avfall, desto kortare halveringstid för molekylerna. Det vill säga – våra ättlingar om sisådär 2 500 generationer bör vara ungefär lika försiktiga som vi idag är med bly, kadmium och kvicksilver. ”Det är giftigt. Inte snorta det, inte äta det”.
Det bör de klara.
Jag tänker på min kompis 1992 och hans boränta. Samt på Angela Merkel. Paniken de kände i ett krisläge. Hur lätt den är att förstå, men hur irrationella besluten faktiskt blev. Och jag undrar om vi kanske borde installera filosofer i Regeringskansliet.