Larsson beskriver att han slagits av hur många av hans patienter som står i kö för utredning trots att de inte har särskilt mycket gemensamt. Det Larsson mycket riktigt observerat är att det är mer regel än undantag att utveckla andra psykiatriska tillstånd, så kallad samsjuklighet vid adhd. Samsjuklighet som mycket oftare än ”nyfikenhet och prestationsönskan” är en anledning till att man söker hjälp.1
När år av behandling mot ångest, depression inte hjälpt och sjukskrivningar, konflikter och kriser radar upp sig är adhd en rimlig arbetshypotes, som i alla fall jag skulle vilja utreda för att få möjlighet att ta en mer aktiv del i prevention och behandling.
Maktförhållande mellan patient och läkare
Det finns ett mycket tydligt maktförhållande mellan patient och vårdgivare i ett system där en människa har rätten att bestämma över vilken vård en annan ska få tillgång till som Larsson undgår att belysa. Nämligen det faktum att han själv och alla vi andra i psykiatrin besitter just makten att ställa en annan människa i kö, eller inte. Har man tur att hamna i kö får man snällt stå där och vänta. För i en kö är det få som tycker att man behöver några speciella insatser. Man står ju i kö.
Det är ett uttryck för extrem professionell arrogans att tro sig vara expert på någon annans liv och upplevelser.
Seriösa vårdgivare utlovar varken diagnos eller medicinering. Seriösa vårdgivare informerar om att en diagnos aldrig är det primära syftet med en utredning som fokuserar på en funktionsbeskrivning där adhd kan, ska vara en av arbetshypoteserna. Det är ett uttryck för extrem professionell arrogans att tro sig vara expert på någon annans liv och upplevelser. Om psykiatrin tolkar sitt expertkunnande inom diagnostik och farmakologisk behandling som en garant för 100 procents förståelse för mänskligt lidande tror jag att vi är farligt ute. Till en sådan psykiatri skulle jag vilja ordinera en stor dos ödmjukhet kombinerat med en kur av evidens, pragmatism och vetenskaplig ansats.
Det är beklagligt att Larsson angriper och anklagar just dem som han är där för att hjälpa. Det tar fokus ifrån något som jag misstänker att han egentligen vill lyfta. Nämligen att ”det verkar inte finnas någon tydlig strategi för svensk adhd-vård” och att ”vården står handfallen inför en stadigt växande patientgrupp som det saknas resurser att hantera”. Larsson tycker att ”något måste helt klart göras” och ställer sig frågan vad? Här är vi helt eniga om problembeskrivningen, även om angreppssättet skiljer sig åt. I stället för att anklaga människor för att för egen vinning eller på grund av allmän nyfikenhet belasta specialistvården borde Larsson lyssna på intresseorganisationer och brukare som uppmuntrar just ett utökat samarbete mellan psykiatri och primärvård.
Patienterna ser själva hur viktigt det är att få hjälp på rätt vårdnivå, något som våra grannländer Danmark och Norge har insett och framgångsrikt genomfört för många år sedan, självklart med strategier för hur förskrivning och uppföljning ska ske patientsäkert och hur icke-medicinsk användning ska förebyggas. Jag är förvissad om att såväl primärvård som psykiatri, med rätt resurssättning, planering och kompetensutväxling inte ser det som en ”tung och komplicerad börda” att utföra det arbete vi är utbildade till och får lön för.
”Problemet med de långa utredningsköerna” är ju delvis en följd av att specialistresurser är upptagna med andra uppgifter, som till exempel uppföljning av välfungerande vuxna adhd-patienter, livstidsdömda till specialistpsykiatri.
En billig insats
Det finns idag omfattande samhällsekonomiska beräkningar som visar att adhd-utredning och behandling är en billig insats jämfört med att ha ett stigande antal människor som inte får livet att fungera.2 Som drabbas av utmattningsdepressioner, ångest, sömnsvårigheter och beroende på grund av en underliggande neuropsykiatrisk sårbarhet.
Påståendet från Erik W. Larsson att psykiatriska diagnoser skulle vara ”vaga och flyktiga konstruktioner” behöver också nyanseras för att inte skapa onödig oro och undergräva förtroendet för psykiatrin som specialitet och psykiatriska diagnoser som valida diagnoser. Diagnoser är viktiga för att de ska kopplas till en effektiv och evidensbaserad insats, till samhällsstöd och anpassningar och för att yrkespersoner ska ha ett gemensamt språk i vård och behandling. De har också visat sig vara viktiga för att den enskilde ska kunna förstå sig själv bättre, och ta mer ansvar för förebyggande strategier och vara en mer jämställd partner i vård och insatser.
I en idealvärld skulle vi, parallellt med ett helt överhängande behov av att ”reformera vårdapparaten” också ”fundera över vart vi är på väg som samhälle”. Larsson uppmanar oss att börja ”tala allvar om saken”. Dock är uttryck som att ”amerikanska collegestudenter knaprar Adderall som godis” är knappast vare sig värdigt eller konstruktivt bidrag till en nyanserad diskussion. Jag tror mig knappast vara ensam om att välkomna att vi ska börja ”tala allvar om saken”, men jag måste ändå fråga mig varför Larsson så konsekvent undviker att nämna något alls om den breda konsensus för att utreda och behandla adhd hos vuxna eller de samhällsekonomiska beräkningar om kostnader för odiagnostiserad och obehandlad adhd?
Det hade varit ett betydligt mer konstruktivt angreppssätt, som faktiskt på allvar hade kunnat leda till att vi kan ”tala allvar om saken”.
Noter
- Kessler, R. C., Adler, L., Barkley, R., Biederman, J., Conners, C. K., Demler, O., . . . Zaslavsky, M. (2006). The prevalence and correlates of adult ADHD in the United States: results from the National Comorbidity Survey Replication. Am J Psychiatry, 163(4), 716-723.
- Faraone, S. V., Banaschewski, T., Coghill, D., Zheng, Y., Biederman, J., Bellgrove, M. A., . . . Wang, Y. (2021). The World Federation of ADHD International Consensus Statement: 208 Evidence-based conclusions about the disorder. Neurosci Biobehav Rev, 128, 789-818.