Farligt att avhumanisera dem som beter sig inhumant

Hänsynslösa amatörer

Kombinationen av hänsynslöshet och – om man får säga så i dessa sammanhang – total amatörmässighet i dessa dåd är häpnadsväckande och djupt skrämmande. Den misstänkta gärningspersonen vid fredagens dåd i Malmö är 15 år gammal, och oavsett om det nu visar sig vara han som ligger bakom eller inte så är gärningspersonen uppenbarligen varken tränad eller kompetent att använda vapen överhuvudtaget.

Jag minns hur många som ville håna mig för en tweet som jag la ut förra året efter dådet i Kristianstad. I den reflekterade jag, sittandes på en förortspizzeria med min dotter, över att man kanske bör vara lite mer uppmärksam än tidigare på vilka som finns omkring en när man rör sig i offentliga miljöer. Jag fick ta emot en del hot men framför allt hån, som gick ut på att det var patetiskt att uttrycka någon som helst rädsla eller oro för att hamna i skottlinjen när kriminella, ofta minderåriga klåpare, skjuter vilt omkring sig. Det ansågs också fördomsfullt att skanna av sin närmaste omgivning utifrån utseende och klädstil på det sätt som jag gav uttryck för i min tweet.

Men så fungerar vi människor. Det handlar om rena överlevnadsinstinkter som finns djupt i våra gener, nedärvda från generationer av förfäder. Vi bedömer risker utifrån kunskaper och tidigare erfarenheter. En kvinna som vandrar ensam genom ett folktomt område på kvällen blir med rätta betydligt mer oroad om en vuxen man plötsligt börjar följa efter henne än om hon ser en tonårstjej bakom sig. Så att vara på sin vakt inför unga män med beteenden och attribut som osar gängtillhörighet och kriminell livsstil är både legitimt och rationellt.

Rädsla inte bästa vägvisaren

Men. Även om rädsla och vaksamhet kan vara ett verksamt redskap för individen utifrån ett överlevnadsperspektiv är det inte den bästa grunden för politiska reformer. Ett samhälle som på kollektiv nivå vill göra något åt detta mycket allvarliga och eskalerande problem måste vara både kallare och varmare än så. Och dessutom mer långsiktigt. Tyvärr tyder en hel del just nu på att den politiska debatten och de förslag som den producerar snarare söker spela på väljarnas rädsla än en rationell analys av vad som faktiskt kan bromsa och så småningom vända utvecklingen.

Missförstå mig rätt: Strängare och tydligare straff för grova brott är säkert en rimlig idé, kanske mest utifrån det filosofiska perspektiv som Lena Andersson lyfte på ett mycket intressant sätt i Svenska Dagbladet nyligen. Men som metod för att vända våldsutvecklingen kommer det inte att göra någon stor skillnad. Det viktigaste i denna ”hårda” del är förstås att polisen blir mer framgångsrik i att utreda grova våldsbrott och att rättsväsendet lagför brottslingarna bakom. Men än viktigare är att aldrig ge upp hoppet om unga människor.

Förhindra första brottet

Mycket av den retorik som nu fyller valaffischer och debatter fokuserar bara på hur de som redan har hamnat snett ska straffas. Många tycks ha glömt att huvudmålet måste vara att så få ungdomar som möjligt begår sitt första allvarliga brott. Och i det förebyggande arbetet finns inga genvägar. Redan i förskolan brukar pedagogerna lägga märke till vilka barn som har ett normbrytande beteende och ett klokt samhälle gör bäst i att sätta in alla krafter redan då. När sedan den första allvarliga gränsen överträds, kanske är barnet våldsamt mot kompisar eller respektlöst mot personal, ska detta mötas av en kärleksfull men samtidigt mycket tydlig reaktion.

Skolan måste återta sin roll som kompensator för att utjämna sociala skillnader. Varför inte skapa en skolmiljö där barn och ungdomar, åtminstone de i utsatta områden som har tuffa hemförhållanden, kan vistas även utanför den rena undervisningstiden? Kanske vore det en bra idé att också servera frukost och middag till dem som inte riktigt får det de behöver hemma?

Det är en stark påminnelse om att aldrig ge upp om människor, eller rent av om människan

Inte ens de unga människor som begår de fruktansvärda och hänsynslösa brott som jag inledde denna text med är några monster. Därför kan vi varken prata om dem, eller se dem som sådana. Och med rätt attityder och metoder finns det många som idag befinner sig i gråzonen som skulle kunna vändas i tid, innan de blir livsfarliga för sin omgivning. Nicolas Lunabbas bok Blir du ledsen om jag dör var utgångspunkten för veckans Fredagsintervju. Det är en stark påminnelse om att aldrig ge upp om människor, eller rent av om människan. De allra flesta unga drömmer om annat än att tillbringa ett kort liv i skyddsväst med narkotika och ångestdämpande mediciner som konstant sällskap.

Att avhumanisera människor som begår, eller riskerar att begå, inhumana handlingar är inte rätt väg för att vända utvecklingen i denna för Sveriges framtid avgörande fråga.