Så fick islamismen ideologisk legitimering av väst

Processen äger rum i ett socialt och politiskt sammanhang som legitimerar budskapet och når ut till människor som på grund av sin situation eller sitt sammanhang kan identifiera sig med det.

Budskap och  idéer behöver ha en mottagare som förstår deras innehåll eller som kan identifiera sig med dem. Därför måste budskapet formuleras utifrån en tänkt mottagare. Varken islamisk politisk aktivism eller salafi-jihadism verkar i ett vakuum, vare sig i Mellanöstern eller i Europa. Idéerna och aktivismens utformning påverkas givetvis av den politiska och sociala miljö som omgärdar verksamheten. Processen äger rum i ett socialt och politiskt sammanhang som legitimerar budskapet och når ut till människor som på grund av sin situation eller sitt sammanhang kan identifiera sig med det. Samma budskap skulle i ett annat sammanhang sannolikt inte få samma effekt alls, eftersom denna mottagare ser och förstår världen utifrån andra erfarenheter och föreställningar. En berättelse behöver alltså stöd eller legitimitet från ett specifikt sammanhang för att få spridning. Detta stöd eller legitimitet ser olika ut i olika världsdelar.

De islamistiska berättelserna i Mellanöstern och Europa

Grundförutsättningarna för de olika islamistiska berättelserna, vare sig de är politiska eller uppmanar till våld, är en indelning i förövare, offer och rättvisa. Förövarna förtrycker muslimer och förpestar deras tillvaro. Offren är således muslimer, och rättvisa uppnås genom att islam implementeras i samhället. Det stöd som islamisk politisk aktivism och salafi-jihadism kan anses ha fått i Mellanöstern för sitt budskap är direkt kopplat till diktaturerna i regionen. Det urskillningslösa våldet, den gränslösa korruptionen, dubbelmoralen och förtrycket som de olika diktaturerna i Mellanöstern riktat och riktar mot sin egen befolkning har legitimerat ett motstånd mot förövarna och en önskan om ett mer rättvist och humant samhälle som naturligtvis leder till att offren för övergreppen får upprättelse.

Uppfattningen att denna upprättelse kan uppnås just med hjälp av islam anknyter dels till att majoritetsbefolkningen är muslimer som fortfarande i ganska stor utsträckning lägger vikt vid religionen. Men också till att de olika diktaturerna i varierande grad har haft socialism, fascism och/eller fientlighet mot religiösa uttryck för islam som en gemensam utgångspunkt. Religiösa muslimska uttryck har förföljts och religiösa ledare har fängslats, deporterats eller helt enkelt avrättats. Förövarna har alltså varit religionsfientliga socialister eller fascistoida nationalister som inte sällan tillhört olika religiösa och/eller etniska minoriteter.   I vissa fall har de regerat  i allians med kristna och offren har varit religiösa muslimer. Därtill har det överlag i Mellanöstern odlats ett konsekvent förakt mot väst, vilket ivrigt förstärkts med olika typer av judehat.

I de flesta stater i Europa är dock den förtryckande regimen borta och välfärden fungerar hyfsat för nästan alla. Det är alltså för den vanliga muslimen svårt att hitta något att klaga på, inte minst i jämförelse med regimerna i Mellanöstern. Skolor och universitet står öppna, och i de flesta länder i Europa betalar det offentliga olika multikulturella projekt för att människor ska kunna bevara och upprätthålla sin särart oaktat om den är etnisk eller religiös.

Utan offerrollen förlorar följaktligen både den politiska aktivismen och salafi-jihadism sin legitimitet.

För att islamistiska aktivister och salafi-jihadister ska kunna överleva ideologiskt i en europeisk miljö måste således deras traditionella uppställning av vem som är förövare och vem som är offer omdefinieras. I Väst behöver de religiöst förankrade begreppen laddas med ett annat innehåll, och en ny berättelse måste formuleras för att legitimera ideologin och upprätthålla statusen som offer. Utan offerrollen förlorar följaktligen  både den politiska aktivismen och salafi-jihadismen sin legitimitet. Båda idéerna växte nämligen fram som en reaktion dels på vad som ansågs vara Osmanska rikets och kolonialmakternas inflytande och förtryck, dels som ett motstånd mot social misär och politiska eliters godtycklighet. Muslimers lidande ansågs alltså vara resultatet av att lokala eliter tillsammans med främmande makter hindrade det sanna islam att växa fram och skapa rättvisa åt alla.

Den nya ideologin

Hur produceras då den nya ideologin och hur samspelar den med tankar och idéer som producerats i väst?

En av de mest framträdande forskarna på ämnet, Olivier Roy, hänvisar till det han kallar för vänsterns ”tredje världen-sympatier” (tiermondism) och hävdar att denna hållning leder till att antisemitism och anti-västretorik ges legitimitet. Enligt honom handlar denna nya ideologi mindre om islam och mer om hur arabiska pro-palestinska uppfattningar kommer till uttryck.[2] Vidare hävdar han att de ursprungliga teoretikerna för aktivister eller salafi-jihadister inte fick sin politiska skolning i religiösa skolor eller i moskéer. Snarare kom de efter umgänge med militanta marxister på universiteten i Europa att låna deras koncept och idéer, vilka de sedan laddade med begrepp från Koranen.[3] Det är inte långsökt att dra slutsatsen att Röda brigadernas kidnappning och avrättning 1978 av Aldo Moro, fotograferad framför organisationens flagga, inspirerat jihadister att placera sina offer framför de egna flaggorna innan de avrättas.[4]

I Europa i allmänhet och i Sverige i synnerhet har postkolonial teori getts stort utrymme på universiteten, och i medierna har ställningstaganden ofta varit uppenbart påverkade av dessa teorier bortom vad som kan anses vara rimligt i ett journalistiskt perspektiv.

Till dem som kan anses ha haft stort inflytande i Europa när det handlar om  förklaringar till hur skuldbördan i världen bör fördelas, hur förtryck och orättvisor uppstått, vem som bär ansvaret för detta samt hur dessa orättvisor bör tillrättaläggas, hör Frantz Fanon (1925–1961). Detta främst genom sin bok Jordens fördömda. Även Jean-Paul Sartre (1905–1980), genom sitt förord till Fanons bok och Edward Said (1935–2003), främst genom sin bok Orientalism, har bidragit till att utveckla och sprida denna förklaringsmodell.

Tillsammans lade deras texter grunden för den postkoloniala teorin och kritiken mot ”orientalismen”. Teoriernas eller idéernas syfte var att fastställa vem som egentligen bar det yttersta ansvaret för utvecklingen i Mellanöstern och i Afrika, men de slog också fast nödvändigheten av våldsanvändning för att förändra samhället till det bättre.

I Europa i allmänhet och i Sverige i synnerhet har postkolonial teori getts stort utrymme på universiteten, och i medierna har ställningstaganden ofta varit uppenbart påverkade av dessa teorier bortom vad som kan anses vara rimligt i ett journalistiskt perspektiv. I sin bok Med skulden som drivkraft går David Andersson detaljerat igenom hur den svenska världsbilden formas från 1960-talet till 1990-talet. Där pekar han på det djupa intryck som Frantz Fanon gjorde på svenska kulturpersonligheter och hur det i sin tur ledde till den postkoloniala teorins dominans även inom akademin. Enligt Andersson inspirerade inte minst Jean-Paul Sartres förord till Frantz Fanons bok många akademiker och intellektuella.[5] Sartres attack på Europa ledde till kravet på att från europeiskt håll visa större ödmjukhet för andra kulturella och religiösa uttryck än tidigare.

Våldet blir helt enkelt, enligt Sartre, en form av rening genom vilken människan återfinner sig själv, sin värdighet och sitt ursprung. Den som vill rena sig från sitt förflutna och finna en ny framtid kan enligt Sartre inte följa någon annan väg än våldets.

I sitt förord till Fanons bok beskriver Sartre våldet som en förlösande kraft. Han hävdar att kolonialmakterna inte förstår annat än våld och alltid ser den koloniserade som lat, lömsk och tjuvaktig. Våldet kommer så småningom att kastas tillbaka mot den koloniserande europén, inte minst på grund av ”denna vilda vrede, detta hat och denna bitterhet, denna ständiga önskan att döda oss och denna ständiga anspänning av kraftiga muskler vilka inte vågar slappna av, som visar att de är människor […]”.[6] Det är de förtrycktas raseri som enligt Sartre tvingar dem till inbördes konflikter, eftersom de inte kan kanalisera sitt hat mot den egentlige förtryckaren – den vite europén. För Sartre tillfrisknar den koloniserade människan från sin koloniala neuros genom att jaga bort kolonialisten med vapenmakt. Förmänskligandet av krigaren är hans vapen och urskillningslöst dödande en nödvändighet, inte minst för att dödandet blir en form av förbrödrande erfarenhet bland de överlevande.[7] Våldet blir helt enkelt, enligt Sartre, en form av rening genom vilken människan återfinner sig själv, sin värdighet och sitt ursprung. Den som vill rena sig från sitt förflutna och finna en ny framtid kan enligt Sartre inte följa någon annan väg än våldets.

Kombinationen av det aggressiva budskapet och det beredvilliga mottagandet resulterade i att det som pekades ut som ett intolerant och förljuget Europa öppnade sina universitet och kultursidor för nya discipliner, vars huvudsakliga syfte tycks ha varit att älta den vite mannens skuld och upprätthålla trycket mot ett europeiskt dåligt samvete. En historisk skuld som bidragit till skevheter i världen ansågs helt enkelt nödvändig att tillrättalägga.

I sin bok Ljusets fiender: västvärldens självkritik och den svenska idédebatten beskriver docent Johan Lundberg fenomenet på följande sätt:

Det är som att den kristna idén om arvsynden var det enda som blev kvar när kristendomen vittrade sönder under vetenskapens och förnuftstrons tyngd. Den västerländska liberalismen och de kapitalistiska samhällena i Europa anses bära på en kollektiv skuld, skapad av det förtryck som utövats av våra västerländska förfäder. Patriarkatet har förtryckt kvinnorna. Koloniernas kapitalistiska exploatörer har förtryckt och sugit ut ursprungsbefolkningen. Därtill ska läggas slaveriet som likaledes vittnar om konsekvenserna av den kapitalistiska rovdriften. Och sedan, sist men inte minst, det förtryck som har utövats mot olika minoritetsgrupper. Likt Orestes lider den västerländska människan under tyngden av tidigare generationers missgärningar, förfäders mer eller mindre blodbesudlade illdåd.[8]

Fanon uppmanar också till våld, inte bara som ett verktyg för att bekämpa kolonialmakterna utan också som ett slags katarsis för de koloniserade med vars hjälp självkänsla och värdighet kan återerövras.[9]

I Frantz Fanons kritik mot kolonialismen framhävs vithetens betydelse för framgång. Han tvivlar inte på att vita har makt för att de är vita och att skiljelinjerna i världen går mellan raser. ”En människa är rik för att den är vit och vit för att den är rik”, påpekar han tvärsäkert. Enligt Fanon har kolonialmakterna förstört allt. De har punkterat sociala strukturer och nätverk, förstört lokala sedvänjor och ekonomiska system. Lokal livsstil och mode har omintetgjorts av kolonisatörerna. De har emellertid inte nöjt sig med det, utan beskriver dessutom de koloniserade kulturerna som efterblivna, utan moral och värderingar. Eller ännu värre som ett hot mot goda värderingar. Kolonisatörens slutliga mål, hävdar Fanon, är att få bekräftelse för att vita värderingar styr.[10]

Fanon uppmanar också till våld, inte bara som ett verktyg för att bekämpa kolonialmakterna utan också som ett slags katarsis för de koloniserade med vars hjälp självkänsla och värdighet kan återerövras.[11] De som inte tar till våld eller opponerar sig mot kolonialmakterna utan snarare lever i symbios med dem, kallar Fanon för ”emanciperade slavar”.[12] Kolonialmakterna och ingen annan hindrade koloniernas utveckling, och Europas framgångar är enligt honom uteslutande resultatet av att ha lagt kolonierna under sig. Fanons avslutande dom är att Europa är ett monster som förlorat varje förmåga till ömhet och ödmjukhet och att det därför behöver skapas en ny värld som inte inspireras av Europas institutioner, utan i stället bygger på ödmjukhet och strävan efter att skapa en ny människa.[13]

Orientalismen var för [Edward] Said helt enkelt Västerlandets sätt att dominera, omstrukturera och utöva makt över Orienten.

Efter Sartres och Fanons våldsdyrkan och Fanons analys av vad kolonialmakternas avhumaniserande maktutövning fått för konsekvenser för individer och stater, fyllde Edward Said på med hur väst genom fördomar och kunskapsregimer upprätthöll sin makt över Mellanöstern. De kunskaper som i väst förmedlades eller producerades om Mellanöstern inom ämnet orientalism var enligt Said fyllda av förakt och nedlåtande attityder mot både regionen och mot de människor som forskningen handlade om. Orientalism som ämne, menar Said, hade en auktoritativ ställning vars syfte var att upprätthålla makten över Orienten. Där styrde den europeiska kulturen, och den till och med producerade Orienten politiskt, kulturellt och sociologiskt. Orientalismens strama kunskapsregim begränsade, enligt Said, möjligheterna att tänka fritt om Orienten. Orientalismen var för Said helt enkelt Västerlandets sätt att dominera, omstrukturera och utöva makt över Orienten.[14] När Said konstaterar att det egentligen inte fanns några betydelsefulla eller inflytelserika institutioner som studerar Orienten i Orienten, så passerar han det med en bisats mot slutet av boken. Sedan återvänder han snabbt till resonemangen om hur Väst styr Orienten så till den grad att Orienten helt enkelt anpassat sig till västvärldens avhumaniserande bild av Mellanösterns befolkning genom ämnet Orientalism.[15]

De politiska aktivisterna och salafi-jihadisterna använder nämligen samma argument som Fanon och Said i sin retorik för att uppnå sina mål i Europa. Påståenden om västvärldens återkommande förnedring av muslimer i Mellanöstern viner tätt över politiker i Europa och fyller dem med dåligt samvete.

Kritiken mot teorierna kunde inte förhindra att ett nytt recept för vad som är rättfärdigt hade formulerats. Den skyldige hade utpekats. Sartre, Fanon och Said träffade rakt i människans inneboende behov av att vara fri från skuld, rättfärdig och moralisk.[16]

Peter O’Brien, professor i statsvetenskap, tydliggör att han inte tror att islamister, vare sig de är politiskt aktivistiska eller våldsutövande, nödvändigtvis beundrar Said eller Fanon, även om det är möjligt. Men det islamistiska föraktet mot väst och det väst står för skulle inte finna gensvar, instämmande eller acceptans utan dessa teoretikers inverkan på samhällets förståelse av, eller uppfattning om, hur världen ser ut. De politiska aktivisterna och salafi-jihadisterna använder nämligen samma argument som Fanon och Said i sin retorik för att uppnå sina mål i Europa. Påståenden om västvärldens återkommande förnedring av muslimer i Mellanöstern viner tätt över politiker i Europa och fyller dem med dåligt samvete.[17] Inte för att påståendena nödvändigtvis är sanna. Exempelvis understryker jihadistforskaren Shiraz Maher att trots att man i väst har och har haft relationer till korrupta muslimska regimer, eller under någon period missbrukat sin koloniala makt, är det regimerna själva som förblir det principiella problemet. De är orsaken bakom förtrycket. Deras intresse för religion är i bästa fall marginellt. Det är korruptionen, vanstyret, maktfullkomligheten, förtrycket och den genomgående misskötseln av de olika staternas tillgångar, och förutsättningar, som är problemet.[18]

Muslimer är således fortfarande offer. Diktaturerna har dock bytts ut mot en berättelse om Europas muslimfientliga koloniala och orientalistiska skuld.

Med hjälp av den ideologiska legitimiteten i kulturella, politiska och akademiska miljöer i väst kan organiserade islamistiska grupperingar ogenerat uttrycka sitt förakt mot väst, medan ”västs” skattebetalare finansierar deras verksamhet.[19] Naturligtvis tas budskapet tacksamt emot även av de kriminella som valt den jihadistiska vägen, eftersom budskapet omförhandlar skuldbördan och lägger ansvaret för den kriminelles verksamhet på väst.

Muslimer är således fortfarande offer. Diktaturerna har dock bytts ut mot en berättelse om Europas muslimfientliga koloniala och orientalistiska skuld.

Som nämnts ovan är flera forskare utanför Sverige överens om att den politiska miljö som formades under 1960-talet och som så småningom blev normerande i Europa, på olika sätt har legitimerat både den islamiska politiska aktivismens och den salafi-jihadistiska idévärlden.[20]

Väst i symbios med politiska aktivister och salafi-jihadister

Mellan de politiska aktivisterna och salafi-jihadisterna pågår en ständig konflikt som innebär en dynamik eller ett slags symbios, trots att de på flera nivåer är varandras fiender. Salafi-jihadisterna ser å ena sidan de politiska aktivisterna som förrädare, vilka lämnat det autentiska och rena islam för att i utbyte mot pengar och status gå maktens och fiendens ärenden. De politiska aktivisterna ser å andra sidan salafi-jihadisterna som oborstade busar, vilka missförstått islams centrala budskap och i stället valt en efterbliven och samhällsfientlig tolkning av islam. Aktivisterna anser dessutom att våldet och terrorn underminerar deras arbete för islam och muslimer i Europa, vilket förs mer lågmält och utmed en politisk front. Terrorn väcker nämligen fientlighet mot islam och mot muslimer i Europa och försvårar därmed delvis aktivisternas arbete. Konflikten internt mellan de olika salafistiska idéerna pågår i stor utsträckning på internet där de olika grupperingarna definierar varandra med glåpord och nedlåtande tillmälen som ”vilsegångna sekter” eller ”falska salafister” och kättare.[21] Och i Mellanöstern tar sig konflikten även direkt och öppet våldsamma uttryck.

Västliga politiker, marinerade i idéer som lägger skulden för alla världens olyckor på Västerlandet och som älskar att stå på rätt sida kan inte låta bli att med offentliga medel stödja aktivisterna för deras insats mot muslimhatet.

Samtidigt finns i det i någon mening en synergieffekt mellan de olika grupperingarna. Symbiosen eller det outtalade samförståndet fungerar ungefär så här:

När salafi-jihadisterna uppmanar till våld eller utför ett terrordåd tar den muslimhatande retoriken i samhället fart. Det är i sig inte märkligt. Denna retorik tar sig ofta uttryck i onyanserade angrepp på islam överlag eller muslimer i allmänhet och blir samtidigt aktivisternas viktigaste tillgång. Med hänvisning till den kan de upprätthålla sin och salafi-jihadisternas gemensamma världsbild och peka ut väst som ett muslimhatande kollektiv. Världsbilden används dessutom av aktivisterna för att motivera sin ställning som motkraft och för att understryka tankefiguren att om alla muslimer bara följde den rätta tolkningen av islam skulle terror eller konfrontativ aktivism aldrig förekomma. Västliga politiker, marinerade i idéer som lägger skulden för alla världens olyckor på Västerlandet och som älskar att stå på rätt sida kan inte låta bli att med offentliga medel stödja aktivisterna för deras insats mot muslimhatet. De insatserna stärker i sin tur salafi-jihadisterna som får sin världsbild bekräftad när aktivisterna pekar ut väst som ett muslimfientligt kollektiv.

Rollfördelningen förövare, offer och rättvisa är därmed återupprättad och reproducerad i ett nytt politiskt och socialt sammanhang. Båda grupperna har föraktet mot väst gemensamt, men den ena omvandlar det till våld som ska förgöra väst eller åtminstone för stunden upphöja en kriminell förlorare till ädel martyr. Den andra vill stärka sin position för att på den vägen få tillgång till offentliga bidrag och politisk makt inom systemet samt öka sitt inflytande genom att göra anspråk på att både skydda och representera muslimers behov och intressen.[22]

Vi blir i och med det vittnen till ytterligare ett problem med att de centrala budskapen i den postkoloniala teorin och orientalismkritiken om västs skuld har påverkat samhället i så stor utsträckning; nämligen att dessa budskap nu också berättigar salafi-jihadisternas kärnverksamhet. Terrorn ges legitimitet då de, som enligt salafi-jihadisternas budskap påstås förtjäna döden på grund av sin ondska, därmed också erkänner sin skuld.

Texten är en omarbetad version av kapitel 11 ”Den ideologiska legitimeringen i väst” i Eli Göndörs senaste bok ”I Guds namn; om våld och politik i islam” (Fri Tanke 2018).