Emil Källström (C) har lagt fram sin vårbudget. Det enda konstiga var att en socialdemokrat höll i pappersbunten.
Allt hade kunnat vara normalt i dag, till sist. Världens längsta regeringsbildning – den som i praktiken pågick mellan september 2014 och januari 2019 – hade kunnat vara slut. Nu känns det ändå inte riktigt så.
Socialdemokraterna och Miljöpartiet sitter i en regering som släppts fram av Vänsterpartiet, och lägger fram en vårändringsbudget ihop med Centerpartiet och Liberalerna. Den ska justera den riktiga budgeten, som lades av Moderaterna och Kristdemokraterna och röstades igenom av Sverigedemokraterna.
Den positiva tolkningen är att det är fint att alla partier har fått vara med och bidra. En annan tolkning är att det blir väldigt svårt att veta vem som egentligen kör.
Alla kan i någon mån skylla på varandra, och alla tar den chansen med stor entusias
Land skall med bäversafari byggas
Att kalla den aktuella vårändringsbudgeten för en politisk omvälvning vore att ta i, så man tager vad man haver.
Högeroppositionen rasar mot ineffektiva och kostsamma klimatåtgärder som nu återinförs, att pengar läggs på ”bäversafari” (sänkt moms för naturguider) i stället för på äldreomsorg och på att 290 miljoner flyttas från polisen till kriminalvården. Socialdemokraterna svarar att M och KD sänkte skatten.
Vänsterpartiet saknar jämlikhetsreformer och tycker att Socialdemokraterna borde byta partifärg från röd till blå. Socialdemokraterna svarar som vanligt att alla alternativ till den rådande ordningen innebär ”extrem konservatism”.
Det är ändå januariöverenskommelsens nyckelaktörer, Liberalerna och Centern, som har blickarna mot sig i första hand. Hur fungerar det där samarbetet egentligen?
Oväntat smidigt, vad det verkar.
En vildvuxen centerrabatt
Liberalerna förklarar sig nöjda med bland annat en satsning på lärarassistenter, 130 miljoner kronor till åtgärder mot hedersvåld och att jämställdhetsmyndigheten räddas kvar.
Eftersom även Socialdemokraterna lyfter fram de sakerna som sina så förstår man nästan varför Jan Björklund känner sig manad att tjata om avskaffandet av värnskatten, trots att detta inte kommer på bordet förrän i höst.
Mer intressant: Dagens dominanta karaktär i riksdagshuset är inte finansminister Magdalena Andersson (S), utan Centerpartiets Emil Källström. Faktum är att han är den ende som för sig och talar som att han genuint tror på det han håller på med, och i någon mån står för helheten. Utan att be om ursäkt, eller ens hänvisa till 1930-talet.
Det finns förstås skäl till det. Budgeten må se vildvuxen ut med alla sina disparata små pengapåsar, men studerar man närmare framträder ett tydligt centerpartistiskt mönster. För vad mer kan en modern C-själ önska än lite klimat, lite jämställdhet, lite landsbygd, en hel del RUT och så en rejäl sänkning av arbetsgivaravgiften för ungdomar?
Källström, som åtminstone före jul tillhörde partiets mer S-skeptiska falang, verkar till och med ha förhandlat in en retorisk klausul i vårändringsbudgeten.
”Så vill vi ta Sverige framåt”, avslutar Magdalena Andersson sitt anförande i riksdagsdebatten.
Lägg på en småländsk accent och du har valkampanjens Annie Lööf.
Centerpartiets inre resa
Kanske är det Centerpartiets inre resa som är den egentliga storyn den här våren.
Efter att i fyra och ett halvt år ha gjort sitt bästa för att slippa undan verkar man nu plötsligt ha upptäckt att det är kul att skapa politik på riktigt, och att man har ett utmärkt läge för att göra det.
Återstår då bara en fråga: Varför sätter ni er inte i regeringen? Så kan Emil Källström ta den där budgetpromenaden själv nästa år, i stället för att lägga ut den på socialdemokratisk entreprenad.
Det där med ”liberal opposition” är det ju ändå ingen som tror på. Allra minst efter i dag.