Putins maktspel i Svarta havet och Afrika

Efter hårda strider och höga förluster kunde Ryssland i månadsskiftet juni/juli förklara att hela Luhanskprovinsen nu var erövrad (eller med det ryska nyspråket som nu används i Moskva, ”befriad”). Nästa mål är att erövra hela Donetskprovinsen, den andra provins som utgör det så kallade Donbasområdet, där ryska styrkor och säkerhetsförband agerat mer eller mindre öppet sedan 2014.

Skulden för livsmedelskrisen

Men det ursprungliga strategiska målet med invasionen står fast, vilket ryske utrikesministern Lavrov erkände utan omsvep vid ett tal i Kairo 24 juli, den första anhalten på en afrikansk 4-dagars rundresa till Egypten, Etiopien, Uganda och republiken Kongo. Syftet med resan var att söka stöd för Ryssland och lägga skulden för den livsmedelskris som Ryssland förorsakat hos Ukraina och Väst. En rådgivare till Ukrainas president – Mykhalio Podolyak – sammanfattade resan som ren sadism: de skapar en svältkatastrof och åker sedan dit för att muntra upp dem.²

Syftet är att sprida osäkerhet i omvärlden och helst också så splittring hos motståndarna…

I talet, som hölls i närvaro av bland andra Arabförbundets ordförande Ahmed Aboul Gheit, sade Lavrov att målet är att störta Ukrainas regering, som han anklagade för att både vara ”omänsklig och ohistorisk” (Anti-people and anti-historic) samt varande ”oacceptabel”.

Det här går tvärs emot tidigare uttalanden vid krigets början, där president Putin meddelade att den ”speciella militära operationen” syftade till att ”avnazifiera” Ukraina samt att skydda ryssarna i Donbas.

Dessa till synes motstridiga uttalanden är del av den ryska psykologiska krigföring som landets alltmer auktoritära regim satt i system sedan långt tillbaka.

Syftet är att sprida osäkerhet i omvärlden och helst också så splittring hos motståndarna (i detta fall främst Ukraina och Västländerna).

Och det är i detta sammanhang som man ska betrakta det ryska raketanfallet mot Odessa mindre är tolv timmar efter det att avtalet om ukrainsk export av spannmål undertecknats i Turkiet.

Del av det ryska maktspelet

Budskapet från Ryssland är helt enkelt att tydligt markera att Moskva närsomhelst kan stoppa eller sinka den för Ukraina livsnödvändiga exporten av spannmål. Den exporten är också livsnödvändig för de länder i Afrika och Asien som försökt ställa sig neutrala i kriget. Lavrovs resa till några afrikanska länder är del av det ryska maktspelet och den power projection som Ryssland under Putin drivit i Afrika och Mellanöstern.

Det handlar om militärmakt mer än om handel och investeringar, båda områden där Ryssland ligger klart efter Västeuropa och USA. Den ryska Wagnergruppen har således varit aktiv i flera afrikanska länder där Ryssland velat stödja diverse potentater i interna maktkamper. Sudan, Moçambique, Libyen, Centralafrikanska republiken och Mali är exempel på länder där Wagnergruppens legosoldater varit aktiva.

Men missilattacken mot Odessa (en av de viktigaste exporthamnarna för Ukraina) har också syftet att visa att Ryssland inte tänker släppa kontrollen över Svarta havet. I slutändan är målet att knäcka Ukrainas ekonomi, och även om det tar tid räknar Putin förmodligen med att Ukrainas västliga stöd ska minska och öka trycket på Zelensky att gå med på vapenvila. En liknande uppgörelse som gjordes i de så kallade Minskavtalen efter den ryska invasionen av Krim. Avtal som Ryssland inte hade en tanke på att följa, vilket man inte heller gjorde.

Det är rimligt att fråga sig varför Putins Ryssland tillåts komma undan med sådana oblyga maktutspel.

Ryssland har inte så mycket att visa upp efter drygt fem månaders krig mot Ukraina. Tvärtom har landets stridskrafter visat sig betydligt sämre rustade och utbildade än vad de flesta bedömare trodde innan kriget. Visserligen har man ockuperat stora delar av Donbas, hela Krim och Ukrainas kust längs Azovska sjön, men rent militärt har Ukraina visat att man både kan stå emot och även (om än begränsat) gå till motoffensiv.

Kontrollen över Svarta havet

Men vad Ryssland har, och inte tänker släppa, är möjligheten att kontrollera Svarta havet och därmed kunna sätta press på Ukrainas möjligheter att exportera sitt spannmål, vilket även påverkar den globala handeln med spannmål. Därav Lavrovs afrikanska resa. Trots det diplomatiska finspråket och gemensamma uttalanden lär det inte vara någon seriös bedömare som missar att resan är ett ryskt maktspråk, där länders eventuella svält är beroende av rysk välvilja.

Ytterligare fördelar för Ryssland i och med spannmålsavtalet är att det är fritt fram även för rysk export, vilket då också lär inkludera stulet ukrainskt spannmål. De västliga sanktionerna har alltid undantaget rysk spannmålsexport, men hotet om att ändå hamna i klistret fick många aktörer att dra sig från att handla med Ryssland även när det gällde spannmål och andra jordbruksprodukter. Nu kan Ryssland tjäna pengar även där.

Det är rimligt att fråga sig varför Putins Ryssland tillåts komma undan med sådana oblyga maktutspel. Det finns nämligen ett enkelt sätt att undvika detta. På samma sätt som gjordes av USA under det så kallade tankerkriget mellan Iran och Irak på 1980-talet (Operation Earnest Will), där båda sidor attackerade varandras civila sjötrafik (inklusive tankfartyg) och hotade den internationella trafiken, kan Nato helt sonika sätta upp en marin styrka för att skydda handelslederna i Svarat havet. Marina styrkor från Nato, inklusive Turkiet, är vida överlägset det Ryssland har i området. Det är viktigt att påpeka att en sådan operation kan utföras utan att bryta mot det så kallade Montreuxavtalet, som reglerar marin närvaro i Svarta havet.

Men så länge den politiska viljan saknas att göra detta, för att inte riskera en eventuell direkt konfrontation med Ryssland, kommer Ryssland att kunna fortsätta att kväva Ukraina och styra över den globala spannmålshandeln.