Är vår beredskap verkligen god?

Nästa kris som överrumplade oss svenskar kom knappt två månader efter invasionen. Sex städer drabbades av de påskkravaller som det förvisso hade funnits starka förvarningar om, men vars omfattning och intensitet ingen tycks ha anat.

Under tre dagar skadades 14 civila och över 300 poliser.

Allvarliga brister i krishanteringen

I samtliga av dessa fall uppdagades allvarliga brister i vår krishanteringsförmåga. Förmågan att bedöma hot och risker i Sverige, och de hot som kommer utifrån, har visat sig vara minst sagt otillräcklig. I Nato-frågan har nu skett en snabb omställning för att anpassa politiken till ”en ny verklighet” som egentligen var känd sedan tidigare. Ryssland har sedan länge varit den auktoritära aggressorn i Europa. Huruvida våra sjukhus, polisen, räddningstjänsten, politiker och underrättelseorgan nu anpassar sina strategier och arbetsmetoder efter erfarenheterna från pandemin och kravallerna återstår att se.

Men i sammanhanget är det även relevant att ställa frågor om medborgarnas krisberedskap och försvarsvilja i denna nya verklighet. Om våra politiker, myndigheter och analytiker inte såg vad som var på väg att hända, trots upprepade och tydliga varningar från till exempel Nato, vilken beredskap har då svenskarna i allmänhet för att bidra till vårt totalförsvar?

I forskningsprojektet Det öppna samhället som finansieras av Myndigheten för psykologiskt försvar undersöker vi sådana frågor, bland annat med hjälp av SOM-institutets regelbundet återkommande enkätundersökningar. Redan under hösten 2021 undersökte vi ett flertal relevanta attityder i en undersökning som byggde på ett riksrepresentativt urval om 3 000 personer, varav ungefär hälften svarade på enkäten. Några av dessa resultat kommer vi att presentera här för första gången.

Det bör i sammanhanget poängteras att resultaten samlades in när den tredje vågen i pandemin klingat av under hösten 2021 och avslutades i god tid innan både Rysslands invasion av Ukraina och påskkravallerna ägt rum. Att attityder, uppfattningar och känslor kommit att påverkas av dessa händelser är högst sannolikt och bör studeras mer i detalj i kommande undersökningar. Men resultaten från 2021 års SOM-undersökning ger ändå en viktig fingervisning om den svenska försvarsviljan och synen på samhällets beredskap i en tid av osäkerhet.

Först några ord om varför det är viktigt men också svårt att undersöka medborgares attityder till sådant som har att göra med samhällets förmåga att hantera olika hotbilder och kriser, vår försvarsförmåga, och, inte minst, demokratin.

Två tankar i huvudet samtidigt

Att bara hålla gränserna, upprätthålla ordningen i landet och se till att det finns en stark beredskap mot kriser är en sak. Så långt håller man enbart blicken på det som kan kallas operativ kapacitet och färdigheter. Se på Kina. Grupper i Hongkong är ohörsamma mot Kinas Kommunistiska parti. Då skickas polisen in för att brutalt slå ner upproret. Ett mindre utbrott av covid. Stäng då ner allt – även om det hindrar befolkningen från att få tag på mat och förnödenheter. Exemplen kan göras många om hur kriser hanteras i en diktatur.

I Sverige är det däremot meningen att vi ska försöka förhindra att demokratin följer med badvattnet ut när kriser och hot uppstår och ska hanteras. Dels därför att demokrati här anses ha ett värde i sig, dels för att auktoritära stater inte är särskilt bra på att hantera kriser.

Ordnade åsikts- och meningsutbyten är ovärderliga även under en kris.

Att bygga upp ett starkt militärt och civilt försvar är nödvändigt för den som lever med hotade gränser och riskerar att drabbas av katastrofer. Men i en demokrati kan god krishantering kräva mer än bara en förmåga att få rätt utrustning på plats i tid. Det kan exempelvis vara lönsamt och klokt att inte stänga ner all verksamhet i landet vid en pandemi. Och att upprätthålla dialoger och tillåta politiska såväl som vetenskapliga dispyter och konflikter, trots att krisen rullar på. I krig kan kadaverdisciplin krävas för att göra ett försvar effektivt. I en pandemi däremot kan det vara viktigt att någon grupp motsäger en rekommendation – givet att det inte leder till cancelkultur och drev av det slag som till exempel läkaren och forskaren Jonas Ludvigsson drabbades av under pandemin.

Ordnade åsikts- och meningsutbyten är ovärderliga även under en kris. Krishantering förutsätter ett fungerande informationsutbyte i samhället i stort, att rätt expertis rådfrågas och att människor litar på varandra och staten. Här har demokratier stora fördelar i jämförelse med diktaturer. Så därför måste det gå att ha två tankar i huvudet samtidigt när vi resonerar om vår förmåga att hantera kriser och hot. Kriser kan kräva handlingskraft och åtgärder som inte alltid är möjliga att demokratiskt förankra fullt ut. Men demokratin bör inte för den sakens skull överges bara för att en kris har drabbat landet.

Demokrati och krishantering

Om vi så långt är överens om att demokrati och krishantering inte alls behöver vara ömsesidigt uteslutande utan snarast kan förstärka varandra, så är det möjligt att redan här skönja ett orosmoln som dök upp på horisonten redan före den senaste tidens anstormning av kriser. I forskningsprojektet om det öppna samhället har vi nämligen identifierat betydande svagheter i den svenska demokratin, som är särskilt problematiska för just förmågan att hantera yttre hot och interna kriser av olika slag.

Den statliga normstyrningen av universitet, högskolor och förvaltning har lagt spärrar för fria samtal och har ytterligare drivit fram tystnadskulturer.

I boken Skör demokrati (Fri tanke 2022) visar vi tillsammans med nio andra författare att hoten mot demokratin i flera fall kommer inifrån landet – inte bara utifrån. Expertroller har hamnat i vanrykte samtidigt som falska nyheter blivit vanligare. Under pandemin råkade forskare ut för drev och cancelkultur som tystade viktiga samtal och meningsutbyten.

Den statliga normstyrningen av universitet, högskolor och förvaltning har lagt spärrar för fria samtal och har ytterligare drivit fram tystnadskulturer. Och någonstans i denna utveckling tycks inte bara ett slags misstro mellan politiker, mellan stat och medborgare och mellan medborgare börjat växa fram. Vid närmare granskning visar det sig dessvärre möjligt att bekräfta de farhågor som författarna för fram i boken även i våra egna mätningar av politisk intolerans och självcensur.

Men vi ska inte kasta yxan i sjön. Även om det brister i medborgares såväl som politikers förståelse av vad demokrati är och kräver, så finns det också en hel del medborgarattityder och beteenden som vittnar om ett starkt stöd för demokratin som styrform. Inte mindre än 87 procent av de röstberättigade väljarna gick till valurnorna vid förra valet 2018. Valdeltagandet, rapporterar Statistiska centralbyrån, har gått upp sedan valet 2002. Enligt SOM-institutets senaste mätning 2021 har andelen av de tillfrågade som är nöjda eller mycket nöjda med hur demokratin fungerar legat högt – kring 70 procent – ända sedan nittiotalet.

Vi ser även i de frågor som vi från vårt projekt bidrog med i den senaste SOM-undersökningen att hela 98 procent anser det vara viktigt att fritt kunna uttrycka sina åsikter. Och 90 procent tycker det är viktigt att kunna röra sig fritt och ha möjlighet att delta i sammankomster och demonstrationer. I så måtto är demokratin stabilt förankrad i de svenska medborgarnas medvetande.

Vacklande principer

Men, som sagt, så fort vi börjar gräva lite djupare kring medborgarnas demokratiattityder och ställa frågor om även de som har åsikter som ogillas starkt ska omfattas av samma fri- och rättigheter som man själv åtnjuter, sviktar den demokratiska förankringen. Det är i sig ett viktigt problem om allas politiska fri- och rättigheter inte anses lika värda att försvara. Vad som är särskilt betydelsefullt här – för vår förståelse av medborgarnas försvarsvilja, beredskap vid kriser, och motståndskraft när landets säkerhet hotas – är att det tycks föreligga ett slags dilemma: Svenskar uppskattar utan tvekan sina demokratiska friheter, men när samma friheter ska tillerkännas även andra – till och med sådana man själv ogillar – tycks försvaret av principerna vackla.

Är de frihetsälskande svenskarna beredda att försvara landet eller att stötta blåljuspersonal i en kris?

Frågan är om vi stöter på liknande mönster när det handlar om krishantering och försvarsviljan? Är de frihetsälskande svenskarna beredda att försvara landet eller att stötta blåljuspersonal i en kris?

Vi kan här ge några svar med hjälp av de frågor vi ställde i SOM-undersökningen strax före Ukrainainvasionen och påskkravallerna gällande krishanteringsförmågan och stödet för blåljuspersonal vid svåra situationer. Dessutom kan vi redogöra för vad undersökningen säger om stödet för det civila respektive det militära försvaret vid samma mättillfälle.

Krishanteringsförmåga och försvarsvilja

Tidigare forskning har visat att mellanmänsklig tillit och tillit till krishanteringsmyndigheter är viktig för kapaciteten att lösa krissituationer. SOM-undersökningen visar emellertid att det är bara en dryg tredjedel (36 procent) av de tillfrågade som anser att Sveriges beredskap och förmåga att hantera samhällskriser är ganska eller mycket bra, medan en nästan lika stor andel (34 procent) anser att den är ganska eller mycket dålig (Figur 1). Det får anses vara ett ganska svagt betyg till vår samlade förmåga att hantera samhällskriser, sett ur ett medborgarperspektiv.

Betyget är samstämmigt med till exempel Riksrevisionens utredning om flyktingkrisen 2015 och Coronakommissionens rapporter som visar att även om Sverige är ett resursstarkt land så saknas i alltför stor utsträckning samarbets- och kommunikationsförmåga mellan myndigheter vid kriser, vilket i sin tur försämrar krishanteringsförmågan.

Dessa siffror säger dock endast något om medborgarnas bedömning av den svenska beredskapen och förmågan att hantera samhällskriser. Men hur villiga är då medborgarna att själva bidra i dessa sammanhang?

Trots den tämligen svaga tilltron till krishanteringsförmågan tycks den inte ha färgat av sig på beredvilligheten att bistå räddningstjänst, polis och ambulans. På en direkt fråga om villigheten att hjälpa till och samarbeta med blåljuspersonal vid nödsituationer sade hela 79 procent att de var i ganska eller mycket hög grad villiga att bistå. Endast 11 procent anger att de är ganska eller mycket ovilliga att hjälpa till (Figur 2).

Vilka är det då som mer än andra vill bistå blåljuspersonal vid nödsituationer? Vår undersökning visar att män, yngre personer, de som har högre utbildning och högre inkomster samt personer som är uppvuxna i Sverige har en högre benägenhet att vilja bistå blåljuspersonal vid en nödsituation.

Även individer som hyser en större tilltro till andra människor – den omhuldade mellanmänskliga tilliten – samvarierar positivt med benägenheten att vilja hjälpa till. Alla dessa skillnader är statistiskt säkerställda. Om vi studerar den lilla grupp individer som i SOM-undersökningen svarat att de i mycket liten grad är villiga att bistå blåljuspersonal, en grupp på blott 91 personer, visar det sig att sannolikheten att tillhöra denna grupp är högre bland lågutbildade, personer som är uppvuxna utomlands och bland individer som hyser en låg grad av mellanmänsklig tillit. Dessa insikter kan vara värda att ta fasta på, inte minst i ljuset av påskkravallerna.

Män mer försvarsvilliga

Vad gäller försvarsviljan finner vi att 40 procent av deltagarna i SOM-undersökningen 2021 säger sig vara villiga att i mycket hög eller ganska hög grad bidra till det svenska militära försvaret (Figur 3). I andra vågskålen finner vi 37 procent, som i ganska låg eller mycket låg grad vill bidra. Här finner vi en tidigare observerad skillnad mellan könen, där män i betydligt högre grad är villiga att bidra till det militära försvaret. I övrigt tenderar personer med hög inkomst och en hög grad av mellanmänsklig tillit vara mer benägna att bidra, liksom personer som placerar sig själva till höger på den politiska vänster-högerskalan. Övriga skillnader är inte statistiskt säkerställda.

Tittar vi på viljan att bidra till det civila försvaret är det hela 60 procent som säger sig vara villiga att bidra, medan endast 20 procent är ovilliga (Figur 4).

Även här är män mer villiga att bidra, liksom personer med hög utbildning och hög inkomst. Även i detta fall har personer med hög mellanmänsklig tillit större benägenhet att vilja bidra. Däremot finns ingen signifikant skillnad gällande viljan att bidra till det civila försvaret beroende på placeringen längs vänster-högerskalan.

Sammantaget ger detta en bild av en tämligen god vilja bland svenska medborgare att bistå blåljuspersonal vid nödsituationer och att bidra till det civila såväl som det militära försvaret.

I jämförelse med en tidigare studie som publicerades av FOI 2021 visar SOM-undersökningen emellertid en lägre grad av försvarsvilja och en större könsskillnad i denna fråga. Frågan är om vi kan luta oss tillbaka, tryggt förvissade om att så länge vår samlade förmåga att hantera samhällskriser hänger på medborgarnas vilja att bidra så finns inga större problem med krisberedskapen och försvarsförmågan. Även om stödet för försvaret kunde vara bättre så kan vi väl dra slutsatsen att det finns tillräckligt många som vill försvara landet eller bistå i kriser. Eller?

Försvarsviljan är till synes god

Att våra myndigheter har en del samarbetsproblem som kvarstår att lösa för att bli bättre på krishantering, och att de säkerhetspolitiska bedömningarna av interna och externa hot har varit felaktiga, har vi fått smärtsamma påminnelser om under senare år. Som statsvetare blir vi ofta missmodiga när vi ser att det institutionella lärandet så ofta uteblir.

Som flera av författarna visar i Skör demokrati tycks många av våra myndighetsföreträdare, forskare och politiker under en längre tid ha varit mer intresserade av omfattande former av normstyrning än att förstärka handlingskraften där den behövs som mest. All offentlig verksamhet är i någon utsträckning normstyrd. Men vi talar här om en flora av normstyrningsområden som under senare år har fått allt större plats – miljö- och hållbarhetsfrågor, könsidentitets- och genusfrågor, intersektionell analys, rasifiering, koloniala och postkoloniala perspektiv och normkritiska perspektiv. Denna utveckling kretsar kring många angelägna frågor och drivs av välmenande krav på förändring.

Vår undersökning visar att det finns ett någorlunda starkt stöd för det civila försvaret. Det militära försvaret har inte riktigt samma stöd.

Men antalet frågor som ska beaktas har blivit väldigt stort och kräver betydande resurser för att hanteras. De genomförs dessutom ibland klumpigt, kan leda till hämmande detaljstyrning, allvarliga konflikter, och kan skapa  tystnadskulturer och mindre öppna dialoger. I stället för att förhålla sig värdeneutral tycks således staten allt oftare vilja låta ideologiskt motiverade normer genomsyra verksamheten, bland annat kanaliserat via myndigheter och forskningsråd. Detta gagnar knappast demokratin och det öppna samtalet, och därmed heller inte vår krisberedskap och försvarsförmåga. Dessutom visar de mätningar vi gjort i SOM-undersökningen att de beskrivningar av tillståndet i den svenska demokratin som författarna ger i boken Skör demokrati har hög överensstämmelse med hur medborgarna i viktiga frågor tycks förbise vad demokratin går ut på.

Vår undersökning visar emellertid att försvarsviljan är till synes god, såväl civilt som militärt. Så allt är knappast förlorat. Men frågan är i vilken mån siffrorna främst speglar ytliga attityder. Hur står de sig i den nya verkligheten med krig, kravaller och ett Nato-medlemskap? Snart kommer svenska soldater att delta aktivt i försvaret av den liberala demokratin, med livet som insats. Är svenskarna beredda att göra det? Vår undersökning visar att det finns ett någorlunda starkt stöd för det civila försvaret. Det militära försvaret har inte riktigt samma stöd. Och vi vet heller inte hur långt det stödet faktiskt räcker – eller hur djupt det är rotat. Däremot vet vi att det finns skillnader i försvarsvilja mellan olika grupper i samhället som är viktiga att lyfta fram.

Ett tydligt resultat är att personer med invandrarbakgrund är mindre benägna att hjälpa blåljuspersonal än de som är födda i Sverige. Det är en problematik som spelar i en egen division av angelägenhet. Segregationen i Sverige bara ökar, och våldet i form av till exempel skjutningar är mycket omfattande. Det är de boende i utsatta områden som är mest utsatta av detta, så här finns ett särskilt behov av att blåljusverksamhet inte utsätts för sabotage utan tvärtom kan komma in och ge stöd och assistans där behoven finns. Emellertid finns det uppenbarligen starka drivkrafter i dessa områden som hetsar fram attacker mot blåljuspersonal.

Försvarsvilja även bland invandrade

Men när det kommer till inställningen till det militära och civila försvaret göre den som torgför idéer om att Sveriges invandrare skulle vara illojala mot nationen sig icke besvär. Här finns det ingen skillnad alls jämfört med övriga medborgare. Exempelvis säger sig 40 procent av de personer som har utländsk bakgrund vara beredda att i mycket hög eller ganska hög grad bidra till det militära försvaret, medan motsvarande siffra för personer födda i Sverige är precis lika stor (eller lika liten – beroende på hur man ser på saken), 40 procent.

De stora skillnaderna hittar vi i stället i grupperna lågutbildade, låginkomsttagare och kvinnor.

Män och kvinnor upplever samma otrygghet och hotbild som män, och ändå är kvinnorna betydligt mindre benägna att bidra till försvaret.

Bland lågutbildade lämnar stödet för det militära och civila försvaret en del övrigt att önska. Men det är inte långsökt att tänka sig att den som är sämst bemedlad känner sig mindre motiverad att försvara landet. Det är dock mest kvinnornas ovilja att försvara landet som sticker ut i undersökningen. Ungefär hälften så många kvinnor som män säger att de är villiga att hjälpa det militära försvaret (28 mot 53 procent). Skillnaden mellan andelen män och kvinnor som är villiga att bistå det civila försvaret är mindre (67 mot 54 procent), men det är ändå en betydande skillnad.

Intressant nog visar vår undersökning att det inte finns några stora skillnader mellan hur män och kvinnor bedömer otrygghet och hot från främmande makt. Män och kvinnor upplever samma otrygghet och hotbild som män (åtminstone med avseende på den militära hotbilden), och ändå är kvinnorna betydligt mindre benägna att bidra till försvaret. Skillnaden borde med rätta hamna på dagordningen för dem som arbetar med jämställdhetsintegrationen.

Givet det säkerhetspolitiska läget är det inte svårt att argumentera för att kvinnorna bör bli mer lika männen i sin inställning till försvaret. Häri tycks ligga den största potentialen till att stärka den svenska beredskapen och försvarsförmågan. Men visst. Det går givetvis att vända även på den kuttingen.