Kvartals nyhetsbrev

Tack!

Välkommen som prenumerant på Kvartals nyhetsbrev.

Skip to content

Möte med Moderaterna: 70-talet var bättre förr

Modell för en dag. Foto: Linn Malmén/TT
Av Viktor Barth-Kron | 6 april 2019
Eventuella åsikter och slutsatser i texten är skribentens egna.
ProfilLästid 4 min Skärmläsarvänlig
I korthet

När Moderaterna samlas i Karlstad är det för att sopa ihop resterna av allt som gått snett och starta om projektet.
Riktningen är tydlig: Bakåt, framåt, höger.

Betraktar man politik på lite distans kan det framstå som en märklig verksamhet. I vintras stod Moderaterna redo att ta över Rosenbad. Deras främsta argument var att de, till skillnad från andra, faktiskt hade en samlad plan och en idé för Sverige.

Nu, innan löven ens hunnit slå ut, ska de i stället uppfinna sig själva på nytt. Idéprogram, integrationskommission och kanske en bred skattereform står på menyn. Allt än så länge lite vagt i kanterna.

Detta ska ske under nygammal partilogotyp och parollen ”Den nya svenska modellen”.

Om logotypen är ett säkert kort, åtminstone med moderata ögon, får

valet av slogan snarare ses som lite vågat. I Moderaternas valanalys konstaterade man att fjolårets paroll ”Lika för alla” inte riktigt gick hem, eftersom folk inte uppfattade vad som menades. Att då höja insatserna och gå upp en abstraktionsnivå till tyder på oväntat stort självförtroende.

Samtiden väntar på ingen

Man kan skoja om allt detta, men i grunden verkar det förnuftigt. Fler partier än Moderaterna skulle behöva tänka igenom vem man är och varför.

Centerpartiet var i någon mening först, när man processade fram sin moderna identitet genom det öppna valet av Annie Lööf och idéprogramstriden 2013. Det kostade på då, men betalade sig i efterhand. Både parti och väljarkår tycks nu stå stadigt, trots turbulensen runt omkring.

Ulf Kristersson, som får en alldeles särskild glöd i ögonen när han säger ”de långa linjerna i politiken”, kan vara helt rätt person för att leda det projektet. Problemet är möjligen att det finns fler uppgifter än så. Ett parti är ju inte i första hand en tankesmedja.

Den nya verkligheten i svensk politik formas inte på en moderat konferens om två år, utan här och nu.

Januariregeringen skjuter dagligen ut nya miljonreformer, som oppositionen förväntas svara på. Ebba Busch Thor, som inte slösar någon tid på filosofiska funderingar, rusar i mätningarna och tycks nu äta moderata kärnväljare till både frukost och lunch. En regeringskris kan vara ett uselt L-val till EU-parlamentet bort.

Samtiden väntar på ingen, inte ens på ett idéhistoriskt föredrag av Ulf Kristersson.

Position med bieffekter

Moderaterna har ändå ett relativt tacksamt läge. Åtminstone Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Kristdemokraterna har alla jobbigare knutar att lösa upp, kring vem man ska vara och hur. För att inte tala om Liberalerna.

M har till att börja med redan bestämt var man ska vara i partilandskapet. Rollen är att vara motkraften till Socialdemokraterna. Att vara Högern.

Den rollen var betydligt lättare på det 1970-tal som Ulf Kristersson gärna återkommer till, när konkurrensen på högerkanten var obefintlig, men att veta vart man ska brukar vara en bra utgångspunkt för en resa.

Den valda positionen kommer med vissa bieffekter och den kräver att man är beredd till viss ideologisk flexibilitet – exempelvis att söka stöd av SD eller av Miljöpartiet, beroende på parlamentariskt läge – vilket alldeles säkert kommer leda till moderata muttranden även framöver. Få om någon i partiet ifrågasätter dock vägvalet i grunden.

Destruktiv seminarieverksamhet

Däremot finns en uppenbar risk att idéprogramsarbetet utvecklas till en strid om etiketter, när ”liberalkonservatismen för vår tid” ska definieras. Det vore nog dumt.

Inte bara för att diskussionen lätt urartar i ett seminarium som mest intresserar ledarskribenter, utan för att begreppet riskerar att splittra mer än det enar nu när den politiska begreppsapparaten håller på att amerikaniseras. För inte obetydliga väljargrupper börjar ”liberaler” bli synonymt med ”vänster”, medan Sverigedemokraterna tillåtits annektera konservatismen i den bredare samhällsdebatten.

Här riskerar Moderaterna snarast att skapa sitt eget problem. För se nu här:

Ni söker ord för att förklara en politisk hållning där vurm för marknadsekonomi, rättsstatliga principer och internationella samarbeten förenas med en önskan om ordning och reda i samhället.

Tur då att det redan finns ett begrepp som har just den innebörden för de allra flesta svenskar. Väl inarbetat sedan länge, inte minst av Moderaterna själva, och omhuldat av i stort sett alla som kan tänkas rösta på Moderaterna, oavsett om de själva känner sig liberala eller konservativa eller både och.

Ordet ni söker är ”borgerlig”.

Resten kan ni ta internt.

Radikalisering, var god dröj

Tycker ni att den här rapporten är något fattig på sakpolitik? Skyll inte på mig, det var Moderaterna som började. Syftet med den här samlingen var något annat.

Vi får helt enkelt återkomma i den frågan nästa år, när Kristerssons kommissioner ska materialisera sig.

Men så mycket kan sägas, att den bunkerkonservativa radikalisering av Moderaterna som särskilt Jan Björklund brukar oroa sig för så fort han får en mikrofon under näsan är lite svår att få syn på, åtminstone här i Karlstad. Det mesta i sakpolitisk väg som sägs på och bredvid scen hade lika gärna kunnat framföras av Jan Björklund själv. Åtminstone för ett halvår sedan.

Redan prenumerant?
Du har läst en olåst artikel från Kvartal
Prenumerera för att få ta del av alla texter och poddar från Sveriges vassaste mediehus.

Redan prenumerant?
Testa Kvartal Total!
Första månaden gratis
Ingen bindningstid.
Till erbjudandet
Eller vill du bara läsa denna artikel?
Har du redan ett konto?
Skapa ett gratiskonto för att lyssna på Kvartals poddar helt kostnadsfritt
* Genom att skapa ett gratiskonto prenumererar du på vårt kostnadsfria nyhetsbrev – avsluta när du vill.