I vanliga fall börjar man med politiken, och försöker sedan övertyga väljarna om att den är något att ha. Kristdemokraterna har råkat göra tvärtom.
Det är behagligt att vara ett parti i opinionsmässig medvind. Kristdemokraternas ledande företrädare turnerar just nu land och tv-soffor runt för att svara på den brännande frågan: ”Varför går det så bra för er?”
När Ebba Busch Thor, Peter Kullgren eller Andreas Carlsson väl skrutit klart kommer en eller flera politiska analytiker in i rutan för att besvara samma fråga: Varför är Kristdemokraterna så oerhört bra just nu?
Jag behöver knappast påpeka att det här är en självförstärkande rundgång – alla älskar ju en vinnare. Förra mandatperioden var det Centerpartiet och Annie Lööf, dessförinnan Miljöpartiet, innan det – och nu är vi riktigt långt tillbaka – Nya Moderaterna.
Man kan tycka att just KD faktiskt förtjänar det h
Den som befarar att KD-folket ska sväva iväg och glömma sin jordiska dödlighet kan i alla fall vara lugn: Partiets valanalys, som presenterades i onsdags, erbjuder en viss tillnyktring.
Ett parti som kapats av väljarna
Valanalyser brukar följa ett visst mönster. Man går igenom vilka budskap som fungerat, i meningen lockat väljare, och vilka som inte gjort det. Därefter följer i regel rekommendationer om hur man kan göra annorlunda för att locka fler nästa gång.
KD:s valanalys är på det viset lite fascinerande läsning, eftersom perspektivet ofta är det motsatta: Kristdemokraterna har råkat få en massa konservativt lagda högerväljare, och måste nu hitta en politik för att motsvara deras förväntningar.
De nya väljarna vill nämligen, noterar man, att KD blir betydligt tuffare än man egentligen är. Exempelvis när det gäller lag och ordning:
”På rättspolitikens område finns också möjligheter att föra en stramare linje för att på sätt lägga sig närmare sina egna väljare. Visserligen föreslog partiet hårdare straff för vålds- och sexualbrott men väljarna tycks uppenbart vilja gå längre än så. I den frågan behöver partiet en intern diskussion kring partiets ideologiska grund och vilka sakpolitiska ställningstaganden som blir utfallet av den.”
Det låter vettigt. Med en sådan diskussion, alltså. En diskussion kring de sakpolitiska ställningstaganden som den ideologiska grunden leder till låter förvisso som något av en kärnverksamhet i ett politiskt parti, men bättre sent än aldrig.
Kortsiktig politisk akrobatik
Temat går igen när det gäller migrationspolitiken:
”… Migrationspolitiken skapar därför en spricka i partiet och är därmed knappast en fråga som partiet tjänar på att få upp på agendan. För att i så stor omfattning som möjligt slippa denna motsättning och i syfte att inte stöta bort väljare som önskade en stramare migrationspolitik användes integrationspolitiken som en motkraft till migrationspolitiken.
Genom att profilera partiet i denna fråga och då med en något tuffare retorik än vanligt valde partiet att flytta fokus från migration till integration. På så sätt kom inte samma åsiktsskillnader upp och partiföreträdare kunde prata både värdegrund och striktare krav i en och samma fråga. Valutvärderingsgruppen anser att detta var en klok avvägning.”
Det är möjligt att det var en kortsiktigt klok avvägning, men den är knappast hållbar i längden. Att försöka sitta på två stolar samtidigt leder förr eller senare till att byxorna spricker. Fråga Socialdemokraterna.
Någonstans måste foten sättas ned. Antingen genom att följa med de nya väljarna fullt ut, eller – håll i er – genom att helt enkelt försöka vinna stöd för den ståndpunkt man faktiskt har.
KD – de allra Nyaste Moderaterna
Kanske finns det ändå en kompromisslösning. Minns jag inte fel var Ebba Busch Thor själv inne på den i valrörelsen, när hon i en debatt angreps av Jimmie Åkesson om något alltför snällt inslag i KD-politiken. Hon viftade då undan SD-ledaren med ett resonemang om att KD visserligen tyckte det man anklagades för, men att det inte spelade någon större roll, eftersom saken skulle förhandlas och de stora partierna ju tyckte något annat.
Det här skulle kunna bli en generell KD-linje i jobbiga frågor: Vi tycker visserligen si och så, men vi lovar dyrt och heligt att låta Moderaterna köra över oss så fort tillfälle ges.
Det skulle faktiskt kunna fungera utmärkt gentemot en stor del av väljarna. I ett anmärkningsvärt avsnitt konstaterar valanalysen att en majoritet av de kristdemokratiska väljarna tycker att det parti som är bäst på att styra Sverige är – Moderaterna.
Det låter spontant märkligt, men är egentligen logiskt. Under hela hösten var ju Ebba Busch Thor en starkare förespråkare för Ulf Kristersson som statsminister än vad Ulf Kristersson själv var.
Den ”pitch” som många hörde från KD var nog: Rösta på oss, för att vara säker på att någon kommer driva Moderaternas politik.
Lägg ned innan det är för sent
För några år sedan föreslog jag att KD skulle gå ihop med M, för att slippa tjafset om riksdagsspärren och i stället kunna påverka ett stort (och vilset) parti inifrån.
I dag är läget ett annat, men rekommendationen kvarstår. Fortsätter det som nu finns risken att KD helt kramar ihjäl Moderaterna, bara för att plötsligt stå där med 25 egna procent och inse att man nu måste driva politiken själv.
Det vore, att döma av valanalysen, synnerligen besvärligt.