Kvartals nyhetsbrev

Tack!

Välkommen som prenumerant på Kvartals nyhetsbrev.

Skip to content
Krönika |

Det militärindustriella komplexet är med på bussen

Illustration: Hans von Corswant.

Sverige har en konsensuskultur, det tycker alla. Nu när Almedalen kickar igång igen efter ett pandemiskt uppehåll kan det vara värt att fundera på hur en sådan kan skapas. Ola Wong skriver om ett minnesvärt besök på rikskonferensen Folk & Försvar.

Av Ola Wong | 3 juli 2022
Ola Wong är Kvartals kulturredaktör, Kina-kännare och författare.
ProfilLästid 5 min Skärmläsarvänlig
I korthet
Jag var inbjuden som talare ett år och tyckte det var en fantastisk upplevelse. På transferbussen från Mora flygplats till Sälens högfjällshotell satt jag bredvid en amerikansk gäst. Även han var överväldigad. Han berättade om hur givande det var med en tillställning där landets hela säkerhetsvärld fick mötas: statschef, överbefälhavare, ministrar, oppositionen, vapentillverkare, underrättelsetjänst, journalister, you name it. Men, så tillade han, i USA hade en sådan tillställning nog varit olaglig, trodde han.

Om jag förstod honom rätt berodde det på att historien där visar att det finns en fara för medborgarna med kotterier mellan säkerhetstjänst, politiker och så vidare. Jag tittade mig omkring. Det militärindustriella komplexet var bokstavligen med på bussen, inklusive journalister som har i uppgift att granska dem. Utanför fönstret låg snön vit och tyst över granskogen. Var det läge att upplysa honom om att in Sweden we got something called värdegrund and hög tillit?

Kanske bäst att avvakta tills vi kom fram till hotellet.

Sälens mysiga högfjällshotell är till och med mer intimt än Almedalen.

Där i korridorerna möter man verkligen alla: gamla bekanta som gjort sig karriär i landets olika institut och företag; kända politiker och ex-politiker som blivit konsulter eller tankist för någon smedja, områdesexperter, lottor, MSB, BAE, Must, pust. Hela den komplexa näringskedjan från det väldiga barriärrev som utgör Försvarssverige visade upp sig i all sin färgrika prakt. Där har även Svenska freds och Röda korset sina nischer.

Nu gäller det att hålla tungan rätt i munnen, tänkte jag. Jag var vid den här tiden rätt trött på frilanstillvaron. Kanske möter jag framtida uppdragsgivare här? Jag fick en bestämd känsla av att jag inte var ensam om det. Att hålla tungan rätt i mun alltså. (Parentetiskt så var min blivande chef Jörgen Huitfeldt på plats.)

Konsensuskulturens styrkor

Programmet för dagen drog igång.

Det var politisk debatt där deltagarna var vagt oense. Det var panelsamtal, experter, utländska dignitärer. Alla applåderade. Jag är riktigt stolt över mitt eget föredrag ”Kina – stormakt med större ambitioner”, det finns på Youtube på länken här.

ÖB gav mig beröm för det när vi möttes senare i korridoren.

Kungen drog roliga anekdoter, bjöd på sig själv. Stämningen var på topp!

Hela arrangemanget var kort sagt intressant, proffsigt och givande. Den svenska konsensuskulturen har många styrkor. Den må vara trög, men när den fungerar som bäst är en svensk organisation som en flock med starar. Varje individ har internaliserat sin positionering i förhållande till flocken. Ingen behöver berätta för dem vad som ska göras. Flash, så bildar fåglarna nya mönster, perfekt synkroniserade. Det är ju också viktigt att odla gemenskap för ett litet land som vill försvara sig. Och det är inte fel att vara ense om grundläggande värderingar. När folk lär känna varandra informellt kan man få saker gjorda. Men vad var det Orwell sa nu igen? Varje handslag är en form av korruption.

Dags för middag! Jag hamnade vid kungens bord. Tidigare när jag har träffat kungen på presskonferenser har han mest verkat irriterad och obekväm. Nu var det en helt annan person som satt bredvid mig. Kungen drog roliga anekdoter, bjöd på sig själv. Stämningen var på topp! Jag tänkte att jag borde väl ställa en fråga nu när jag faktiskt har chansen. Så jag frågade om Sveriges Kinapolitik. Om en aktuell händelse som hade bäring på kungahuset. Då sjönk stämningen. Plötsligt kände jag mig inte som en i gänget längre. Desserten serverades. Kvällen avslutades i baren. Bredvid mig vid ölkranarna stod en kvinna och pratade om sin organisations ömmande behov för en man som verkade ratta en för ändamålet relevant budget. Själv hamnade jag i en konversation med bland annat en kille från något som hette Dynamiska Sportskytteförbundet, en förening för praktiskt skytte. Visste du att Sverige har ett spionmuseum?

Så har Sverige något problem med den djupa staten? Tveksamt. Däremot misstänker jag att vi kan ha ett med den trevliga staten.

Den djupt trevliga staten

Det var president Eisenhower som myntade uttrycket ”det militärindustriella komplexet” i ett tal till det amerikanska folket. Han menade att USA måste ha en stark militär för att bibehålla freden, men att den satsningen riskerade att bli ett problem för demokratin.

Eisenhower visste hur militärer fungerade. Han ledde arméerna som befriade Västeuropa från Hitler. Han kunde också vara en stenhård kalla krigare. Administrationen som tog över efter honom insåg chockad att den enda krigsplan Eisenhower lämnat efter sig gick ut på att skjuta av 3 000 kärnstridsspetsar samtidigt mot samtliga kommunistländer.1 Logiken var att om ingen skulle överleva ett kärnvapenkrig skulle ingen vilja starta något. Galet – men det funkade, då.

Försvarssverige är på väg att hamna i ett pengaregn av dimensioner som inte setts sedan Kalla krigets dagar.

Men mitt i den enorma upprustningen som pågick varnade den gamle femstjärnige generalen för det inflytande som snäva ekonomiska intressen utövade på USA:s försvarspolitik. Som Nationalencyklopedin sammanfattar termen ”militärindustriella komplexet”: Gränserna mellan staten–beställaren, de militära användarna och de industriella producenterna blir otydliga då kontakterna pågår över lång tid. En följd är att fri konkurrens begränsas, vilket resulterar i fördyringar och sämre kvalitet men också att den politiska kontrollen undergrävs.

Putins olagliga invasion av Ukraina har gjort att Försvarssverige är på väg att hamna i ett pengaregn av dimensioner som inte setts sedan Kalla krigets dagar. Åratal av underinvesteringar ska kompenseras och tvåprocents-mål ska spenderas. Vi står också inför avgörande vägval. Klarar Sverige att hantera grupptänk i den situationen? Varför varnade inte fler analytiker för de problem Erdoğan och kurdfrågan skulle erbjuda när Nato-ansökan ruschades fram – vilket nu har resulterat i en för Sverige förnedrande och i mångas ögon skamlig uppgörelse med Turkiets auktoritäre ledare. Varför missbedömde Sverige det ryska krigshotet? (DN 15/6).Var det bara dålig analys eller bet sig någon i tungan? Vem ska egentligen se till att miljarderna och besluten hamnar rätt?

Ja den sista frågan är enklare att besvara: Det ska vi som möts på Folk och Försvar.

Om du är i Almedalen är du välkommen till Kvartals två evenemang: Folkviljan med djupdykning i väljaropinionen och Veckopanelen — en av Sveriges mest populära poddar om politik. Läs mer och anmäl dig här: https://kvartal.se/almedalen/

Glad sommar!

Se noter Visa mindre

Noter

Se: John Lewis Gaddis: The Cold War: A New History, sid 79.

Redan prenumerant?
Du har läst en olåst artikel från Kvartal
Prenumerera för att få ta del av alla texter och poddar från Sveriges vassaste mediehus.

Redan prenumerant?
Testa Kvartal Total!
Första månaden gratis
Ingen bindningstid.
Till erbjudandet
Eller vill du bara läsa denna artikel?
Har du redan ett konto?
Skapa ett gratiskonto för att lyssna på Kvartals poddar helt kostnadsfritt
* Genom att skapa ett gratiskonto prenumererar du på vårt kostnadsfria nyhetsbrev – avsluta när du vill.