Kvartals nyhetsbrev

Tack!

Välkommen som prenumerant på Kvartals nyhetsbrev.

Skip to content
Politik |

Om borgerlighetens framtid och ökenvandringens begränsade charm

Foto: Björn Larsson Ask / TT
Av Tommy Möller | 4 april 2019
Eventuella åsikter och slutsatser i texten är skribentens egna.
Profil I korthet Lästid 15 min Skärmläsarvänlig
I korthet

/Januariavtalet innebär att den svenska blockpolitiken för överskådlig tid verkar vara historia.

/Moderaterna har uppenbara svårigheter att orientera sig i det nya landskapet.

/Fram till 1920-talets början bestod vänstern av socialdemokrater och liberaler men när Socialdemokraterna efter rösträttens införande formulerade avskaffandet av kapitalismen som varande nästa mål ställdes liberaler och konservativa mot socialister. Detta brukar kallas ”tuschstreckets förskjutning”.

/Gösta Bohman kritiserade de eftergifter Högerpartiet gjorde till Centern och Folkpartiet under 1960-talets början och pekade på vikten av att stå upp för högerns egna värderingar samt agera konsekvent. Under Gösta Bohmans år som partiledare växte partiet och blev 1979 det största borgerliga partiet.

/Trots att Högerpartiet under Gösta Bohman förde en mer konsekvent politik kunde ändå ett borgerligt samarbete växa fram.

/Blir samarbetet framgångsrikt mellan de fyra partierna som ingått januariavtalet har vi just bevittnat en ny förskjutning av tuschstrecket i svensk politik. Hundra år efter att det skedde förra gången.

I det nya politiska landskapet har framför allt Moderaterna hamnat i ett besvärligt läge. Den politiska uppgörelse som januariavtalet innebar har paralleller till avgörande skeenden under både 20-talet och 60-talet. Kanske har vi ännu en gång bevittnat en händelseutveckling där ”tuschstrecket” i svensk politik har förskjutits, skriver Tommy Möller, professor i statsvetenskap.

Det vägval som Centerpartiet och Liberalerna gjorde i januari har utan tvekan en historisk dignitet. Den blockpolitik som definierat svensk politik under nästan ett halvt århundrade tycks för överskådlig tid vara historia. Uppgörelsen med regeringen klöv Alliansen i två delar. Kristdemokraterna tycks vara det parti som funnit sig bäst tillrätta i det nya landskapet; partiet går som en raket i opinionsmätningarna eftersom det har identifierat en ganska stor grupp tidigare moderatväljare som gått – eller varit på väg att gå – till Sverigedemokraterna. Kristdemokraterna uppfattas som ett mer anständigt alternativ. Och Moderaterna, som är det parti som många av dessa väljare står närmast, uppfattas som opålitliga efter alla omsvängningar.

Moderat

erna, som varit det dominerande partiet i det borgerliga regeringsalternativet i fyra decennier, har uppenbara svårigheter att orientera sig i det nya landskapet och har hamnat i ett politiskt limboläge. Vilket vägval ska göras? Återupprätta Alliansen framstår inom överskådlig tid som nästintill omöjligt. Försöka få till stånd en regering tillsammans med Kristdemokraterna med stöd av Sverigedemokraterna? En sådan ter sig i dagsläget som en mer framkomlig väg till makten, enligt mätningarna. Men kan partiet samlas kring en sådan strategi?

När Annie Lööf och Jan Björklund motiverade sitt beslut att stödja Stefan Löfven som statsminister framför Ulf Kristersson fick jag en déjà vu-upplevelse: känslan av att ha upplevt detta tidigare.

Vad kan sägas om de båda partierna som lämnade Alliansen? Centerpartiet och Liberalerna är sedan en tid tillbaka ideologiskt sammanlänkade på ett sätt de aldrig varit tidigare – trots att de redan för 60 år sedan inledde det så kallade mittensamarbetet och efter valet 1973 var nära med att lyckas slå samman partierna.

Tillbaka till sextiotalet?

När Annie Lööf och Jan Björklund motiverade sitt beslut att stödja Stefan Löfven som statsminister framför Ulf Kristersson fick jag en déjà vu-upplevelse: känslan att ha upplevt detta tidigare.

Det var inte så oväntat. Jag skrev nämligen för ganska många år sedan en doktorsavhandling om det borgerliga samarbetets framväxt och utveckling, och under den utdragna regeringsbildningsprocessen kom jag osökt att tänka på valrörelsen 1960.[1] Det var då som Centerpartiet och dåvarande Folkpartiet tydligt distanserade sig från Högerpartiet som Moderaterna hette då. I ett gemensamt uttalande som kom att kallas för ”mittendeklarationen” klargjorde Gunnar Hedlund (C) och Bertil Ohlin (FP) att Högerpartiet inte skulle ges något inflytande i en borgerlig regering eftersom en sådan skulle bedriva ”social reformpolitik på mittenpolitikens grund”.

Trots att Bertil Ohlin och Gunnar Heckscher, som året efter blev högerledare, kände varandra sedan barnsben vägrade Ohlin att låta sig fotograferas tillsammans med Heckscher när de tog en promenad på Djurgården.

Högerpartiet försökte få trovärdighet för sitt övergripande mål att sänka skatterna genom att öppet redovisa ett antal uppmärksammade besparingsförslag: avskaffande av första barnbidraget, indragning av de fria läroböckerna och skolluncherna samt minskade bostadssubventioner. Mittenpartierna, som tillsammans på den tiden var drygt tre gånger så stora som de är i dag, betraktade dessa förslag som ett hot mot välfärdsstaten. Beröringsskräcken var påtaglig. Trots att Bertil Ohlin och Gunnar Heckscher, som året efter blev högerledare, kände varandra sedan barnsben vägrade Ohlin att låta sig fotograferas tillsammans med Heckscher när de tog en promenad på Djurgården.

Mönstret känns igen. Åtminstone utåt handlade det om en värderingskamp där man från mittenpartiernas sida inte litade på högern med sitt mörka bagage.

Hur reagerade man inom högern? Partiet var splittrat. För många framstod kraven på underkastelse som om inte rimliga så åtminstone möjliga att tillmötesgå eftersom det var partiets enda möjlighet att kunna komma i regeringsställning. För andra framstod däremot mittenpartiernas diktat som oacceptabelt. Det var den förra falangen som inledningsvis drog det längsta strået i den interna maktkampen. De ”ljusblå” i partiet var beredda att betala ett högt pris för att åstadkomma borgerlig samverkan. Under den nye partiledaren Gunnar Heckscher gjordes långtgående eftergifter för att tillmötes kraven från Centern och Folkpartiet, bland annat i författningsfrågan som då stod inför ett avgörande, men också i skatte- och familjepolitiken. Trots detta förblev partiet isolerat. Heckschers ställning bland de egna undergrävdes, särskilt efter valnederlaget 1964. Han hade sålt smöret och tappat pengarna.

Efter förlustvalet inkallades Högerpartiets partiråd. Talare efter talare – bland annat Gösta Bohman – menade att ett samarbete med Centern och Folkpartiet var uteslutet på de villkor som ställdes. I tider med starka vänstervindar – vindar som hade blåst långt in i dessa båda partier – var det viktigare än någonsin att den svenska statsskutan försågs med ett rejält ankarfäste. Det gällde att frigöra sig från den ”samlingspsykos” som varit utmärkande för partiets eftergiftspolitik. De ständiga sidoblickarna åt mittenpartierna var förödande för trovärdigheten. Nu gällde det att stå upp för högerns egna värderingar, agera långsiktigt och konsekvent. Endast så kunde partiet få tillbaka sin trovärdighet och komma i åtnjutande av respekt. Så här argumenterade Bohman:

”Nästan alltid, vågar jag påstå, påverkar vi direkt eller indirekt, genom vår ställning, den praktiska politikens innehåll […] Redan innan en proposition läggs så måste herrarna [sic] i regeringen ta hänsyn till att den här starka gruppen med den här bestämda uppfattningen, finns. Man måste ta hänsyn till det när man skriver propositionen och även under riksdagsarbetet kan man påverka behandlingen fast det kanske inte kommer så mycket ut till allmänheten. Om vi i det här samarbetets intresse, för att försöka komma närmare varandra, skulle upphöra att driva den linje som vi anser riktig, leder det obestridligen till en vänstervridning, en radikalisering av den svenska politiken.” [2]

Tiderna förändras förvisso. Men kanske finns det något Moderaterna kan lära av Gösta Bohman anno 1964? Den uppenbara lärdomen är betydelsen av konsekvens: att det är nödvändigt att tro på den egna politiken och att driva den i alla lägen, utan sidoblickar på andra partier.

Såvida man inte menar något banalt med påståendet att historien upprepar sig är det naturligtvis ett felaktigt påstående, eftersom omständigheter och sammanhang förändras vilket innebär att det nästan aldrig är meningsfullt att likställa historiska händelser. Exempelvis ler säkert många av dagens spinndoktorer överseende när de får höra att det går att påverka ”utan att det kommer så mycket ut till allmänheten”. Inte för att det skulle vara ett felaktigt påstående, utan för att politik, till skillnad från hur det var för ett drygt halvsekel sedan då det gällde att få saker uträttade, nu handlar om att få det att se ut som att man får saker uträttade. Bilden av verkligheten är ofta viktigare än verkligheten.

Tiderna förändras förvisso. Men kanske finns det något Moderaterna kan lära av Gösta Bohman anno 1964? Den uppenbara lärdomen är betydelsen av konsekvens: att det är nödvändigt att tro på den egna politiken och att driva den i alla lägen, utan sidoblickar på andra partier. Eller för den delen, att våga stå för sitt budskap oavsett hur opinionsvindarna blåser. Det handlar om ideologiskt självförtroende.[3]

På just den punkten finns idag en självinsikt inom Moderaterna. Partiets eftervalsanalys slår tydligt fast att Moderaterna har agerat inkonsekvent och att detta har minskat förtroendet för partiet. Opinionskänsligheten är däremot betydligt större idag än på 1960-talet, inte bara inom Moderaterna, vilket påverkar självförtroendet. Att byta politik till följd av opinionsvinden – som skedde under Nya Moderaterna – är långtgående. Det är en annan sak att skruva på argumenten eller att försöka förändra dagordningen. För att citera Don Draper i Mad men: om du inte gillar konversationen, byt samtalsämne!

Mycket talar alltså för att vi nu bevittnar ett formativt moment i svensk politik. Möjligen handlar det om en motsvarighet till det så kallade ”tuschstreckets förskjutning” som skedde i början av 1920-talet.

Vi vet vad som hände när partiet leddes av Bohman; det växte och blev 1979 det största borgerliga partiet. Samtidigt växte det fram en samsyn inom borgerligheten om den ekonomiska politiken, om vikten av att bekämpa löntagarfonderna, liksom betydelsen av att ett maktskifte kom till stånd. Förvisso bidrog de partiledarskiften som ägde rum inom mittenpartierna till den successiva sammansvetsningen inom borgerligheten, liksom övergången till enkammarriksdagen som underlättade regeringsskiften. Men det är värt att konstatera att den konsekventa och mer profilerade politiken inte förhindrade framväxten av ett borgerligt samarbete.

Men de moderater som var med vill nog inte uppleva sextiotalet en gång till. Politisk ökenvandring har begränsad charm.

Tuschstreckets förskjutning – igen?

Mycket talar alltså för att vi nu bevittnar ett formativt moment i svensk politik.[4] 

Möjligen handlar det om en motsvarighet till det så kallade ”tuschstreckets förskjutning” som skedde i början av 1920-talet. Fram till dess hade striden mellan vänster och höger framförallt handlat om författningspolitiken. Vänstern, som bestod av socialdemokrater och liberaler, hade drivit på för allmän rösträtt och parlamentarism och hade regerat tillsammans mellan 1917 och 1920. Efter att rösträtten genomförts ville Socialdemokraterna gå vidare med den ”sociala” och ”ekonomiska” demokratin. Rösträtten, dvs. den ”politiska” demokratin, var bara ett steg på vägen mot en fullödig och ”riktig” demokrati. Socialdemokraterna var fortfarande ett parti som bekände sig till den marxistiska idéläran. Klasskampen stod i fokus och rösträtten var bara första steget på väg mot det socialistiska och klasslösa samhället. Kapitalismens avskaffande var därför nästa mål. Så här lät det exempelvis när den dåvarande partisekreteraren Gustaf Möller i april 1920 talade inför Socialistiska studentföreningen i Uppsala:

”Kampen för likställdhet kommer inte att avslutas förrän detta är uppnått. Detta är möjligt om man utmönstrar det privata vinstbegäret, som är motorn i kapitalismens ekonomiska system. Om staten så småningom kommer att övertaga produktionen i syfte att tillfredsställa behoven, så ha vi möjlighet att nå fram till ett tillstånd, där ingen annan olikhet är rådande än olikheten i arbetet. Vägen dit går genom den industriella demokratien och den allmänna socialiseringen.”

När det stod klart att en ny kraftmätning stundade kom således tuschstrecket att förskjutas. Borgerliga – alltså såväl liberaler som konservativa – ställdes mot socialister. Något samarbete kom aldrig till stånd på den borgerliga sidan; motsättningarna var alltför stora och minnet av de tidigare striderna bestod länge. Men den nya konfliktlinjen låg fast, även om både Folkpartiet och framförallt Bondeförbundet/Centerpartiet emellanåt samarbetat nära med Socialdemokraterna.

När det på den tiden talades om den borgerliga oppositionen var det alltså Högern och Folkpartiet som åsyftades. Bondeförbundet, som partiet hette fram till 1958, var inte en självklar del av borgerligheten förrän på 1970-talet.

Folkpartiet kom under Bertil Ohlins nästan kvartsekellånga ledarskap att inta rollen som ledande oppositionsparti mot den socialdemokratiska regeringen, vars socialistiska ambitioner kulminerade i samband med den så kallade planhushållningsdebatten i slutet av 1940-talet. Valet 1948 är kanske det mest konfliktladdade valet genom tiderna. Enligt Ohlin stod två diametralt skilda synsätt mot varandra: ett socialistiskt som syftade till att ge samhället en ”totalitär utformning”, och ett annat där friheten för medborgare och företag försvarades. Att det socialistiska hotet var påtagligt var både Folkpartiet och Högerpartiet överens om. Socialdemokraterna ville kraftigt utöka statens roll, vilket successivt skulle inskränka den frihet som var grunden för en fungerande marknadsekonomi.[5] 

Det tredje partiet på den borgerliga sidan av tuschstrecket, Bondeförbundet, var inte lika bekymrade. Eller rättare sagt: Partiet var ännu ett renodlat intresseparti vars enda egentliga mål var att tillvarata jordbrukets intressen. Det var tullar på jordbruksprodukter, grispremier och margarinacciser som stod på partiets dagordning. Inte kampen mot socialism. När det på den tiden talades om den borgerliga oppositionen var det alltså Högern och Folkpartiet som åsyftades. Bondeförbundet, som partiet hette fram till 1958, var inte en självklar del av borgerligheten förrän på 1970-talet. Tvärtom såg det pragmatiskt inriktade Bondeförbundet en möjlighet att få gehör för sina hjärtefrågor när en riksdagsmajoritet blockerade den ekonomiska politik Per Albin Hanssons nytillträdda regering ville bedriva efter valet 1932. Innan jag går in på 1933 års omtalade krisuppgörelse vill jag dock framhålla att Bondeförbundet, när det blev Centerpartiet, stegvis har inlemmats i det borgerliga blocket. Och partiet har, sin utpräglade pragmatism och sin förkärlek till regleringar till trots, alltid varit tydligt icke-socialistiskt.

Frågan som av naturliga skäl inte är möjlig att besvara är om vi nu bevittnar en motsvarighet till 1920-talets förskjutning av det partipolitiska landskapets konstellationsmönster? Kommer den ”värderingskamp”, som de båda liberala partierna motiverar sitt vägval med, att framgent strukturera deras hållning i regeringsfrågan?

Krisuppgörelsen 1933

I försvaret av 73-punktsprogrammet har Stefan Löfven flera gånger refererat till den uppgörelse som Socialdemokraterna ingick med Bondeförbundet och delar av det Frisinnade partiet 1933. Det är en missvisande jämförelse på flera sätt eftersom Socialdemokraterna den gången fick igenom sin ekonomiska politik, trots att en riksdagsmajoritet motsatte sig detta. Samtliga tre borgerliga partier, även Bondeförbundet således, ansåg att den keynesianska krispolitik som Ernst Wigforss utformat var felaktig. Tillsammans hade de majoritet och hade kunnat stoppa regeringens politik. Men det var då Per Albin Hanssons strategiska skarpsinne – helt i paritet med Löfvens – triumferade. Genom den omtalade kohandeln fick regeringen igenom sin politik genom att låta Bondeförbundet få sin vilja igenom när det gällde införandet av vissa subventioner och regleringar för att stödja jordbrukarna. Visserligen fanns en kraftig majoritet mot Bondeförbundets jordbrukspolitik – såväl Socialdemokraterna som Folkpartiet var kritiska – men genom kohandeln med Bondeförbundet fick Socialdemokraternas igenom sin ekonomiska politik, vilket var väsentligt viktigare.

Krisuppgörelsen var demokratiskt problematisk eftersom majoriteten i riksdagen kördes över i både den ekonomiska politiken och jordbrukspolitiken. Men kohandel – eller logrolling som den vetenskapliga termen lyder – implicerar en intensitetsdimension som möjliggör denna typ av ologiska och till synes irrationella utfall. Genom att aktörerna, när de förhandlar, kan beakta intensiteten i varandras preferenser öppnas möjligheter till ett köpslående. I detta fall fick både Socialdemokraterna och Bondeförbundet god utdelning eftersom båda partierna fick igenom sina viktigaste frågor. Hade partierna inte förhandlat och riksdagen istället röstat som vanligt, dvs. tagit ställning till respektive sakområde var för sig, hade utfallet blivit det motsatta.

Hur konstigt det än kan låta kan det ologiska utfallet, som uppkom i och med kohandeln, därför också rättfärdigas i demokratiska termer. När intensitetsfaktorn vägs in blir den ett korrektiv mot den stelbenta majoritetsprincipen som enbart räknar röster.  

 Löfvens jämförelse med trettiotalets krisuppgörelse är med andra ord inte helt missriktad. Hans parti tvingades visserligen göra väsentligt större sakpolitiska eftergifter när det ingick januariavtalet jämfört med krisuppgörelsen 1933, men Socialdemokraterna fick även denna gång igenom det som var viktigast för partiet: att behålla regeringsmakten. Eller för att vara mer precis: På trettiotalet var regeringsmakten inte lika åtråvärd som den nu är. I motsats till idag var regeringarna nämligen inte nödbedda att avgå när de förlorade val eller viktiga omröstningar. Richard Sandlers berömda motivering när han valde att avgå som statsminister 1926 är betecknande för skillnaden: ”Det är bättre, att denna regering faller, än att regeringsmakten lämnas att förfalla”. [6] 

Precis som på trettiotalet löstes också ett parlamentariskt dödläge upp i och med regeringspartiernas uppgörelse med Centern och Liberalerna. 1933 fanns majoritet för borgerlig politik men en socialdemokratisk regering eftersom de borgerliga partierna inte heller då kunde samarbeta. Krisuppgörelsen innebar i praktiken att Sverige fick majoritetsparlamentarism, eller snarare en partiell sådan, och att det parlamentariska kaos som rått under 1920-talet ersattes av stabilitet. Detta skiljde ut Sverige från andra demokratier på kontinenten, där den parlamentariska turbulensen resulterade i demokratins undergång.

Men upprepas historien och samarbetet mellan de fyra partierna blir framgångsrikt har vi just bevittnat en ny förskjutning av tuschstrecket i svensk politik. Hundra år efter att det skedde förra gången.

I januari 2019 var det i praktiken Socialdemokraterna och Centerpartiet som återigen ingick en uppgörelse i en parlamentariskt turbulent tid. Den har sålts in med argument som påminner om Per Albin Hanssons 1933:

”Det hade icke varit rimligt efter utgången av höstens val, att här skulle manipuleras fram en situation, där bara utan vidare den socialdemokratiska regeringen tackade och gick. Det skulle ute i landet ha väckt den allra största förvåning, och skulle säkerligen bidragit till att vidare utöka den leda för parlamentarisk verksamhet, som man här så ofta talat om.” [7] 

Då gällde det att i en tid när mörkrets krafter var på frammarsch slå vakt om demokratin. Och alla minns väl hur Stefan Löfven började sin regeringsförklaring den 21 januari?

”Runtom i Europa breder högerextrema rörelser ut sig. I flera länder har krafter med en antidemokratisk agenda nått ända fram till regeringsmakten. Men i Sverige står vi upp för människors lika värde. Vi väljer en annan väg.” [8] 

Det återstår att se om den nya varianten av partiell majoritetsparlamentarism kommer att resultera i parlamentarisk stabilitet i det nya politiska landskap som finns sedan några år tillbaka. Potentiella problem saknas förvisso inte.

Men upprepas historien och samarbetet mellan de fyra partierna blir framgångsrikt har vi just bevittnat en ny förskjutning av tuschstrecket i svensk politik. Hundra år efter att det skedde förra gången.

I så fall stundar en lång period av politisk ökenvandring för det som återstår av borgerligheten.

 

Se noter Visa mindre

Noter

[1] Borgerlig samverkan (Uppsala: Diskurs förlag, 1986).

[2] Protokoll, Högerpartiets partiråd 17 november 1964, s. 17.

[3] När Bohman tog över partiledarskapet var han inte helt konsekvent när det gällde att utforma politiken utan sidoblickar på andra partier: om Socialdemokraterna hamnade på samma linje som Moderaterna skulle partiet byta ståndpunkt. Det fanns således en konsekvens i den inkonsekvens dessa positionsbyten innebar. (Och strategin tillämpades heller inte helt konsekvent).

[4]  Artikeln baseras om inte annat anges på min bok Svensk politisk historia. Strid och samverkan under tvåhundra år. Lund: Studentlitteratur, 2015. En ny upplaga av boken utkommer i augusti.

[5] Leif Lewin: Planhushållningsdebatten. Uppsala: Almqvist & Wiksells, 1967.

[6] Per T. Ohlsson: Sandler. Sveriges statsministrar under 100 år. Bonniers, 2010, s. 64.

[7]  Protokoll Andra kammaren 1933:49 (Hansson).

[8] Regeringsförklaring 21 januari 2019.

Redan prenumerant?
Du har läst en olåst artikel från Kvartal
Prenumerera för att få ta del av alla texter och poddar från Sveriges vassaste mediehus.

Redan prenumerant?
Testa Kvartal Total!
Första månaden gratis
Ingen bindningstid.
Till erbjudandet
Eller vill du bara läsa denna artikel?
Har du redan ett konto?
Skapa ett gratiskonto för att lyssna på Kvartals poddar helt kostnadsfritt
* Genom att skapa ett gratiskonto prenumererar du på vårt kostnadsfria nyhetsbrev – avsluta när du vill.