Kvartals nyhetsbrev

Tack!

Välkommen som prenumerant på Kvartals nyhetsbrev.

Skip to content
Politik |

Modersmålsundervisning – till vilken nytta?

Malmö 2019. Här lärs arabiska som modersmål ut i som ett ämne i skolan. Foto: Hussein El-alawi / Sydsvenskan / TT

Hemspråksreformen växte fram hand i hand med den multikulturella vändningen i svensk invandringspolitik i slutet av 1900-talet, skriver Fanny Forsberg Lundell, professor i franska vid Stockholms universitet, som frågar sig var gränsen går mellan vetenskap och ideologi i denna fråga.

Av Fanny Forsberg Lundell | 23 juni 2022
Eventuella åsikter och slutsatser i texten är skribentens egna.
ProfilLästid 6 min Skärmläsarvänlig
I korthet
Det finns något intuitivt märkligt när forskare inte bara är eniga om forskningsresultat, utan också eniga om policyinriktning. Det tyder inte bara på vetenskaplig konsensus – vilket i sig är svårt att uppnå – utan värdekonsensus inom en forskarkår.

Ett av de mest slående exemplen inom mitt eget fält, flerspråkighetsforskningen, är det kompakta stödet för modersmålsundervisning (tidigare ”hemspråksundervisning”).1 Vi har skäl att förhålla oss skeptiska till den typen av till synes orubblig policykonsensus. Det beror väl på? Rätt utifrån vilket perspektiv? Utifrån hur mycket det gynnar individen? Utifrån hur det gynnar samhället? Utifrån vilken politisk grundideologi? Och hur ser förhållandet ut mellan nytta och kostnad? Alla som arbetar med beslutsfattande vet att det handlar om att balansera olika värden och att ideologiska premisser kan leda till olika policyförslag. Det borde även forskare ha i åtanke.

Vad är det då som har hänt när en forskarkår är enig även om de normativa slutsatserna? Alltså inte bara eniga om sakernas tillstånd, utan också om hur man bör betrakta och agera efter sakernas tillstånd? Då är det mycket möjligt att vi har att göra med en doxa. Den franske sociologen Pierre Bourdieu beskriver doxa som ett förgivettagande som inte kan ifrågasättas inom ett visst kulturellt sammanhang, till skillnader från åsikter som fortfarande kan debatteras. Någon skulle säkert påpeka att vi ju enbart vet vad de forskarröster som hörs anser. I mitt tycke är det ännu ett argument för doxa-tillståndet när det gäller stödet för modersmålsundervisning – avvikande uppfattningar förs inte fram.

Ideologiska och empiriska dimensioner

Det finns tre huvudsakliga skäl som språkvetare brukar anföra som argument för modersmålsundervisning: att den stärker flerspråkigas identitet, att samhället tjänar på att utveckla flerspråkighet och att undervisning i modersmålet stärker inlärningen av andraspråket. De två första argumenten har både ideologiska och empiriska dimensioner, medan det sista argumentet är mer strikt empiriskt och hör hemma i kognitionsforskningen. Det påtalas också att modersmålslärarna spelar en viktig roll som brobyggare, så kallade studiehandledare på modersmålet, under introduktionen av nyanlända elever. Den funktionen lämnar vi emellertid därhän eftersom det inte handlar om modersmålsundervisning i egentlig bemärkelse.

I många länder i Europa har man inte skattefinansierad modersmålsundervisning; Sverige sticker ut i denna fråga.

I Danmark avvecklade man offentligt finansierad modersmålsundervisning 2002. I Norge får man det om syftet är att lättare ta till sig den ordinarie undervisningen. I många länder i Europa har man inte skattefinansierad modersmålsundervisning; Sverige sticker ut i denna fråga.

Men vilket eller vilka argument väger egentligen tyngst bland de svenska forskare som tar strid för skolämnet?

År 2021 publicerade Stockholms universitet en nyhet, där Christina Hedman, professor i svenska som andraspråk, intervjuas.2 Där presenteras resultat från en studie inom fältet kritisk diskursanalys av politiska debatter om modersmålsundervisning i Sverige. Studien visar att debattörer ofta fört fram argumentet att modersmålsundervisning gynnar inlärningen av andraspråket – svenska. Hedman menar att detta fokus tenderar att sätta inlärningen av svenska i centrum, vilket i sin tur skulle närma sig en ”assimilationistisk retorik”. Enligt henne har debatten som förts ”riskerat att spela assimilationisterna i händerna”. Det är förstås ett fullt legitimt ställningstagande i linje med en multikulturalistisk ideologi – som givetvis är lika ideologiskt laddad som den ”assimilationistiska retoriken”.

Det faktum att forskaren så tydligt tar ställning för en reform utifrån symboliska utgångspunkter, tyder på att de ideologiska argumenten väger tungt. Att de yttras med en sådan självklarhet skulle tyda på att multikulturalismen blivit en överideologi inom ett visst forskningsfält. Något som inte ifrågasätts. Hur skulle denna ideologiska enighet kunna förklaras?

Koppling till invandringspolitiken

Vi förflyttar oss då med fördel till 1970-talet och tillblivelsen av den så kallade ”hemspråksreformen”. Få känner nog till att forskningsstödet för modersmålsundervisning var ytterst svagt när reformen infördes 1977.

Sociolingvisten Linus Salö har gjort en kunskapssociologisk beskrivning av reformens tillblivelse i samband med den så kallade Invandrarutredningen (IU).3 Salö lotsar oss genom de akademiska och byråkratiska fälten och visar hur enskilda forskares vetenskapligt embryoniska ståndpunkter plockades upp av byråkrater som hade ambitioner att förändra den rådande invandringspolitiken. Det handlade till stor del om att ändra ideologisk inriktning – från assimilation till multikulturalism. Hemspråksreformen växte alltså fram i symbios med den multikulturella vändningen i svensk invandringspolitik.

Salö resonerar vidare tillsammans med kollegor i en annan artikel om policyskillnader mellan Sverige och Danmark när det gäller modersmålsundervisning. Även här visas att både politikers ideologiska vilja och forskares ståndpunkter gemensamt kan förklara policyinriktning.4 I Danmark fanns redan i början på 1980-talet en negativ inramning av invandring och minoriteter, vilket gjorde det svårare för språkvetare med multikulturalistiska ståndpunkter att göra sig gällande. I Sverige rådde större samstämmighet mellan språkvetarnas propåer och den politiska viljan. Det verkar som att denna symbios har cementerat doxan om modersmålsundervisningens oundgänglighet.

Finns då inga avvikande röster alls– åtminstone internationellt?

Stödet är för svagt för att policyrekommendationer ska låta sig göras.

Den schweiziske språkprofessorn Raphael Berthele har länge forskat om flerspråkighet och har själv nyligen genomfört ett stort forskningsprojekt om modersmålsundervisning i Schweiz. I en artikel från 2019 tar han upp just modersmålsundervisningen som ett problematiskt fall när forskare ger sig ut på policyområdet.5

Han har framför allt synat argumentet om att modersmålsundervisning skulle stödja inlärningen av andraspråket. Berthele har både gått igenom tidigare forskning och forskat själv om denna hypotes. Han menar att stödet är för svagt för att policyrekommendationer ska låta sig göras.

Inte stöd i befintlig forskning

Berthele är noga med att påpeka att hans resultat varken är en pamflett för eller emot modersmålsundervisning. Vi kan till exempel direkt avfärda idén om att modersmålsundervisning på något sätt skulle, rent kognitivt, störa inlärningen av svenska, men den ger förmodligen inte heller det stöd som ofta påstås. Berthele menar att han kan nämna goda ideologiska (och personliga) skäl att bedriva modersmålsundervisning, men att kognitiva argument helt enkelt inte har tillräckligt stöd i befintlig forskning.

Mycket av det beror enligt Berthele på två saker: 1) att det inte finns några randomiserade studier (svårt att få till etiskt), vilket innebär att man kanske snarare mäter generellt hög kognitiv förmåga och 2) att det inte finns tillräckligt många studier som lyckas isolera effekten av just undervisning i språket.

Om vi går tillbaka till de tre argument som brukar anföras enligt ovan kan vi konstatera att det är de ideologiska argumenten som står starkast. Idéerna om att det är viktigt att tillgodose minoriteters rättigheter och att flerspråkighet är en rikedom i ett samhälle.  Detta kan vara viktiga argument i en policydebatt. Men låt oss då vara tydliga med att argumenten framför allt är ideologiska och inte vetenskapliga.

Om forskare fortsatt ska delta i dylika policydebatter, är det avgörande att de lyckas bryta sig ur tillvaron i doxan och anta en öppensinnad position.

Kan vi kanske skönja en förståelse för att det kan vara dags att diskutera utformningen av det aktuella systemet, då antalet individer det berör är så mycket högre än när reformen skapades och att migrationslandskapet förändrats radikalt? För vem, när och hur är offentligt finansierad modersmålsundervisning relevant 2022?

Se noter Visa mindre

Noter

  1. Ett exempel på en samförfattad artikel av en grupp forskare är denna: https://www.svd.se/a/J1mwLJ/felaktig-grundsyn-bakom-sds-sprakpolitik
  2. https://www.su.se/nyheter/ensidig-politisk-debatt-om-modersm%C3%A5l-1.546579
  3. Salö, L. (2021) De ny vunna synsättens inympning. Modersmålsundervisningens tillblivelse i Invandrarutredningen 1968-1974. I Salö, L. (red), Humanvetenskapernas verkningar. Stockholm: Dialogos.
  4. Salö, L., Ganuza, N., Hedman, C. et al. Mother tongue instruction in Sweden and Denmark. Lang Policy 17, 591–610 (2018)
  5. Berthele, R. (2019). Policy recommendations for language learning. Linguists’ contributions between scholarly debates and pseudoscience.  Journal of the European Second Language Association, 3(1), 1–11.

Redan prenumerant?
Du har läst en olåst artikel från Kvartal
Prenumerera för att få ta del av alla texter och poddar från Sveriges vassaste mediehus.

Redan prenumerant?
Testa Kvartal Total!
Första månaden gratis
Ingen bindningstid.
Till erbjudandet
Eller vill du bara läsa denna artikel?
Har du redan ett konto?
Skapa ett gratiskonto för att lyssna på Kvartals poddar helt kostnadsfritt
* Genom att skapa ett gratiskonto prenumererar du på vårt kostnadsfria nyhetsbrev – avsluta när du vill.