Sommarläsning: Tre ryssar mot en ukrainare

Putin menar att den militära operationen är nödvändig för att skydda rysktalande i Ukraina. Det strategiska geniet har därmed lyckats få ett folk som för inte så länge sedan var nostalgiskt över Sovjetunionen och där sånger på ryska toppade topplistorna till att hata ryssar och bannlysa deras sånger. För tio år sedan angav 40 procent av ukrainarna att deras modersmål var ryska, idag är det bara 16 procent. Två tredjedelar av de som använder bägge språken är redo att byta till enbart ukrainska, skrev Maksym Skryptjenko från den ukrainska tankesmedjan Transatlantic Dialogue Center för nättidningen EUobserver i maj. Om siffrorna stämmer är det ett spektakulärt avståndstagande i ett land där tvåspråkighet varit norm. Poeten Taras Sjevtjenko (1814–1861), av många betraktad som den ukrainska nationens andlige fader och skapare av det moderna ukrainska litterära språket, skrev själv mycket på ryska.

Under större delen av tsartiden betraktades ukrainarna som ”lill-ryssar” – vilket gav utrymme för en ukrainsk folkkultur och talspråk, men inte högkultur och modern litteratur.

Det är därför inte konstigt att Ukraina med full kraft frigör sig även kulturellt från århundrande av rysk imperialism. Men det känns sorgligt att tunnelbanestationen som är uppkallad efter Leo Tolstoj i Kyiv nu ska byta namn. I Ryssland blir fredsaktivister samtidigt gripna bara för att de håller upp den store pacifistens roman Krig och fred. Tolstoljs syn på kriget formades av hans erfarenheter från kampanjen i Tjetjenien (1851–1854) och i Krimkriget då han deltog som artilleriofficer. Om man vill läsa en skildring av hur den ryska militärens övergrepp skapar hat och motstånd rekommenderas novellen Hadji Murad. Platsnamnen, herrefolksmentaliteten och de smutsiga metoderna, med straffexpeditioner mot civilbefolkning,  är en kuslig påminnelse om hur Putin för tillbaka världen till 1800-talets koloniala logik.

Den ukrainske författaren Andrej Kurkov, som jag tipsar om nedan, skriver att han, liksom hans landsmän, känner hat inför allt som är ryskt. Men han ger inte upp sina sovjetiska favoritförfattare – Mandelstam, Platonov och så vidare. De flesta av dem blev också skjutna av myndigheterna. Dagens ryska kultur bryr han sig dock inte om, inte efter den avsiktliga förstörelsen av städer och infrastruktur, iscensättandet av en konstgjord svältkatastrof i Mariupol, Manhush och andra städer. Majoriteten av Rysslands kulturpersonligheter har förblivit Putinpatrioter och stödjer kriget i Ukraina, skriver han i DN.

Samtidigt vore det tragiskt om omvärlden slutar intressera sig för den samtida ryska litteraturen.

Under våren har jag läst tre ryska och en ukrainsk författare som har det gemensamt att de är underhållande och lättillgängliga så att de passar på stranden, samtidigt som de ger en ibland profetisk insikt i samhället. De är också översatta till engelska eller svenska.

Sergej Dovlatov – The Suitcase

Det är ett evigt mysterium att en nation med så många intelligenta människor som Ryssland kan bete sig så korkat. Invasionen av Ukraina har präglats av spektakulär inkompetens och primitiv grymhet inför såväl de egna soldaternas som civilbefolkningens lidande. Det är något som går djupare än Putin, detta pussel av briljans, vodkastinna utfall, likgiltig brutalitet och en byråkrati som finns överallt utan att få något gjort. Knappt någon har väl skildrat denna del av det ryska så bra som Sergej Dovlatov (1941–1990).

Rysk humor funkar sällan i Sverige, enligt översättaren Nils Håkansson. Det är synd och … humorlöst, för Dovlatov är kul. Han är lakonisk i stilen som en korsning mellan Kurt Vonnegut och Charles Bukowski – om dessa hade varit lägervakter och sedan landsflyktiga dissidenter.

The suitcase handlar om de föremål Dovlatov hade med sig i resväskan efter att ha emigrerat från Sovjetunionen. En kostym påminner honom om när KGB kontaktade honom för att spionera på en svensk författare. Ett bältesspänne som getts extra tyngd av smält tenn tar honom tillbaka till när han på fyllan och villan blev misshandlad med sagda bälte av en annan fångvakt, och hur de sedan tillsammans kokar ihop en fullständigt dement plan för att få den våldsamme kamraten friad vid den följande tribunalen. ”Ondskan är en funktion av sakernas tillstånd”, som han skriver i lägerskildringen som på engelska heter The Zone. Man kan bara hoppas på att få leva i en tid och plats som gynnar det goda, och om inte … tja: ”Sovjetiska fängelser var bara en manifestation av tyranniet, ett uttryck för ett totalt och allomfattande våld. Men det finns skönhet även i fängelselivet. Och om man bara använder mörka färger så får man inte till det.”

Efter sin död blev Dovlatov en av de mest populära och lästa författarna i Ryssland. Kanske hjälpte det att Dovlatov själv såg på Ryssland med en outsiders blick, hans mamma var armeniska och pappan jude. Idag är hans böcker älskade på många håll runtom i världen. På finska är Dovlatov långt populärare än på svenska, där har fem böcker och en novell getts ut, mejlar Ben Hellman, översättare och docent i rysk litteratur vid Helsingfors universitet. Men på svenska finns bara en bokutgåva: Kompromissen, (Tiden förlag, 1984). Den går inte ens att hitta på Bokbörsen längre, en marknadsplats för begagnade böcker.

Själv läste jag honom på engelska, fint översatt av Antonina W Bouis. För Förlagssverige är det alltså hög tid för en satsning på detta författarskap. 

Sergej Lebedev – Debutant

Lebedev, som är född 1981, har kallats ”den bäste i den unga generationens författare” av The New York Review of Books. Lebedev visar hur Rysslands mörka historia präglar dagens samhälle och det skulle väl kunna få någon med ett soligare sinnelag att välja annan strandlitteratur, men ge den här thrillern en chans för det är en riktig bladvändare.

Lebedev för en in i hjärnan hos en man som formats på en av Sovjetunionens och sedermera Rysslands hemliga anläggningar för framställning av biologiska vapen. Han jagas av agenten Sjersjnev, som har en dödlig flaska deodorant i handbagaget.

Som vanligt är det svårt att överträffa verkligheten. Giftmord har blivit något av Putin-erans specialitet, från nervgiftet Novitjok som smetas på en dörr till en sedan länge avhoppad rysk spion i en pittoresk engelsk kuststad till Ukrainas ex-president Yuschenkos vanställda ansikte, efter en måltid med dioxinkryddad soppa. Attentaten, som ofta präglas av att vara lika spektakulära som vårdslösa och taffligt utförda (flera offer har överlevt) verkar bilda ett självporträtt av avsändaren. Journalisten Arkadij Vaksberg gav 2007 ut en bok om de politiska giftmordens historia i Sovjetunionen och Ryssland.

I boken tar han upp hur Putins gamle beskyddare, Sankt Petersburgs tidigare borgmästare Anatolij Sobtjak, dog när hans tidigare protegé inte längre hade behov av honom. I boken lägger Vaksberg fram teorin att Sobtjak dödades av ett gift som placerats på sänglampans glödlampa, så att substansen hettades upp och förångades när lampan tändes. Det var en teknik som hade utvecklats i Sovjetunionen. Några månader efter det att boken kommit ut sprängdes Vaksbergs bil i luften i hans garage i Moskva, lyckligtvis satt han inte i den.¹

Debutant kom ut på Nilssons förlag 2021 och är översatt av Nils Håkansson med ett härligt flyt i språket.

Vladimir Sorokin – Day of the Oprichnik

Sorokins roman från 2006 har hyllats som den som tidigare än någon annan såg var putinismen var på väg att föra Ryssland. I Sorokins dystopi är Tsarväldet återinfört och styr med hjälp av den ortodoxa kyrkan över ett Ryssland som stängt av sig från Västvärlden med en stor mur. Men Kreml måste fortfarande böja sig för Kina, för därifrån kommer alla varor och en stor del av kulturen. Bara våldet och korruptionen är ett ryskt monopol, liksom naturgasen. Ibland när härskaren i Kreml är missnöjd stänger han av flödet till Europa. Men mest ägnar han sig åt utrensningar på hemmaplan.

Romanen skildrar en dag i en opritjniks liv, en medlem av en hemlig polis som är en återupprättad version av opritjninan: Rysslands första hemliga polis som tsaren Ivan den förskräcklige använde för att mörda alla som kunde misstänkas vara illojala mot härskaren. Morgonen börjar med en lynchning av en adelsman som hamnat i onåd och gruppvåldtäkt av dennes fru och fortsätter sedan i ett maniskt tempo. Högteknologi och kokain går hand i hand med medeltida värderingar och mörker. Huvudpersonen åker till gränsen vid den nya vägen Guangzhou–Paris för att driva in brödraskapets tre procent på en last från Kina; markerar territorium mot andra delar av den parasiterande statsbyråkratin och avslutar dagen i Moskva med ytterligare mord och sexorgier. Hela tiden är han övertygad om att han bidrar till att upprätthålla en unikt hög och ren rysk moral, i kontrast mot det dekadenta väst.

En varning är att Sorokin kan ibland vara väldigt magstark i sina skildringar av våld, plundring och sexuella övergrepp, men det är ju ingenting mot verkligheten. Boken har givits ut på svenska 2008 under titeln I det heliga Rysslands tjänst, översatt av Ben Hellman.

Andrej Kurkov – Döden och pingvinen

En av många videor från kriget i Ukraina som fastnat i minnet är den med djurskötaren som har lastat bilen full med tapirer och evakuerar dem från Charkivs Zoo. Djuren har också drabbats av kriget, något Andrej Kurkov beskrev i en essä som publicerades i DN Kultur i april. En raket dödade två schimpanser och en gorilla i Charkivs zoo. Tusentals biljetter har sålts på nätet till staden Mykolaivs zoo trots att det är stängt – bombat av ryskt artilleri. Där finns inga besökare. Men djuren är fortfarande kvar, och de behöver mat. Så djurälskare köper biljetter för att bekosta djurfoder i denna svåra tid.

Kurkovs hyllade debutbok Döden och pingvinen skildrar efterverkningarna av en annan av Ukrainas många katastrofer: den ekonomiska genomklappningen och gangsterkapitalismen som växte fram under Ukrainas första stapplande år som självständig stat. Mellan 1991 och 1997 sjönk Ukrainas BNP med 60 procent. Viktor, en strävande författare i Kyiv, blir dumpad av sin flickvän och tar sig istället an Misha, en tam pingvin som blir bortskänkt när djurparken inte längre har råd att utfodra djuren. Bägge smådeppar och längtar till något annat. En dag får Viktor ett uppdrag att skriva runor över högt uppsatta människor i samhället som ännu inte är döda. Detta visar sig vara en nyckel till framgång och fast inkomst. Men efter ett tag börjar personerna han skriver om att dö, ofta våldsamt. Och Viktor och pingvinen blir bjudna på begravningar. Det är inte ett alternativ att tacka nej till gravölet. Pingvinen har ju redan frack, men Viktor känner sig alltmer obekväm. Vem är det egentligen som styr över hans och Mishas liv egentligen, eller den ukrainska staten för den delen?

Denna mycket charmiga tragikomiska satir gavs ut på svenska 2007, översatt av Ylva Mörk.  Den är slutsåld på nätbokhandeln men finns på Stockholms stadsbibliotek. Själv läste jag den på norska.

Döden och pingvinen fungerar även bra som ungdomsbok. Andrej Kurkov har även skrivit flera barnböcker, exempelvis Varför klappar ingen igelkotten? som finns på svenska.

Så vilken är bäst av de här fyra då? Ukraina vinner, så klart. Men det är ju ingen anledning för oss andra att sluta läsa ryska romaner.